GRANULATIONSVÄVNAD nåders el. organs ytor, t.ex. cell-g. (se Cell), g. i vita blodkroppar (se Blod), sår-g. (se Granulationsvävnad), fin- el. grov-granulerad lever- el. njuryta (se Lever-c i r r h o s och Skrumpnjure) m.m. T.H-n Granulationsvävnad [-fo'ns-] är en vävnads-nybildning, som kommer till stånd för att bortskaffa el. avgränsa sönderfallna vävnads-partier el. främmande inlagringar och för att utfylla på gr. av skador el. sönderfall uppkomna vävnadsluckor i kroppen. Följer man t.ex. läkningsprocessen av en för intorkning skyddad, genom sårskada uppkommen väv-nadsförlust i huden, finner man sårytan efter 4—5 dagar täckt av tätt stående, livligt röda knottror. Dessa bestå av g., en från sårbottnen framväxande ung, lucker, mycket kärlrik bindväv (se d.o.), vilken innehåller rikligt med vandringsceller, vita blodkroppar och plasmaceller. Varje knottra motsvarar förgrenings-området för ett framväxande blodkärl, och knottrornas röda färg betingas av biodfyllna-den i dessa. Såret utfylles av denna g., över-växes därefter från sårets kanter av hudepitel, varefter g. ombildas till en allt fastare och samtidigt skrumpnande bindväv, ärrvävnad (se Sårläkning). G. kan vid retning av såret genom bakterier växa så betydligt, att en svampaktig vävnad, populärt kallad dödkött el. svallkött, uppstår, varigenom läkningen försenas. Även sårbildningar inom kroppen utfyllas på samma sätt av g. från sårets väggar. Omkr. sönderfallna vävnadspartier i kroppen, nekroser och infarkter (se d.o.), omkr. fastare fibrinösa exsudat (se d.o.) i kroppshålor och omkr. blodproppar (se d.o.) i kärl utbildas också g., som inväxer i dessa döda vävnader, resorberar och undanskaffar dem, utfyller området för att slutl. även här övergå i fastare bindväv och läka skadan genom ärrbildning. Kunna de avdöda partierna ej resorberas el. gäller det inkomna oresorberbara främmande kroppar, avkapslas dessa genom en g., vilken sedan ombildas till en bindvävskapsel. Om utbildning av g. vid benröta, se d.o. Även av bakterier framkallade förstörelsehärdar, ab-scesser (se d.o.), resorberas och utläkas genom utbildning av g. och ärrbildning, såvida icke bakterierna leva kvar inom dem, då en kronisk varbildning inställer sig från den omgivande g., den s.k. abscessmembranen, och leder till uppkomst av varavsöndrande fistlar (se d.o.). T.H-n. Granule'ring, metall., finfördelning, särsk. metoder, varigenom metaller i smält tillstånd i strålform hällas i vatten och därvid mer el. mindre fint fördelas. G. användes såväl i stor skala, t.ex. med järn i vissa metallurgiska pro cesser, som i mindre skala för finfördelning av metaller för kemiskt bruk. K.A.G. Granuli't (till lat. gra'nulum, litet korn) är den äldre i Fennoskandia använda, generella benämningen på finkorniga, kristalliniska kvarts-fältspatbergarter av leptitens typ (se L e p t i t) men har numera en mer begränsad betydelse och användning. Prototyp är den saxiska g. i Erzgebirge, en rödlätt, granatförande, till struktur och mineralsammansättning bandartat växlande fin—småkornig bergart av granitisk karaktär, som under pågående veckningsrörelser inpressats och differentierats i jordskorpan. — Likaså användes benämningen fortfarande i Fennoskandia för det vidsträckta, antagl. likartade Lappmarkens g.-om-råde i nordligaste Finland. G.Fn. Granvella [-vä'la], Antoine Perrenot de, spansk statsman (1517—86), en av mot-reformationens mäktigaste kyrkofurstar, var äldste son till Karl V:s statssekreterare Nicolas Perrenot de G. (1484—1550). Under studier vid Pa-duas m.fl. univ. förvärvade G. utom en grundlig juridisk och teologisk bildning också omfattande språkkunskaper. En tid kanik i födelse staden Besan^on, blev G. 1540, 23 år gammal, biskop i Arras, vilket ämbete han beklädde i två decennier. Vid tridentinska mötets öppnande 1543 drog G. hela Europas uppmärksamhet till sig med ett tal, genomandat av entusiasm för Habsburgs världsmakt och ett glödande hat till Frans I. 1547 förmedlade han underhandlingarna med Johan Fredrik av Sachsen och Filip av Hessen och tog del i den senares förrädiska tillfångatagande. Vid faderns död 1550 inträdde G. i hans ställe som kejsarens mäktigaste man och gick sedan i tjänst hos Filip II. Då Margareta av Parma s.å. utnämndes till ståthållarinna av Nederländerna, följde G. med som den eg. regenten. 1650 blev han ärkebiskop och följ, år kardinal. Ett redskap för den despotiska politik, som nu fördes, blev G., som vinningslystet slagit under sig stora inkomster, så hatad, att konungen efter de kraftigaste påstötningar från alla håll måste avlägsna honom 1564. 1570 deltog han i bildandet av förbundet mellan Spanien, Kyrkostaten och Venedig mot turkarna, 1571 vicekonung i Neapel, regerade G. med mildhet — 731 — - 732 —