FRISINNADE LANDSFÖRENINGEN lösning”. Efter Frisinnade landsföreningens sprängning, som F. k. r. förgäves sökt förhindra, beslöt förbundet att ställa sig självständigt och neutralt gentemot båda de nya partibildningarna, liberala och frisinnade. I själva verket intog det en radikalare hållning än bådadera. 1931 ombildades F. k. r. till Svenska kvinnors vänsterförbund, som skall vara en sammanslutning av radikala, liberala och frisinnade kvinnor; även socialdemokratiska kunna vara medl. F. k. r. vill i sin nya gestaltning arbeta för ”en upplyst och ansvars-kännande demokrati, förverkligad i folkmedvetande och folkuppfattning, i lagstiftning och samhällsliv”, och dess program säges vara ”samhälleliga frågors utveckling och lösning i radikal riktning och allas lika rätt till arbete och lika rätt inför lagen”. F. k. r:s ledande krets brukar benämnas Tidevarvsgruppen efter tidn. ”Tidevarvet”, som för dess talan. E.Ths. Frisinnade iandsföreningen, riksorganisation åt det odelade liberala el. frisinnade partiet 1902—23; därefter åt det frisinnade el. ofta s. k. folkfrisinnade partiet. Dess syfte är att ”till gemensamt arbete och uppträdande samla landets politiskt frisinnade medborgare; att verka för val till riksdagen av män och kvinnor, vilka ansluta sig till det program, som till de allmänna valen uppställas av föreningen; att verka för val av frisinnade led. av landsting ävensom stads-, kommunal- och munici-palfullmäktige; samt att i övrigt främja en sund utveckling i demokratisk riktning inom stat och kommun”. F. 1. konstituerades 1902 efter ett långvarigt förberedelsearbete och kan betraktas som direkt härstammande från den 1900 upplösta rösträttsrörelsen. Initiativtagare voro G. Östberg, E. Gullers och A. Edling. Föreningens förste ordf, blev E. Beckman. De drivande krafterna redan från början voro framförallt D. Bergström samt K. Staaff, som tog den politiska ledningen i sin hand. Sekreterare, senare ombudsman, blev red. A. Grundel (1902— 23). F. L, vars tillkomst motiverats genom behovet av en folkets och valmännens organisation till stöd för Liberala samlingspartiet inom riksdagen, antog ett vidlyftigt program, som i all huvudsak sammanföll med Liberala samlingspartiets. F. l:s tillkomst och bl. a. den maktställning, som organisationen gav Staaff, Bergström o. a. medl. av samlingspartiet, bidrog helt visst ej så litet att radikalisera detta. Alla ansatser till motsättning mellan F. 1. och Liberala samlingspartiet försvunno emellertid, då Staaff blev den faktiske ledaren både för riksdagspartiet och inom F. 1., ehuru han i det senare ej lät sig beklädas med ordf.-post. F. 1. fick från början vind i seglen, och dess kraftiga och målmedvetna agitation bidrog säkerligen i hög grad till liberalismens frammarsch. Vid valen 1911 (det ”demokratiska genombrottet”) vann partiet sin största framgång (242,795 röstande, 101 platser i A. k.), och Staaff bildade då sin 2:a ministär. F. l:s organisation fick sin huvudsaki. ännu gällande utformning 1909. Grundvalen utgöres av de lokala föreningarna, sammanslutna till valkretsförbund, samt direkt till F. 1. anslutna (understödjande) medl. Valkretsförbunden välja medl. till F. l:s förtroenderåd samt till det vartannat år sammankommande Frisinnade landsmötet, föreningens beslutande organ. Ledningen hand-haves av ett verkställande utskott, inom vilket en mindre arbetsdelegation kan utses. Particentralen, F. l:s byrå, är förlagd till Stockholm. F. nådde sin största styrka 1914, då medl.-talet uppgick till över 50,000 i 1,250 lokalavd. Under striden i försvarsfrågan 1914 led. F. 1. stora numerära förluster, och genom Staaffs bortgång 1915 miste partiet sin kraftige ledare. Väl ökade det vid valen 1917, och särsk. landstingsvalen 1919 voro framgångsrika. Denna styrka tog sig även uttryck däri, att N. Edén var statsminister i den liberala—socialdemokratiska regeringen 1917—20. Men inom partiet började splittringens krafter verka. Sprängkilen var nykterhetsfrågan. De, som önskade lösa denna genom totalförbud, vunno alltmer överhand. Personliga och i viss mån sociala motsättningar gjorde sig även gällande. Bidragande till tillbakagången har även varit, att författningsfrågan, för vilken F. 1. främst kämpat, vid denna tid blivit löst. På ett extra landsmöte 27Is 1923 vann den förbudsvänliga riktningen överhand. Detta föranledde F. l:s sprängning. De flesta av minoritetens ombud utgingo omedelbart ur F. L, och i okt. s. å. bildades Sveriges liberala parti (se d. o.). F. 1. fortfor sålunda men nu som landsorganisation för de frisinnade med nuv. statsminister C. G. Ekman som ledare. Före brytningen ägde F. 1. 530 lokalföreningar med 21,000 medl. och efter densamma 297 med 10,777 medl. F. 1. har sedermera reorganiserats under ledning av ombudsmannen G. Hammarlund, och F. 1. äger nu (1931) c:a 13,500 medl. i c:a 400 lokalavd. Vid valen 1928 mönstrade det 303,995 väljare. Ordf, i verkställande utskott och förtroenderåd är C. G. Ekman. Från 1924 finnes vid F. l:s sida en särskild kvinnoorganisation, Frisinnade folkpartiets kvinnogrupp, och från 1928 likaledes en ungdomsorganisation, Sveriges frisinnade ungdomsförbund, vilka båda verka i närmaste anslutning till huvudorganisationen. I pressen företrädas F. l:s och Frisinnade folk — 389 — — 390 —