GARDONE-RIVIERA ligion and art in ancient Greece” (1910). G. var 1880—96 medutg. av ”Journal of Hellenic studies” W.N. Gardone-Riviera [-då'ne-jä'ra], se G a r d a-s j ö n. Gårdonyi [gä'rdåni], G é z a, ungersk förf. (1863—1922). Urspr. folkskollärare, övergick G. till journalistyrket men lämnade detta för att i ro kunna ägna sig åt studier av ungerskt folkliv, vilka resulterat i t.ex. ”Göre Gåbor birö ür könyvei” (1895—99, ”Böckerna om bydomaren Göre Gabor”) och i en mängd humoristiska noveller och skisser. G:s mest betydande arbete är ”A bor” (1901, ”Vinet”), ett av den ungerska litteraturens bästa folkliga dramer. Ss. roman-förf. framträder G. bäst i ”Låthat atlan ember” (1902, ”Den osynliga människan”), har även förf, historiska romaner. G. var även känd som Danteöversättare. G.Jg. Gardställning, utgångsställning i fäktning, boxning m.m., där man är beredd till såväl anfall som försvar (se Fäktning och Boxning). O.K-gh. Garfield [gä'fild], James Abraham, nordamerikansk president (1831—81), var av fattig härkomst och till-bragte sin ungdom i födelsestaten Ohio med skilda sysselsättningar. Under inbördeskriget officer i nordstatsarmén, utmärkte G. sig vid olika tillfällen och avancerade till general. Han tog 1863 avsked, ägnade sig åt politik, invaldes i representanternas hus och blev där en av republikanernas ledare. Täml. oväntat samlade sig de med Grant missnöjda elementen inom detta parti 1880 om G. ss. presidentkandidat; vid nomineringsmötet segrade han över Grant och vid presidentvalet över demokraten W. S. Hancock. Hans val innebar en reaktion mot den våldsamma korruptionen i U.S.A:s politiska liv; själv medhann G. inga reformer, då han kort efter sin installering i Vita huset mördades av en Grants anhängare, som såg sitt hopp om något lukrativt ämbete grusat. Mordet framkallade ytterligare reaktion mot korruptionen. B. Garfågel, Pläiitus impe'nnis, av fam. alkfåg-lar (se d.o., med bild), var en stor, klumpig fågel av c:a 70 cm. höjd med högt, fårat och från sidorna hoptryckt näbb och små, förkrympta, till flykt odugliga vingar. Huvudet med undantag av en vit fläck bakom ögat, halsen och ryg gen voro svarta, undersidan vit. Till det yttre påminde g. om pingvinerna och använde liksom dessa vingarna vid simningen. Fynd från kök kenmöddingar och torvmossar visa, att g. i förhistorisk tid häckat i Danmark, Sverige och Norge; i historisk tid har den talrikt förekommit på Island, Färöarna, Newfoundland och angränsande delar av Nordamerika. Då den icke kunde flyga, blev den ett lätt byte för sjömän, som angjorde häckningsplatserna för att skaffa färsk föda, och 1844 dödades de sista exemplaren. En del skelett, ett 60-tal ägg och c:a 80 uppstoppade exemplar finnas bevarade i museerna. H.B-n. Garga'no [-nå], M o n t e, kalkberg på ö. kusten av Italien, bildar ”sporren” i den italienska ”stöveln”; når i Monte Calvo 1,056 m.ö.h. S. Gargari'sma, gurgelvatten (se d.o.). Gargnäs, kapell och kyrkobokföringsdistrikt i Sorsele s:n, Västerbottens län; 1,904 inv. (1931). 5 Garhwal [gäpäT], stat i Förenade provinserna Agra och Oudh, se T e h r i. GaribaTdi, G i u s e p p e, italiensk frihetshjälte (1807—82). G. inträdde mycket ung i Sardiniens flotta, där han, entusiastisk för Maz-zinis republikanska planer, organiserade ett myteri i syfte att ockupera Genuas arsenal, samtidigt med att Mazzinis Savojenexp. bröt in i Piemont. Upptäckt dömdes G. — frånvarande — till döden. Han undkom till Frankrike, trädde i tjänst hos bejen av Tunisien och begav sig sedan (1836) till Sydamerika, där han med stor tapperhet deltog i Rio Grande do Suls uppror mot Brasilien och i Uruguays strid mot Argentina. Han återvände till Italien 1847 för att erbjuda Karl Albert sin hjälp och samlade en friskara, som dock på gr. av nederlaget i Custozza fick omedelbart upplösas, varpå G. flydde till Schweiz. Dec. 1848 gick G. i romerska republikens tjänst, slog fransmännen vid San Pancrazio 3% 1849 och tillfogade under påföljande månads oavlåtliga strider de bourbonska trupperna nya svåra nederlag. Efter Roms fall sökte G. med 4,000 frivilliga nå Venedig, men trängdes in i San Marino, där hans trupper upplöstes. Kort därefter dukade i Comacchio G:s trogna hustru och adjutant, Anita, under för strapatserna, varpå G. förklädd flydde till Genua och därifrån begav sig till New York, där han levde först som såpsjudare, sedan som skeppare. Återkommen 1854, inköpte G. den lilla ön Caprera och byggde där sitt hem. Under 1859 års krig anförde han som sardmsk general en friskara alpjägare och stod i begrepp att intränga i Tyrolen, då kriget hastigt bröts — 1191 — — 1192 —