FRANKRIKE quez, Goya) måleriska bredd och förfinade kolorit. O. 1870 grundade han jämte Monet (1840—1926) den impressionistiska riktningen; förberedd var denna dock av holländaren Jongkind. Impressionismen, som fick en dominerande utbredning, räknade bland sina närmaste anhängare Sisley (1839—99), P is-sa r r o (1830—1903), B o u d i n (1824—98) och Guillaumin (1841—1927). Dess avsikt var att återge det ögonblickliga intrycket utan medvetna konstnärliga retuscher. Särsk. betydelsefullt blev dess friluftsmåleri (pleinairisme), vilket iakttager det fria ljusets inverkan på tonerna. Monet drog själv i sina intensiva ljusstudier de yttersta konsekvenserna av detta program: alla fasta former upplösas, och bilden uppluckras i små färgpartiklar. Nära impressionisterna stå i sina tidigare verk Degas (1834—1917) och Renoir (1841—1919). Större som konstnärer, utvecklade de sig icke så programbundet. Degas beundrade Ingres’ säkra teckning och blev förnyare på olika områden; särskild betydelse kom han att få för tidens grafik: For a in (1852—1931), Steinlen (1859— 1923), Leg rand (f. 1863) och Toulouse-Lautrec (1864—1901). Renoir målar i en blommande, orealistisk färgskala och deformerar till sist motivet. Den impressionistiska tekniken mekaniserades slutl. av de s. k. p o i n-t i 11 i s t e r n a, Seurat (1859—91) och S i g-nac (f. 1863), till ett sönderdelande av tonen i oblandade primärfärger. Impressionismen, som vid sekelskiftet var den förhärskande riktningen, betecknar en den realistiska utvecklingens tillspetsning ifråga om naturillusion. Vid sidan om den märkas under 1800-talets senare del ansatser i dekorativ riktning. Inom monumentalmåleriet framträdde Puvis de Chavannes (1824—98) med sträng form och knapp färg. Nyromantiken gav ett värdefullt tillskott med den sällsamme GustaveMoreau (1826—98), som visar fantastiskt dekorativa drag. En ny epok anses börja med Paul Cézanne (1839—1906). Utgående från impressionismen vänder han sig emot dess upplösande tendens för att skapa en ny syntes; med kubiskt betonade former åstadkommer han en fasthet i uppbyggnaden, som kan jämföras med det klassiska måleriets. Mot liknande gestaltning strävar Paul Gauguin (1846—1903), än ytterligare dekorativ i sin linje och sin starka kolorit, härtill inspirerad av primitiv konst och tropisk natur. Den franskpå-verkade holländaren Vincent van G o g h (1853—90) räknas som den tredje av det moderna måleriets föregångsmän. Genom hans lidelse fulla temperament omformas motivet till ett uttryck för hans känslor. Van Gogh blir den främste tillskyndaren av expressionismen, det 20 :e årh:s ledande konstriktning, vilken i konstverket huvudsaki. ser bäraren av ett mänskligt uttryck. Det subjektiva, våldsamt känslofyllda är emellertid främmande för den franska konstens väsen. När Henri M a t i s-se (f. 1869), den franska modernismens huvudman, o. 1905 går vidare på den inslagna vägen, ombildar han motivet i dekorativt syfte. Förenklad, ornamental form och raffinerad färgverkan äro det mycket utbredda matisse-påverkade måleriets kännemärken. Ännu längre i stilisering går med stöd av Cézannes läror spanjoren Picasso (f. 1881), som givit upphov till kubismen. Denna, som samtidigt med fransk smakfullhet utbildas av B r a q u e (f. 1881), konstruerar bilden med geometriska former. Dess puristiska tendens, ytterligare utvecklad av de postkubistiska riktningarna, står i samklang med den rationella arkitekturens raka linjer och släta ytor. I motsats härtill märkes den från Henri Rousseau (1844— 1910) utgående naivismen. Liksom Gau guins primitivism och arkaiserande ansatser inom skulpturen bottnar den i leda vid det inlärda med dess ytliga rutin. I barnets sätt att se finner den en eftersträvansvärd ursprunglighet. Den mångsidige Picasso förbinder under en alstringsperiod klassicerande motiv med naiv linjeföring och får även häri efterföljare. Ansatser till ett måleri närmare naturen skönjas hos André Derain (f. 1880). Av dessa starkt motsatta riktningar består nutidens parisiska måleri. Det är ofrånkomligt, att inom detsamma experiment och obearbetade impulser ävensom uppreklamerad spekulation få i tidigare osedd utsträckning göra sig gällande bredvid konstnärligt fullgångna skapelser. Om parismåleriets höga allmänna nivå vittnar dock dess förmåga att som den moderna konstens skola befordra skapandet inom alla nationer; för sv. målare har särsk. Matisse varit av den allra största betydelse. I Sverige ha, särsk. på initiativ av Föreningen Fransk konst, utst. i Stockholm under de senaste 15 åren givit överblickar; sålunda visades 1917 och 1928 impressionism, resp, äldre 1800-tals-måleri, 1927 och 1931 det senaste kvartseklets pariskonst. Som sammanfattning kan om det franska måleriet under nyare tid sägas, alt det trots mäng den av riktningar visar en sällsynt kontinuitet i utvecklingen. Även om det först med den moderna tiden är fullt nyskapande, har det ständigt vetat omarbeta de utländska lånen i enlighet med den franska smaken för måtta, klar het och harmoni. Dess styrka har varit en lugn, organisk utveckling, varunder traditionerna — 157 — — 158 —