Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Grekland - Konst - Litt. - Greklands sju vise - Greko-baktriska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GREKO-BAKTRISKA RIKET
silikan Hagia Sofia, som av vissa forskare satts
som förebild till namnfränden i Konstantinopel.
Den bysantinska konsten (se d.o.), som med
denna sista kyrka segrade, satte emellertid snart
sin prägel också på konsten i G. I Aten följa
kyrkorna, fr.o.m. Panagia Gorganiko, de
bysantinska systemen. Så också med vissa
självständiga drag, särsk. i den utsmyckande
konsten, de många helgedomarna på Athos (se d.o.).
Dafnis klosterkyrka vid Aten har ytterst
värdefulla målningar. Likaså kyrkorna i Mistra på
Morea, som under den senare medeltiden var
G:s förnämsta konstcentrum och som på gr. av
sina många ruiner av helgedomar, palats och
privathus kallats ”det grekiska Pompeji”; 7
kyrkor äro (delvis) bevarade, de flesta treskeppiga
kupolbasilikor med tre absider, i det yttre
poly-gonalt avslutade. Från Västerlandet gjorde
emellertid den nya ”frankiska” stilen, gotiken,
med sina spetsbågar och korsvalv sitt intåg
även i G. men avlöstes under 1400- och
1500-talen av den norditalienska renässansen.
Vene-tianer och genueser byggde fästningar och
palats i denna nya riktning, t.ex. i Nauplia. G.
frambragte alltjämt konstnärliga begåvningar,
som fingo utbildning och anställning dels i
Konstantinopel, dels i Västerlandet. Domenikos
Theotokopulos (se G r e c o) är den förnämste.
1800-talet medförde också för byggnadskonsten
ett visst uppsving; särsk. utbredde sig den nya
klassicismen i Aten (se d.o, sp. 637—638). Här
framstodo F. Gärtner från München, som
byggde kungl. slottet, o.a. tyska arkitekter samt
danskarna Christian Hansen och Theofil Hansen;
den förre var också en för sin tid utmärkt
re-staurator av gammalgrekiska monument, den
senare skapade i vetenskapsakad:s hus, med de
berömda joniska hallarna, där också polykromi
i antik anda kom till användning, en av
1800-ta-lets förnämsta praktbyggnader. Andra danska
konstnärer utsmyckade slottet med flera palats.
Även under senaste tid har i G., helt naturligt,
byggts mest i anslutning till den klassiska
konsten. — Nationalmuseum i Aten, med de antika
samlingarna, är ett av de förnämsta i världen.
F.ö. märkes ett mindre museum för
gammal-kristen och bysantinsk konst samt flera
moderna samlingar, vidare konstakad. och en större
utställningsbyggnad Zappeion. E W.
Litt.: Geografi: A. Heisenberg,
”Neu-griechenland” (1919); M. Lhéritier, ”La Grèce”
(1921); O. Maull, ”Griechisches
Mittelmeer-gebiet” (1922), ”Länderkunde von Südeuropa”
(1929); A. Philippson, ”Beiträge zur
Mor-phologie Griechenlands” (1930). — M. Rikli &
E. Rübel, ”Über die Flora und Vegetation von
Kreta und Griechenland” (1923). — E.
Eis-waldt, ”Die Wirtschaft Griechenlands” (1928).
Uppslagsbok. XI. ___ gg5 ___
28
— C. Renz. ”Die Geologie Griechenlands”
(1910). — Historia: G. Finlay, ”A history of
Greece” (ny uppl. av H. F. Tozer, 7 bd, 1877);
E. Curtius, ”Griechische Geschichte” (6 Aufl.,
3 bd, 1887—88); G. Busolt, ”Griechische
Geschichte bis zur Schlacht bei Chæroneia” (2
Aufl., 2 bd, 1893—95); Ed. Meyer, ”Geschichte
des Altertums”, 2—5 (1893—1902); B. Niese,
”Geschichte der griechischen und
makedoni-schen Staaten seit der Schlacht bei Chæronea”
(3 bd, 1893—1903); J. Beloch, ”Griechische
Geschichte” (2 Aufl., 4 bd, 1912—27); U. Wilcken,
”Griechische Geschichte” (2 Aufl., 1926); ”The
Cambridge ancient history”, 5—7 (1926—27);
”The Cambridge medieval history”, 1—4 (1923);
M. P:n Nilsson, ”Den romerska kejsartiden”
(2 bd, 1921), ”Hellas och de hellenistiska
rikena” och ”Rom och det romerska riket” (i
Norstedts ”Världshistoria”, 2, 1928, resp. 3,
1929); S. Lindstam, ”östrom” och ”Bysantinska
riket” (i Norstedts ”Världshistoria”, 4, 1928,
resp. 5, under tryckning); A. Boèthius i
Lindblads ”Världshistorien”, 2:1—2, 1931); W.
Miller, ”The Latins in the Levant” (1908), ”The
Ottoman empire, 1801—1913” (1913), ”A
history of the Greek people, 1821—1921” (1922);
E. Driault & M. Lhéritier, ”Histoire
diplomati-que de la Grèce de 1821 å nos jours” (4 bd,
1925—26). — Litteraturhistoria: D. C.
Hesseling & N. Pernot, ”Histoire de la
littéra-ture grecque möderne” (1924).
Greklands sju vise, Bias från Priene, Tales
från Miletos, Solon från Aten, Chilon från
Sparta, Pittakos från Mytilene, Periandros från
Korint och Kleobulos från Lindos (Tales
filosof, de övriga statsmän), från tiden o. 600 f.Kr.,
gällde som representanter för grekisk levnads
vishet, och korta, kärnfulla ordspråk (t.ex.
”känn dig själv”), som särsk. inskärpte
måttfullheten, tillskrevos dem. Wi.
Greko-baktriska riket, en av de
statsbildningar, som följde efter Alexander den stores
död. Denne hade genom grundandet av
kolonier i hög grad befrämjat helleniseringen av
sitt väldes östligaste delar (ö. Iran och n.v.
Indien). Efter hans död tillföllo dessa områden
seleukiderna, men en ståthållare, Diodotos,
grundade o. 250 f.Kr. ett självständigt rike med
Baktrien (se d.o.) som centrum, g.r.
Huvuddragen av dess dunkla historia torde vara följ.
Efter grundaren och hans son Diodotos II
följde en usurpator, Euthydemos, bekant
för sina förbindelser med Antiochos den store
under dennes orientaliska fälttåg (208—206 f.
Kr.). Euthydemos’ son Demetrios gjorde
erövringar i n.v. Indien men måste vika för en
usurpator, Eukratides, som underlade sig
icke blott den iranska delen av riket utan även
— 866 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
