FUNDAMENTALLAG Hans F. i Stralsund, vars son Tomas F. (1580—1645) inflyttade till Sverige och blev borgare i Stockholm samt ägare av Garpen-bergs och Riddarhyttans bruk. Dennes son, nedannämnde F. 1), adlades 1672; ätten utslocknade 1789. En son till F. 1), landshövdingen i Västmanland Gustaf F. (1670— 1736), upphöjdes 1723 i friherrligt stånd; hans ätt fortlever. — Ätten a f F., adlad 1820 med dåv. tygmästaren, sedermera örlogsstationsbe-fälhavaren i Göteborg Gustaf Fredrik F. (1766—1831) och utslocknad 1895, har intet samband med förutnämnda ätter. C. 1) Johan F., mineralog och bergsman (1630—79), studerade kemi i Uppsala och vistades därefter på utrikes resor till 1659. 1664 blev han bergmästare i Uppland och Gästrikland. K.A.G. 2) T o m a s F., den föregåendes son, krigare, diplomat (1672—1713), blev 1694 kornett, deltog 1702 som kapten vid Livdragonerna i slaget vid Klissow, 1703 överstelöjtnant, följde 1709 Karl XII till Turkiet och blev 1710 överste för Södermanlands reg. Sänd till Konstantino-pel för att åt konungen upplåna en större penningsumma, utnämndes F., sedan han lyckligt utfört sitt uppdrag, till envoyé hos Porten. Som Sveriges officielle representant spelade F. en viss roll i det invecklade intrigspelet under dessa år, men konungens egentlige förtroendeman var Stanislaw Poniatowski. F. deltog även i kalabaliken vid Bender men dog s. å. i Kon-stantinopel. P.S. 3) C a r 1 F., den föregåendes brorson, friherre, militär, riksråd (1708—83). I militärtjänst sedan 1730, deltog F. i pommerska kriget ss. generaladjutant hos Ungern-Sternberg och var en av de mest bemärkta bland de högre militärer, som trots bestämt förbud reste hem till riksdagen 1760; s. å. blev han överste i armén och 1761 generalfälttygmästare. Sedan gammalt ivrig mössa, tog han framträdande del i riksdagen 1765/66, inkallades i riksrådet 1765, där han var en av mösspolitikens hänsynslösaste företrädare, avsattes 1769 och var ånyo riksråd 27/3—22/s 1 7 72. C. 4) A 1 e x a n d e r F., den föregåendes bror, friherre, bergsman (1716—97), tjänstgjorde i bergsstaten till 1779, blev 1745 direktör för Ljusnedals kopparverk, 1752 bergmästare i Södermanland och 1776 geschworner vid Sala silvergruva. F. utgav avh. i både praktiska och teoretiska ämnen inom bergsvetenskapen. K.A.G. Funck-Brentano [fäk brätanå'], F r a n t z, fransk historiker (f. 1862), fil. d:r 1896 (”Les origines de la guerre de cent ans: Philippe le Bel en Flandre”). Konservator vid arsenalbibi, i Paris, ordnade han bl. a. Bastiljens arkiv. Ur detta arbete framgick en serie historiska stu dier, bland vilka märkas: ”La vie å la Bastille” (1889), ”Légendes et archives de la Bastille” (1898; sv. övers. 1900). Bland övriga arbeten märkas ”L’affaire du collier” (1901; sv. övers., ”Marie-Antoinettes halsband”, 1924), ”La Ré-gence” (1909), ”L’ancien régime” (1926), ”Les lettres de cachet” (1927). P.N-m. Funcke [fohjka], Otto Julius, tysk teolog (1836—1910), präst i Bremen 1868—1904. F. är mest känd ss. förf, till en mängd på sin tid mycket lästa upp-byggelseskrifter, ofta med apologetiskt syfte, men även karakteriserade av en konkret och folklig framställningskonst. Många av F:s skrifter finnas i sv. övers., ss. ”Samlade skrifter” (1886—87), det självbiografiska arbetet ”Guds fotspår på min lefnadsväg” (1898, ny uppl. 2 bd, 1899—1900), ”Resebilder från Sverige” (1905). S.N Fundame'nt (lat. fundame'ntum), grundval; den understa delen av ett byggnadsverk, vilken har till uppgift att förmedla och samtidigt fördela trycket på den underliggande naturliga grunden. — Adj.: Fundamental, grundläggande. Fundamentalartiklar kallades i den äldre luterska dogmatiken de satser ur den kristna läran, som ansågos nödvändiga för saligheten. Inom de synkretistiska strävandena (se Syn-k r e t i s m) tillädes dessa f., ang. vilka alla kristna samfund skulle vara eniga, en enande och samlande betydelse. S.N. Fundamentalbas, mus., se Basse f o n d a-m e n t a 1 e. Fundamentalism, en mot kritisk-vetenskaplig teologi fanatiskt reaktionär rörelse i U.S.A., vilken har sitt centrum i strängt kalvinistiska presbyterianska kretsar och närmast uppträtt ss. en lekmannaortodoxi. Då man därvid förblandade religiösa och naturvetenskapliga synpunkter, kom man också att vända sig mot naturvetenskapliga teorier om världens och människans uppkomst. Särdeles bekant blev den s. k. approcessen (se d. o.) i Dayton 1925. I åtskilliga stater i U. S. A. ha parlamentariska majoriteter sökt utöva skoltvång i samma anda. Under de senaste åren synes f. vara stadd på retur. G.E.H.A. Fundamentallag, en i 1600-talets sv. stats-rättsliga litteratur, främst hos J. Loccenius, — 537 — — 538 —