ANJAN från Sverige, blevo dock de flesta betänksamma, disciplinen återställdes, och den allmänna förbittringen i Sverige över officerarnas beteende satte Gustav i stånd att nyåret 1789 häkta förbundets ledare. Jägerhorn och Klick m.fl. flydde till Ryssland. Processen mot de övriga slutade i april 1790 med en rad dödsdomar, men blott överste Hästesko, en av de mest brottsliga, avrättades, de övriga benådades till livet och straffades med fängelse el. deportation. P.S. Anjan, sjö i Kolåsens kapell, Jämtlands län, v. om Kallsjön, till vilken den avrinner; 420 m.ö.h. H.S-n. Anjer [a'njer], Anger, stad i nederländska residentskapet Bantam, v. Java, vid Sundasundet; c:a 3,000 inv. A. är befäst. Vid Kra-kataus utbrott 1883 förstördes staden nästan fullständigt av en havsvåg. M.P. Anjeskutan, fjäll i Kolåsens kapell, v. Jämtland, n. om sjön Anjan; l,199,i m.ö.h. H.S-n. Anjou [ä^o'], tidigare fransk provins, motsvarande nuv. dep. Maine-et-Loire, erövrades av frankerna under folkvandringen och var senare införlivat med merovingernas och ka-rolingernas riken; under 800-talet härjades det upprepade gånger av nordmännen. Det var senare grevskap under ätten Plantagenet. Denna ätt kom i mitten av 1100-talet genom gifte i besittning av England och Normandie. Filip August återvann A. till Frankrike i början av 1200-talet; Ludvig IX gav det till sin broder Karl 1246. Denne blev senare konung i Neapel och en avkomling till honom konung i Ungern (o. 1300). A. tillföll därefter genom gifte ätten Valois och övergick, sedan denna kommit på Frankrikes tron, till en av ättens sidogrenar. Det kom åter under franska kronan 1481. Tronföljare under Karl IX och Henrik III voro hertigar av A. — Från huset A. hämtade de franska konungarna vid nyare tidens början sina arvsanspråk på Neapel. l.A. Anjou [äzo'], släkt, härstammande från den vallonske arbetaren Nicolas A., 1633 inflyttad till Sverige och anställd vid österby bruk. Av den vittförgrenade släktens många medlemmar blev järnkramhandlaren i Uppsala Frans A. (1721—67) farfar till A. 1) och dennes kusin kyrkoherden i Norrköping Nils Jakob A. (1781 —1851) far till nedannämnde A. 2). — Litt.: A. Anjou, ”Den vallonska slägten A. jemte förgreningar” (1902). G.Cqt. 1) L a r s A n t o n A., teolog (1803—84), prof, i kyrkohistoria vid Uppsala univ., statsråd och chef för Ecklesiastikdep. 1855, biskop i Visby 1859. Som kyrkohistoriker har A. utfört en betydande gärning genom sina objektiva, på noggranna källstudier grundade arbeten. 1859 års t — 1135 — läroverksstadga, som värnade om de klassiska studierna, tillkom under A:s statsrådstid. Som politiker tillhörde han det konservativa partiet Vid riksdagen 1862/63 arbetade han emot det kungl. representationsförslaget. I sitt stift var han en nitisk chef och ägnade stor omsorg åt undervisningen. A. utgav bl.a. ”Svenska kyrkoreformationens historia” (1850—51; övers, till engelska av H. M. Mason 1859) och ”Svenska kyrkans historia” (1866). S.N. 2) Christopher Ludvig A., skolman (1821—96), rektor vid folkskolesem. i Linköping 1864, folkskolinspektör 1867—94, led. i åtskilliga kommittéer rörande folskolunder-visningen, led. av A.k. 1887—88 och stiftsrepresentant vid ett flertal kyrkomöten. A. författade ”Bidrag till pedagogik och metodik för folkskolelärare” (6 h., 1868—69; talrika senare uppl.), ”Tal och uppsatser rörande folkundervisningen” (1897) samt redigerade 1865—81 ”Tidning för folkskolan” och 1882—87 ”Tidskrift för folkundervisningen”. G.Cqt. 3) Nils E r h a r d A., den föregåendes kusins son, musikpedagog (1852—1922), folkskollärarexamen 1872, organist- och musiklärarexamen 1888, organist, folkskollärare och sånglärare i Färila, Hille och Gävle. A. verkade för införande i Sverige av ”formelmetoden” (se M u-sikundervisning och W e g e 1 i u s), som åsyftar utveckling av tonsinnet medelst små melodistumpar (formler), vilkas inpräntande i minnet väcker lärjungens känsla för skaltonernas ställning inom tonaliteten (se d.o.) och därmed för deras inre liv. Han utvidgade metoden genom att uppfinna ”taktformlerna” för rytmens inlärande. A. har utgivit ”Den nya sångmetoden” (1905). F.S-l. Anjouviner [ä£o'-], lättare franska vinsorter från Chantré, Dompierre, Parney, Rabelay, Verrains m.fl. orter. Vita A. användas till förskärning av starkare viner. De bästa röda äro från Champigné-le-sec och Alommes. E.M.P.W. Anka, tamform av gräsanden (se d.o.). I likhet med de flesta andra husdjur uppvisar ankan ett stort antal raser, vilka mer el. mindre starkt avvika från stamformen. En del raser förete vid jämförelse med densamma en betydlig ökning av kroppsstorleken, t.ex. den vildandfärgade r o u e n-, den svarta, vitbrös-tade d u c 1 a i r-, den rent vita a y 1 e s b ur y-och den gulvita pekingankan. Den sistnämnda är vidare kännetecknad av sin halvt upprätta kroppsställning. Småvuxna former äro smaragd- och dvärgankan. Blågrå svensk a., även kallad pommersk a., och den lädergula orpingtonankan äro medelstora. Utmärkt som äggläggare är den slankt byggda, pingvinlikt upprätta indiska 1 ö p- — 1136 —