FÖRENINGSREGISTER tiv av Gustav III och med de tre lägre ståndens stöd. Konungen utnyttjade för sina politiska syften den adelsfientliga stämning, som uppagiterats efter Anjalaförbundet, och den omständigheten, att borgerskapet i Stockholm och allmogen i vissa landsändar stod under vapen. Ett förslag till F. framlades av Gustav III inför ett utskott av ofrälse; därefter föredrogs F. 21/a inför de å rikssalen församlade ständerna, sedan adelns ledare häktats. Vid tillfället hölls slottet besatt av väpnat borgerskap. Trots adelns nejröster och protester förklarades F. antagen, varefter den erhöll kungl. stadfäs-telse 3/4. F. intogs ej i riksdagsbeslutet, publicerades först efter riksdagen; vid 1800 års riksdag inrycktes den i ständernas hyllningsed. — F. består av en kort inledning och 9 paragrafer; den präglas av sin brådstörtade tillkomst. Dess förf, är icke fastställd. Paragraferna sakna juridisk formulering, men äro demagogiskt tillrättalagda. Fraser ur den naturrättsliga ideologien äro inlagda; medborgarnas principiella jämlikhet och frihet inför lag och i fråga om rätt till egendom fastslås. Alla stånd erkändes lika rätt att besitta jord, även frälsejord, med undantag av säterijord, som förbehölls adeln. Skjutsningsbesvären fördelades lika; allmogens rätt till skatteköp garanterades. Sv. folkets beskattningsrätt erkändes. — Till F. anslöto sig också samtidigt gjorda stadfästelser av de privilegierade ståndens privilegier samt de två lägre ståndens fri- och rättigheter. — F :s politiska kärna låg dock i andra bestämmelser. Den vidgade konungens ekonomiska lagstiftningsmakt, gjorde de högre ämbetsmännen avsättliga, rådets antal kom att bero av konungens gottfinnande, dess doms-makt överfördes till konungens högsta domstol. F. blev det författningsmässiga uttrycket för det s. k. gustavianska enväldet. Den betecknade sammanbrottet för 1700-talets sv. ”tjänstemannastat” med dess härskande adliga byråkrati och är härigenom den konsekventa fortsättningen på 1772 års politik. — Litt.: W. Tham, ”Konung Gustaf III och rikets ständer vid 1789 års riksdag” (1868). P.N-m. Föreningsregister, kallas ett enl. lagen om ekonomiska föreningar 22/a 1911 av Länsstyrelsen fört register över inom länet förefintliga ekonomiska föreningar (se d.o.). F. skall innehålla uppgifter om: dagen för stadgarnas antagande, föreningens firma, föremålet för verksamheten, den ort, där styrelsen har sitt säte, tiden för räkenskapsavslutning, firmatecknares namn och hemvist, sätt och tid för kallelsers delgivande till medl. samt, därest personlig ansvarighet för föreningens förbindelser förekommer, beloppet därav. Länsstyrelsen kungör f:s uppgifter dels i allmänna tidningarna, dels i tidning utkommande i länsstaden, varjämte en samling för hela riket av det sålunda kungjorda tryckes, förses med register och översändes till varje domstol, länsstyrelse och över-exekutor. — Genom registreringen vinner den ekonomiska föreningen karaktär av juridisk person (se d.o.). Om föreningens medl. före registreringen företaga rättshandlingar i syfte att binda föreningen, medför detta solidarisk ansvarighet med hela förmögenheten för de handlande själva. Först registreringen begränsar ansvarigheten till föreningens egna tillgångar. — Rättspraxis har tidigare frikostigt beviljat registrering även av föreningar med annat ändamål än ekonomiskt, s.k. ideella föreningar, men har på senare tid börjat tillämpa en restriktivare tolkning av lagen; ansökan om registrering av förening, vars ändamål icke är i någon mån ekonomiskt, blir numera regelbundet avslagen. ögd. Föreningsrätt, i allm. taget: de rättsregler, som gälla ang. föreningar, deras bildande m.m.; se Ekonomisk förening och lag därom 22/e 1911. Under arbetarklassens kampår kring slutet av 1800-talet erhöll f. en annan, speciell innebörd: rätt för samhällsmedl., särsk. industriarbetare, att sammansluta sig i förening för att därigenom påverka arbetsgivare el. statsmakten I en del länder räknas förenings- och församlingsrätt el. -frihet till de medborgerliga rättigheterna och uppräknas ss. sådan i grundlagen. I sv. lag finnes f.n. intet dylikt stadgande, men det anses, att föreningar (se d. o.) kunna bildas för alla lovliga syften och att möten (församlingar) få hållas utan förut inhämtat tillstånd av officiell myndighet (men väl i stad anmälan, se nedan). Tillträde till sammankomsten må dock icke förvägras (polis) myndigheten, som äger upplösa mötet, om något lagstridigt där företages el. allmänna ordningen störes. I fråga om religiösa sammankomster samt dylika för krigsmakten el. där utlänning skall medverka, finnas dock vissa inskränkningar. Vidare måste i stad el. ort, där ordningsstadgan för städerna gäller, den som vill hålla föredrag el. möte, anmäla tid, plats och ämne hos polismyndigheten, såvida ej avses andaktsövning el. föreläsning vid läroanstalt. Tillstånd av myndigheten erfordras endast för utlänning samt för möte å gata, torg o. d. Om samman-konsten redan visat sig stridande mot lag, sedlighet el. allmän ordning, äger polisen förbjuda nytt möte, likaså upplösa pågående möte, om dylikt där förehaves. Det nu sagda gäller offentliga sammankomster. I kungl. proposition 1932 föreslås, att ovannämnda bestämmel- — 767 — — 768 —