FÖRENTA STATERNA rige samt i större el. mindre grad upplevat Sveriges materiella och kulturella utveckling under de senaste årtiondena, varför den känner även ett kulturellt samband med moderlandet, vilket den äldre immigrantgenerationen, som ägde mycket liten kännedom om Sverige, när den utvandrade, och som varit med om U.S.A:s gigantiska ekonomiska tillväxt, ej kan känna. Om den första av sv. immigrationen till U.S.A., se Nya Sverige. Efter holländarnas erövring av Nya Sverige 1655 ha de sv. kolonisterna grundat flera nybyggen i de ursprungliga kolonialstaterna, och under frihetskriget kommo två av deras ättlingar, John Morton och John Hanson, att spela en framträdande politisk roll. Man har beräknat, att antalet personer av sv. härstamning i U.S.A. vid tiden för frihetskriget uppgått till bortåt 20,000. Efter kriget invandrade en del svenskar, och på 1820-talet bildades en sv. förening i New York, men den eg. sv. immigrationen började först efter 1841. Detta år grundade Gustaf Unonius ett sv. nybygge (settlement) vid Pine lake i Wisconsin, v. om Milwaukee. 1845 bosatte sig några familjer från Kisa, Östergötland, i New Sweden, s.ö. lowa, och 1846 grundade Erik-Janssonisterna Bishop hill-kolonien i v. Illinois, vilken under de följ. 7 åren drog till sig c:a 1,100 personer. Andra tidiga sv. settlement i Illinois äro Andover, Ga-lesburg, Moline, Rock island m.fl. Trakten kring dessa settlement var vid deras grundande relativt glest befolkad, men redan efter några år var det mesta av jorden i privat ägo, alltså relativt dyr. De flesta av dessa äldre immigranter voro jordbrukare och gingo ut för att taga land. Utifrån el. över dessa Illinois-settlement gick den första sv. immigrationen till Minnesota, som ända fram till 1852 till största delen tillhörde indianerna: endast området mellan Mississippi och S:t Croix river var inköpt av unionen, närmast i och för exploatering av skogarna där. Den sv. invandringen till Minnesota började 1850 och gick huvudsaki. till trakterna n.ö. om Minneapolis (Chisago county), några år senare, när s. Minnesota öppnades för kolonisationen, även uppför Minnesota river och till trakterna s. om Minneapolis, där Hans Mattson 1853 grundade det största sv. settlementet i Minnesota, Vasa i Goodhue county. Ett ganska genomgående drag hos alla fattiga immigranter, alltså även de sv., är, att de i början ej gå ut på prärien utan slå sig ned i skogbevuxna trakter el. där det finns tillfällen till extrainkomster, samtidigt som de arbeta på den jord, de inköpt. Detta beror på flera orsaker. Ända fram till mitten av 1800-talet var det en allmän mening i U.S.A., att prärien var mindre fruktbar, eftersom den ej bar skog. För att kunna taga land på prärien fordrades kapital till virke till hus — och virket var dyrt där —, till dragare, redskap m.m., och detta kapital saknade de flesta nykomlingarna. Flera andra orsaker spelade in, som t.ex. de dåliga kommunikationerna, som försvårade avsättningen av jordbruksprodukterna. Byggandet av de stora järnvägarna genom v. U.S.A. drog stora massor av immigranter ut på prärien. En mycket stor del av den goda och billiga jorden på prärien slogo amerikanarna och de äldre och därmed kapitalstarkare immigranterna under sig. Norrmännen äro något äldre än svenskarna i U.S.A. Detta torde vara en av orsakerna till att man finner de förra i långt större utsträckning på prärien än de senare; en annan är, att svenskarna gått till städerna mer än norrmännen (jfr sp. 780). En stor del av de sv. immigranterna, särsk. de från n. Sverige, voro vana vid skogsarbete, varför det är naturligt, att de sökt sig till skogarna och sågverken i U.S.A. Ett utmärkande drag för de första årens massimmigration var, att den försiggick flockvis: folk från samma trakt for samtidigt ut och slog sig ned på samma ort. Genom brevväxlingar och emigrantagenter drogos sedan släktingar och bekanta till samma plats. Detta har varit orsaken till att man i U.S.A. kan tala om ”Amerikas Småland” (i Chisago county), ”Amerikas Dalarne” (i Isan-ti county, Minnesota) o.s.v. Dessa äro ex. på s.k. svenskbygder, d.v.s. bygder, där majoriteten av befolkningen är av sv. härstamning och kan tala el. förstå svenska. Kulturellt sett äro dessa svenskbygder i allm. rent amerikanska, och även i fråga om natur är likheten med motsvarande delar av Sverige ej stor. 1850 funnos endast 3,559 svenskar i U.S.A., och någon större omfattning fick ej immigrationen förrän efter inbördeskrigets slut. 1880 räknade svenskarna i U.S.A. 194,337, 1900 574,625 och 1910, då de nådde maximiantal, 665,207. Sedan 1910 har svenskarnas antal minskats i de flesta staterna. De enda stater, som uppvisa någon nämnvärd ökning 1910—20, äro: Ohio med 1,744, New Jersey med 128, Maryland med 209, Virginia med 296, Florida med 670, Louisiana med 178, Montana med 767, Idaho med 127, Washington med 2,594, Oregon med 433 och Kalifornien med 5,714. Kaliforniens milda klimat och fruktodling, Washingtons stora skogar och rika fisken ha dragit till sig många svenskar under de senaste årtiondena. Antalet svenskar ökade i hela U.S.A. 1900—10 med 90,582 men i Stillahavsstaterna ensamma med 36,669, och 1910—20, då svenskarna minskades med 39,622 i hela unionen, ökade de i Kalifornien, Oregon och Washington — 791 — — 792 —