Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrike - Konst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKE
quez, Goya) måleriska bredd och förfinade
kolorit. O. 1870 grundade han jämte Monet
(1840—1926) den impressionistiska
riktningen; förberedd var denna dock av
holländaren Jongkind. Impressionismen, som fick
en dominerande utbredning, räknade bland sina
närmaste anhängare Sisley (1839—99), P
is-sa r r o (1830—1903), B o u d i n (1824—98) och
Guillaumin (1841—1927). Dess avsikt var
att återge det ögonblickliga intrycket utan
medvetna konstnärliga retuscher. Särsk.
betydelsefullt blev dess friluftsmåleri (pleinairisme),
vilket iakttager det fria ljusets inverkan på
tonerna. Monet drog själv i sina intensiva ljusstudier
de yttersta konsekvenserna av detta program:
alla fasta former upplösas, och bilden
uppluckras i små färgpartiklar. Nära impressionisterna
stå i sina tidigare verk Degas (1834—1917)
och Renoir (1841—1919). Större som
konstnärer, utvecklade de sig icke så programbundet.
Degas beundrade Ingres’ säkra teckning och
blev förnyare på olika områden; särskild
betydelse kom han att få för tidens grafik:
For a in (1852—1931), Steinlen (1859—
1923), Leg rand (f. 1863) och
Toulouse-Lautrec (1864—1901). Renoir målar i en
blommande, orealistisk färgskala och
deformerar till sist motivet. Den impressionistiska
tekniken mekaniserades slutl. av de s. k. p o i
n-t i 11 i s t e r n a, Seurat (1859—91) och S i
g-nac (f. 1863), till ett sönderdelande av tonen i
oblandade primärfärger.
Impressionismen, som vid sekelskiftet var den
förhärskande riktningen, betecknar en den
realistiska utvecklingens tillspetsning ifråga om
naturillusion. Vid sidan om den märkas under
1800-talets senare del ansatser i dekorativ
riktning. Inom monumentalmåleriet framträdde
Puvis de Chavannes (1824—98) med
sträng form och knapp färg. Nyromantiken gav
ett värdefullt tillskott med den sällsamme
GustaveMoreau (1826—98), som visar
fantastiskt dekorativa drag. En ny epok anses
börja med Paul Cézanne (1839—1906).
Utgående från impressionismen vänder han sig
emot dess upplösande tendens för att skapa en
ny syntes; med kubiskt betonade former
åstadkommer han en fasthet i uppbyggnaden, som
kan jämföras med det klassiska måleriets. Mot
liknande gestaltning strävar Paul Gauguin
(1846—1903), än ytterligare dekorativ i sin linje
och sin starka kolorit, härtill inspirerad av
primitiv konst och tropisk natur. Den
franskpå-verkade holländaren Vincent van G o g h
(1853—90) räknas som den tredje av det
moderna måleriets föregångsmän. Genom hans lidelse
fulla temperament omformas motivet till ett
uttryck för hans känslor. Van Gogh blir den
främste tillskyndaren av
expressionismen, det 20 :e årh:s ledande konstriktning,
vilken i konstverket huvudsaki. ser bäraren av ett
mänskligt uttryck. Det subjektiva, våldsamt
känslofyllda är emellertid främmande för den
franska konstens väsen. När Henri M a t i
s-se (f. 1869), den franska modernismens
huvudman, o. 1905 går vidare på den inslagna
vägen, ombildar han motivet i dekorativt syfte.
Förenklad, ornamental form och raffinerad
färgverkan äro det mycket utbredda
matisse-påverkade måleriets kännemärken. Ännu
längre i stilisering går med stöd av Cézannes läror
spanjoren Picasso (f. 1881), som givit
upphov till kubismen. Denna, som samtidigt
med fransk smakfullhet utbildas av B r a q u e
(f. 1881), konstruerar bilden med geometriska
former. Dess puristiska tendens, ytterligare
utvecklad av de postkubistiska riktningarna, står
i samklang med den rationella arkitekturens
raka linjer och släta ytor. I motsats härtill
märkes den från Henri Rousseau (1844—
1910) utgående naivismen. Liksom Gau
guins primitivism och arkaiserande ansatser
inom skulpturen bottnar den i leda vid det inlärda
med dess ytliga rutin. I barnets sätt att se
finner den en eftersträvansvärd ursprunglighet.
Den mångsidige Picasso förbinder under en
alstringsperiod klassicerande motiv med naiv
linjeföring och får även häri efterföljare.
Ansatser till ett måleri närmare naturen skönjas
hos André Derain (f. 1880).
Av dessa starkt motsatta riktningar består
nutidens parisiska måleri. Det är ofrånkomligt,
att inom detsamma experiment och obearbetade
impulser ävensom uppreklamerad spekulation
få i tidigare osedd utsträckning göra sig
gällande bredvid konstnärligt fullgångna skapelser.
Om parismåleriets höga allmänna nivå vittnar
dock dess förmåga att som den moderna
konstens skola befordra skapandet inom alla
nationer; för sv. målare har särsk. Matisse varit
av den allra största betydelse. I Sverige
ha, särsk. på initiativ av Föreningen Fransk
konst, utst. i Stockholm under de senaste
15 åren givit överblickar; sålunda visades 1917
och 1928 impressionism, resp, äldre
1800-tals-måleri, 1927 och 1931 det senaste kvartseklets
pariskonst.
Som sammanfattning kan om det franska
måleriet under nyare tid sägas, alt det trots mäng
den av riktningar visar en sällsynt kontinuitet
i utvecklingen. Även om det först med den
moderna tiden är fullt nyskapande, har det
ständigt vetat omarbeta de utländska lånen i
enlighet med den franska smaken för måtta, klar
het och harmoni. Dess styrka har varit en lugn,
organisk utveckling, varunder traditionerna
— 157 —
— 158 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
