Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grafisk konst, grafik - Grafisk statik - Grafisk utjämning - Grafit, blyerts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAFIT
skande metoden för illustrering ända fram mot
slutet av 1800-talet, då det avlöstes av de
fotokemiska reproduktionsmetoderna. Bland dessa
falla kemitypi och fototypi inom högtryckets
område. — Djuptrycket omfattar ett stort
antal vitt skilda tekniker, vilka alla ha som
gemensamt kännetecken, att de delar av plåten,
som skola mottaga och avgiva tryckfärgen, äro
nedsänkta under plåtens yta. Hit höra
kopparsticket med dess många underarter,
torrnålsra-deringen, akvatinten och de olika
etsningsme-toderna. Äldst är kopparsticket, som
började tillämpas före mitten av 1400-talet och
som nådde sin storhetstid med Dürer i början
av 1500-talet. I en blankpolerad kopparplåt
graveras linjerna ned med tillhjälp av en
grav-stickel. Tryckfärgen ingnides i
fördjupningarna och överföres till papperet i en särskild
kop-partryckspress. Färgstrimmorna, som fyllt
plåtens fördjupningar, komma på pappersytan
i det färdiga avdraget att framstå som tunna,
upphöjda trådar. Ett liknande förfaringssätt
tillämpas vid tryckningen i alla arter av
djuptryck; skillnaden dem emellan ligger i sättet
att åstadkomma fördjupningarna i plåten.
Närmast besläktade med kopparsticket äro t o r
r-nålsraderingen, mezzotinton,
punkt- och roulettmaneret
(crayon-maneret) samt stålsticket, vilket senare
dock oftast utföres med tillhjälp av etsning. I
etsningen åstadkommas plåtens
fördjupningar icke på mekanisk väg utan på kemisk
med tillhjälp av syror. För att syran skall
”bita” endast de ställen, som skola fördjupas,
måste hela plåten beläggas med en för syran
okänslig grund, i vilken teckningens linjer
inristas. Utom linjeetsningen på hård grund
förekomma olika tonetsningsmetoder, ss. a k v
a-t i n t e n och mjukgrundsetsningen.
Etsningen framträdde o. 1500 och nådde sin
första blomstringstid med Rembrandt.
Tonetsningarna börja först få praktisk betydelse
under 1700-talets senare del. Flera moderna
fotokemiska reproduktionsmetoder höra till
djuptrycket. — Det 3:e grafiska trycksättet,
flattrycket, motsvaras av litografien, som
uppfanns av Alois Senefelder 1798. Tekniken
grundar sig på det kända förhållandet, att
fett och vatten stöta bort varandra. Bilden
tecknas med fet (litografisk) tusch el. krita på
en särskild sorts kalksten, varefter hela ytan
fuktas med vatten. Den ävenledes feta
tryckfärgen mottages endast på de torra, d.v.s. de
tecknade partierna. Vid tryckningen
kvarläm-nas inga vare sig fördjupningar el.
upphöjningar i papperet: därav benämningen
flattryck. — Litt.: ”Föreningens för g.k.
publikationer” (från 1887); G. Tallberg, ”Om etsningar
o.a. konstblad” (1917); F. Lippmann, ”Der
Kupferstick” (6 Aufl. 1926); H. Struck, ”Die
Kunst des Radierens” (5 Aufl. 1923). G.V.
Grafisk stati’k, se Grafostatik.
Grafisk utjämning, se Grafisk
framställning.
Grafi’t (till grekiska gra’fein, skriva),
blyerts. 1) Miner., kristalliserar hexagonalt
rom-boedriskt (hemiedriskt) i tunna tavlor,
förekommer mest som fjälliga och bladiga,
stundom täta aggregat, är till färgen svart,
metall-glänsande, mild, fet för känseln och avfärgande;
spec. v. 2,i—2,s, hårdhet 0,5—1; är god ledare
för elektricitet och värme. G. är en av det rena
kolets modifikationer, liksom diamanten,
förekommer oftast förorenad av olika
mineralämnen, är eldfast och olöslig i alla vanliga
lösnings-ämnen (löses endast i smältande järn) men
oxideras av kaliumbikromat och svavelsyra till
koldioxid och av kaliumklorat till ett ämne,
som man kallat g.-syra. G. förbrinner i luften
vid Bunsenbrännarens temp. och i blandning
med salpeter. G. förekommer mest i områden,
som undergått starkare regionalmetamorfos,
bildande inlagringar i kristalliniska skiffrar,
glimmerskiffrar, kvartsiter, fylliter; stundom
talar man om grafitskiffrar, t.ex. de
omvandlade kambriska alunskiffrarna i
fjällkedjan. G. förekommer även som sprickfyllnader
i granit och gnejs. För tekniskt bruk äro endast
de renaste sorterna av g. användbara; bland
fyndorter må nämnas: Passau i Böhmen,
Sibirien (Botugolskij, se d.o.), Ceylon, U.S.A. (New
York och Kalifornien), Canada (Ontario och
Quebec) samt Mexiko. K.A.G.
2) Tekn. För att täcka behovet av ren g.
för tekniskt bruk övergår man alltmera från
naturlig (se ovan) till konstgjord g. Denna
framställes genom grafitisering av
amorft kol enl. ett av amerikanen G. Acheson
uppfunnet förfarande på följ. sätt. Det
material, som skall grafitiseras, inpackas i en ugn
Grafitiseringsugn enl. Acheson. A eldfast
murverk, B kolplattor för strömtilledning, C
koksgrus, D kolpulver el. 1 koksgrus inbäddade
föremål av amorft kol, som skall grafitiseras,
E isoleringsmassa (sand, sågspån, kolpulver).
— 683 —
— 684 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
