Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gotisl stil, gotik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOTISK STIL
hån, med hänsyftning på goterna, som
förstörde den antika kulturen. Först efter
1800-talets mitt blev begreppet g.s. fixerat; förut
hade man hos oss med ”gotik” menat
medeltiden i allm. (se G ö t i s k s t i 1). Gotikens system
(se Byggnadskonst, sp. 468—469) beror
framför allt på spetsbågens konsekventa
användning (fra. style ogival, spetsbågsstil). Denna
bågform var tidigt bekant i Orienten men föga
använd hos greker och romare, upptogs av
muhammedanerna och förekommer i den äldre
kristna byggnadskonsten sporadiskt. Att den
från 1100-talets mitt i Västerlandet kom till allt
större användning berodde dels på de
kyrkliga (liturgiska) förhållandenas utveckling, dels
också på tekniska framsteg, nya
beräknings-sätt och nya redskap. Den geometriska
konstruktionen blir grundläggande och blir också
för ornamentiken konstitutiv. — Särsk. i
Frankrike (se d.o., sp. 144—145) kom spetsbågen
tidigt till användning, t.ex. i arkaderna (Autun).
Kyrkornas korbildning och kapellanordningar
blevo rikare, särsk. genom cisterciensordens
verksamhet (Cluny, Clairvaux); gudstjänsten
fordrade allt bättre belysning; fönster och
portaler utvidgades, murpartierna inskränktes, och
för att kunna uppbära trycket från bågar och
valv — nu mestadels korsvalv med ribbor —
förstärktes de av strävpelare, snart även av
strävbågar. Efter en övergångstid av längre el.
kortare varaktighet, då en (på olika sätt
nyanserad) övergångsstil härskade, slog gotiken ut
i full blom, i Frankrike redan vid 1100-talets
mitt; abboten Suger i Saint Denis blev här en
föregångsman. Den nya stilen präglas av en
mot himlen strävande vertikalism, den
utmärker sig för större livlighet, omväxlande ljus och
skuggverkan, lätthet och spetsighet. U n g g
o-tiken har ännu enkla former, större ytor,
jämnare utbredning. Under höggotiken (på
1200-talet i Frankrike och England) ökas
höjdförhållandena (Amiens), murarnas
sammandragning, pelarnas indelning, valvens djärvhet,
fönstrens storlek och utsmyckning,
dekorationens prakt. Små spiror, fialer, skjuta upp på
tak och strävpelare. Spetsarna krönas av
”korsblommor”. De lutande kanterna dekoreras av
elastiskt hoprullade blad, ”krabbor”. Profilerna
å listverk m.m. tillspetsas och markeras ofta
av djupa hålkälar (karnis-profil). Portalerna,
som gärna prydas av bildverk mellan
rundstavar (kolonetter) och kantstavar, kunna få
ståtliga baldakinuppbyggnader. Också strävpelare
prydas av baldakiner. Smågavlarna mellan
strävpelarna genombrytas (”wimperge”). Den
geometriska indelningen i dessa öppningar
liksom i fönster och i blinddekorationer bildar
ett ”rosverk” med trepass, fyrpass etc.
Bågar
nas ”näsor” ge en bladlik kontur.
Klöverblads-former äro redan för unggotiken betecknande.
Bland livfulla dekorationer märkas slutl.
fantastiskt formade takvattenkastare. —
Spets-bågssystemet ger tillfälle till stor omväxling i
grundplan och uppbyggnad; rumsindelningen
blir smidig; då den strängt kvadratiska
grundplanen icke uppehälles, kunna lika höga valv
anbringas med olika pelaravstånd och växlande
storlek av travéen (valvavd.). Valven få rikare
indelning (stjärnvalv, nätvalv). Mellan
fönstren upplivas murarna av gallerier, triforier (i
England också kleristorier), stundom, särsk.
mot medeltidens slut, blott blindgallerier.
Ornamentiken, som under unggotiken ännu varit
enkel, bl.a. med stiliserade växtmotiv, blir
alltmera växlande, dels med geometriska former,
dels med naturalistiska växtformer, särsk. av
murgröna, vinranka och ek. Den figurala
utsmyckningen antar mot medeltidens slut
fantastiska former (se Dr oler i).
I Italien får gotiken blott ringa framgång,
mera däremot i Spanien och alldeles särsk. i
England, där g. s. även under renässansen till
stor del bibehåller sig. Likaledes blir g. s.
inhemsk i Tyskland, dit den visserligen först
inkommer under 1200-talet, men där den, liksom
i Böhmen, slår ut i rik blomstring t.o.m. i
den nordtyska tegelarkitekturen under
1300-talet. I teglet bli dock formerna tyngre,
spetsigheten mindre och ytorna större. I
Skandinavien, där g. s. införes vid 1200-talets mitt,
förblir den mera måttfull och antar sällan
djärvare former; domkyrkan i Trondheim visar i
sitt rika kor väsentligen en från England
importerad stil. Annars minskas
höjdförhållandena, strävsystemet inskränkes (strävbågar
sällsynta), dekorationen förenklas. — Under
1400-talet, då renässansen i Italien börjat sitt
segertåg, blir g. s. modifierad; en viss horisontalism
inträder åter, varav denna sengotik också
fått namnet ”kontragotik”; bågformerna bli
kupigt spetsiga (kölbåge) och snart åter
rundade el. tryckta (hästskobåge, Tudorbåge,
gardinbåge). Valven bli också mera flacka och
låg-kupiga, stundom med överrik indelning
(sol-fjädersvalv, stalaktitvalv). Ornamentiken blir
alltmera geometriskt sammansatt, ofta torrt
perpendikulär, stundom med alltmera vridna
S-linjer, komma-artade el. flammiga (se F i s
k-blåsa och Flamboyantstil), till slut
med oregelmässigt grenverk, där stundom de
naturalistiska växtformerna upptagas (n. om
Alperna o. 1500). Bl.a. framträder det s.k.
pergamentmönstret (se d.o.). —
Profanarkitekturen börjar florera, med rikt smyckade
borgar och hallar, där torn och krenelering
(tinnar) samt trappgavlar äro karakteristiska.
— 617 —
— 618 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
