Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Funck, ätter - Funck, 1. Johan - Funck, 2. Tomas - Funck, 3. Carl - Funck, 4. Alexander - Funck-Brentano, Frantz - Funcke, Otto - Fundament - Fundamentalartiklar - Fundamentalbas - Fundamentalism - Fundamentallag
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FUNDAMENTALLAG
Hans F. i Stralsund, vars son Tomas F.
(1580—1645) inflyttade till Sverige och blev
borgare i Stockholm samt ägare av
Garpen-bergs och Riddarhyttans bruk. Dennes son,
nedannämnde F. 1), adlades 1672; ätten
utslocknade 1789. En son till F. 1),
landshövdingen i Västmanland Gustaf F. (1670—
1736), upphöjdes 1723 i friherrligt stånd; hans
ätt fortlever. — Ätten a f F., adlad 1820 med
dåv. tygmästaren, sedermera
örlogsstationsbe-fälhavaren i Göteborg Gustaf Fredrik F.
(1766—1831) och utslocknad 1895, har intet
samband med förutnämnda ätter. C.
1) Johan F., mineralog och bergsman
(1630—79), studerade kemi i Uppsala och
vistades därefter på utrikes resor till 1659. 1664
blev han bergmästare i Uppland och
Gästrikland. K.A.G.
2) T o m a s F., den föregåendes son,
krigare, diplomat (1672—1713), blev 1694 kornett,
deltog 1702 som kapten vid Livdragonerna i
slaget vid Klissow, 1703 överstelöjtnant, följde
1709 Karl XII till Turkiet och blev 1710 överste
för Södermanlands reg. Sänd till
Konstantino-pel för att åt konungen upplåna en större
penningsumma, utnämndes F., sedan han lyckligt
utfört sitt uppdrag, till envoyé hos Porten.
Som Sveriges officielle representant spelade F.
en viss roll i det invecklade intrigspelet under
dessa år, men konungens egentlige
förtroendeman var Stanislaw Poniatowski. F. deltog även
i kalabaliken vid Bender men dog s. å. i
Kon-stantinopel. P.S.
3) C a r 1 F., den föregåendes brorson,
friherre, militär, riksråd (1708—83). I
militärtjänst sedan 1730, deltog F. i pommerska kriget
ss. generaladjutant hos Ungern-Sternberg och
var en av de mest bemärkta bland de högre
militärer, som trots bestämt förbud reste hem
till riksdagen 1760; s. å. blev han överste i
armén och 1761 generalfälttygmästare. Sedan
gammalt ivrig mössa, tog han framträdande del
i riksdagen 1765/66, inkallades i riksrådet 1765,
där han var en av mösspolitikens
hänsynslösaste företrädare, avsattes 1769 och var ånyo
riksråd 27/3—22/s 1 7 72. C.
4) A 1 e x a n d e r F., den föregåendes bror,
friherre, bergsman (1716—97), tjänstgjorde i
bergsstaten till 1779, blev 1745 direktör för
Ljusnedals kopparverk, 1752 bergmästare i
Södermanland och 1776 geschworner vid Sala
silvergruva. F. utgav avh. i både praktiska och
teoretiska ämnen inom bergsvetenskapen. K.A.G.
Funck-Brentano [fäk brätanå’], F r a n t z,
fransk historiker (f. 1862), fil. d:r 1896 (”Les
origines de la guerre de cent ans: Philippe le
Bel en Flandre”). Konservator vid arsenalbibi,
i Paris, ordnade han bl. a. Bastiljens arkiv. Ur
detta arbete framgick en serie historiska stu
dier, bland vilka märkas: ”La vie å la Bastille”
(1889), ”Légendes et archives de la Bastille”
(1898; sv. övers. 1900). Bland övriga arbeten
märkas ”L’affaire du collier” (1901; sv. övers.,
”Marie-Antoinettes halsband”, 1924), ”La
Ré-gence” (1909), ”L’ancien régime” (1926), ”Les
lettres de cachet” (1927). P.N-m.
Funcke [fohjka], Otto Julius, tysk teolog
(1836—1910), präst i Bremen 1868—1904. F.
är mest känd ss. förf,
till en mängd på sin
tid mycket lästa
upp-byggelseskrifter, ofta
med apologetiskt
syfte, men även
karakteriserade av en
konkret och folklig
framställningskonst.
Många av F:s skrifter
finnas i sv. övers., ss.
”Samlade skrifter”
(1886—87), det
självbiografiska arbetet
”Guds fotspår på min lefnadsväg” (1898, ny
uppl. 2 bd, 1899—1900), ”Resebilder från
Sverige” (1905). S.N
Fundame’nt (lat. fundame’ntum), grundval;
den understa delen av ett byggnadsverk,
vilken har till uppgift att förmedla och samtidigt
fördela trycket på den underliggande naturliga
grunden. — Adj.: Fundamental,
grundläggande.
Fundamentalartiklar kallades i den äldre
luterska dogmatiken de satser ur den kristna
läran, som ansågos nödvändiga för saligheten.
Inom de synkretistiska strävandena (se
Syn-k r e t i s m) tillädes dessa f., ang. vilka alla
kristna samfund skulle vara eniga, en enande
och samlande betydelse. S.N.
Fundamentalbas, mus., se Basse f o n d
a-m e n t a 1 e.
Fundamentalism, en mot
kritisk-vetenskaplig teologi fanatiskt reaktionär rörelse i U.S.A.,
vilken har sitt centrum i strängt kalvinistiska
presbyterianska kretsar och närmast uppträtt
ss. en lekmannaortodoxi. Då man därvid
förblandade religiösa och naturvetenskapliga
synpunkter, kom man också att vända sig mot
naturvetenskapliga teorier om världens och
människans uppkomst. Särdeles bekant blev
den s. k. approcessen (se d. o.) i Dayton 1925.
I åtskilliga stater i U. S. A. ha parlamentariska
majoriteter sökt utöva skoltvång i samma
anda. Under de senaste åren synes f. vara stadd
på retur. G.E.H.A.
Fundamentallag, en i 1600-talets sv.
stats-rättsliga litteratur, främst hos J. Loccenius,
— 537 —
— 538 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
