APOLLON blodsskuld skapat respekt för människolivet. Själv lät han rena sig, när han dödat draken Python (se d.o.), och efter dråpet på kykloper-na sonade han sitt dåd genom att tjäna ss. herde hos den thessaliske konungen Admelos. Sin största betydelse fick A. ss. s i a r k o n s-t e n s gud, förkunnande Zeus’ vilja i ett ofta dunkelt och tvetydigt språk (därav binamnet Loxi'as, ”den dunkle”). Ett flertal orakel tillhörde honom, det berömdaste i Delfi (tidigare Pytho'; därav namnet ”den pythiske”), där han talade genom den jungfruliga prästinnan Py-thias mun, utövande ett mäktigt religiöst och kulturellt inflytande särsk. under den äldre tiden (jfr Delfi). Där stod hans heliga sten, omfnlo's, betraktad ss. världens ”navle”, medelpunkt, och där firades till hans ära de pythis-ka spelen, näst de olympiska Greklands berömdaste. Ss. siarkonstens gud beskyddar han även skaldekonsten och musiken, leder muser-nas kör (A. musage'tes) och inspirerar siare och skalder. Berget Parnassos, vid vars fot Delfi ligger, samt källan Kastalia därst. ha blivit symboler för diktkonsten. Slutl. är A. även sjöfartens beskyddare, åt vilken delgen, hinden, svanen och gripen helgade åt honom, palmen och lagern (jfr D a f n e) äro hans träd, sjutalet hans heliga tal. Hans huvudsakliga attribut äro bågen, lyran el. kitharan samt trefoten, den pythiska sierskans säte. — I den grekiska konsten framställes A. redan tidigt ss. en obeklädd, skägglös yngling. Dock är tydningen av de många nakna ynglingafigurerna från arkaisk tid, som gå under Ars namn, i en del finen var helgad (A. delfi'nios). Delfi och Delos voro A.-kultens huvudcentra, från vilka den missionerande spred sig över hela den grekiska världen, inom vilken A. i fråga om verklig dyrkan säkerligen varit den mest älskade guden med större plats i människornas hjärtan än Zeus själv. Förutom delfinen voro bl.a. var- Apollontemplet i Bassæ. Apollons huvud från statyn på västgaveln av Zeustemplet i Olympia. fall, då attribut saknas, långt ifrån säker. Arkaisk stränghet präglar ännu den ståtliga A.-figur, som pryder Zeus-templets västgavel i Olympia. Berömdast bland alla A.-statyer är den s.k. Apollon di Belvedera i Vatikanen (sannolikt en kopia efter Leochares), som antagits framställa A. ss. avvärjaren av det keltiska anfallet på Delfi 278 f.Kr., en effektfullt ehuru något teatralisk skapelse, som bl.a. influerat Sergels staty av Gustav III. I vänstra handen har han förmodligen hållit bågen. Praxiteles var upphovsmannen till A. sau-rokto'nos (ödledödaren), ett genreartat arbete möjligen av kultisk betydelse, visande A. ss. en vek yngling, vilken med en pil måttar efter en ödla. Ss. musikens gud framställes A. i fotsid dräkt med lyran i handen och lagerkrans på huvudet (A. kitharodo's). — I Rom, där A. företrädesvis dyrkades ss. läkegud, torde hans kult ha införts från Cumæ redan under slutet av konungatiden. Till en av Roms förnämsta gudar gjordes han av Augustus, som lät bygga ett ståtligt A.-tempel på Palatinen och ägnade honom tredje dagen av sin berömda sekularfest 17 f.Kr. En föreställning om en romersk kultbild av A. giver den 1916 påträffade A. från Veji, eti etruskiskt arbete från o. 500 f.Kr. H.Sj. — 1325 — - 1326 —-