AMADISROMANER Fasaden till Certosakyrkan i Pavia, av Amadeo. A. m., förkortning för dels lat. anno mundi, eg. världens år, efter världens skapelse; dels lat. ante meri'diem, före middag, på förmiddagen. Am, kemiska beteckningen för ammonium. d’Amade [dama'd], Albert Gérard Léo, fransk militär (f. 1856), officer vid inf. 1876, militärattaché i London 1901—04, brigadgeneral och befälhavare över franska trupperna i Marocko 1907, divisionsgeneral 1908, armékårchef 1913, befälhavare över den mot Italien uppställda alparmén 1914, chef för franska landstigningstrupperna vid Dardanellerna februari—maj 1915, chef för 10:e armékårsområdet 1917—19. E.Bz. Amade'o, hertig av Aosta, konung av Spanien, se A m e d e o I. Amade'o, Giovanni Antonio, även kallad O m o d e o, italiensk bildhuggare och arkitekt (1447—1522), var Norditaliens störste konstnär under övergångstiden från gotik till renässans. A:s förnämsta byggnadsverk blev huvudfasaden å kyrkan vid Certosa di Pavia, där den utomordentligt sirliga och färgrika dekorationen särsk. i nedre partiet tillhör A. Han arbetade även å domen i Milano och utförde dess mittkupol. A:s förnämsta skulpturverk äro två gravvårdar i Capella Colleoni vid Santa Maria Maggiore i Bergamo. E. Wrgl. Amade'us VIII av S a v o j e n, se Felix V. Amade'ussjön, i s.v. delen av Centralaustra-lien mellan Musgrave- och Macdonnelkedjor-na, 204 m.ö.h., 160 km. lång med 5,000— 8,000 kvkm:s ytvidd, beroende på hur man drager gränserna för bäckenet. A. för näml, icke vatten utan är en bländande vit, av salt och gips bestående yta. M.P. Amadi'ner, små, ofta i bur hållna tropiska fåglar. Se Vävarfinkar. Amadisromaner. A:s uppkomst är ganska oklar. Den äldsta kända uppl. av den ur sprungliga ”Amadis de Gaula” är tryckt i Za-ragoza 1508 och avfattad på spanska. Där uppgives, att Garci Rodriguez de Montalvo rättat de tre första böckerna, översatt och förbättrat den fjärde och tillfogat den femte. Man vet emellertid, att långt förut, redan på 1300-talet, en Amadisroman i tre böcker var bekant och läst. Denna skulle vara av portugisiskt ursprung. Om man emellertid granskar romanens källor, förefaller det ej osannolikt, att den stammar från Frankrike. Man återfinner bre-tagnska namn och ett starkt inslag av Tristan-sagan. Hjälten i romanen utmärker sig för en oerhörd bragdlystnad, som ej är inriktad på verkligheten utan på en inbillningsvärld. Det blev följaktligen Cervantes lätt att satirisera honom i sin ”Don Quijote”. F.ö. fram-ställes Amadis som förebilden för en sann riddare, med ädelt och upphöjt sinne och en ytterlig idealism. Redan från födelsen omgi-ves han av övernaturliga el. eljest osannolika händelser, växer sedan upp hos en riddare och förälskar sig i den sköna prinsessan Oriana. Så drager han ut på äventyr, blir förtrollad och löses ur förtrollningen, består en tvekamp med sin egen bror, utan att någondera vet av den andres identitet, och befrias av Oriana. I de följande böckerna stegras äventyren ytterligare. Underbara öar, blodiga tvekamper och strider mot jättar och djävlar, en botgörelse, som Cervantes utnyttjade i sin bok, allt detta trängs om vartannat i brokig växling. Slutl. förberedes marken för fortsättningsromanerna genom förutsägelser om Amadis’ sons underbara öden. Montalvo själv tillfogade denna del av romanen, sedan kom en sjätte bok om en kusin, en sjunde om en sonson, en åttonde om Amadis’ död, alla av olika förf. Feliciano de Silva återuppväckte därefter Amadis och skrev ytterliga tre delar, där det pastorala elementet för första gången uppträdde i den spanska romanen. Flera böcker följde av andra förf. Från St. Magleby på Amager. — 829 — — 830 —