GREKO-BAKTRISKA RIKET silikan Hagia Sofia, som av vissa forskare satts som förebild till namnfränden i Konstantinopel. Den bysantinska konsten (se d.o.), som med denna sista kyrka segrade, satte emellertid snart sin prägel också på konsten i G. I Aten följa kyrkorna, fr.o.m. Panagia Gorganiko, de bysantinska systemen. Så också med vissa självständiga drag, särsk. i den utsmyckande konsten, de många helgedomarna på Athos (se d.o.). Dafnis klosterkyrka vid Aten har ytterst värdefulla målningar. Likaså kyrkorna i Mistra på Morea, som under den senare medeltiden var G:s förnämsta konstcentrum och som på gr. av sina många ruiner av helgedomar, palats och privathus kallats ”det grekiska Pompeji”; 7 kyrkor äro (delvis) bevarade, de flesta treskeppiga kupolbasilikor med tre absider, i det yttre poly-gonalt avslutade. Från Västerlandet gjorde emellertid den nya ”frankiska” stilen, gotiken, med sina spetsbågar och korsvalv sitt intåg även i G. men avlöstes under 1400- och 1500-talen av den norditalienska renässansen. Vene-tianer och genueser byggde fästningar och palats i denna nya riktning, t.ex. i Nauplia. G. frambragte alltjämt konstnärliga begåvningar, som fingo utbildning och anställning dels i Konstantinopel, dels i Västerlandet. Domenikos Theotokopulos (se G r e c o) är den förnämste. 1800-talet medförde också för byggnadskonsten ett visst uppsving; särsk. utbredde sig den nya klassicismen i Aten (se d.o, sp. 637—638). Här framstodo F. Gärtner från München, som byggde kungl. slottet, o.a. tyska arkitekter samt danskarna Christian Hansen och Theofil Hansen; den förre var också en för sin tid utmärkt re-staurator av gammalgrekiska monument, den senare skapade i vetenskapsakad:s hus, med de berömda joniska hallarna, där också polykromi i antik anda kom till användning, en av 1800-ta-lets förnämsta praktbyggnader. Andra danska konstnärer utsmyckade slottet med flera palats. Även under senaste tid har i G., helt naturligt, byggts mest i anslutning till den klassiska konsten. — Nationalmuseum i Aten, med de antika samlingarna, är ett av de förnämsta i världen. F.ö. märkes ett mindre museum för gammal-kristen och bysantinsk konst samt flera moderna samlingar, vidare konstakad. och en större utställningsbyggnad Zappeion. E W. Litt.: Geografi: A. Heisenberg, ”Neu-griechenland” (1919); M. Lhéritier, ”La Grèce” (1921); O. Maull, ”Griechisches Mittelmeer-gebiet” (1922), ”Länderkunde von Südeuropa” (1929); A. Philippson, ”Beiträge zur Mor-phologie Griechenlands” (1930). — M. Rikli & E. Rübel, ”Über die Flora und Vegetation von Kreta und Griechenland” (1923). — E. Eis-waldt, ”Die Wirtschaft Griechenlands” (1928). Uppslagsbok. XI. ___ gg5 ___ 28 — C. Renz. ”Die Geologie Griechenlands” (1910). — Historia: G. Finlay, ”A history of Greece” (ny uppl. av H. F. Tozer, 7 bd, 1877); E. Curtius, ”Griechische Geschichte” (6 Aufl., 3 bd, 1887—88); G. Busolt, ”Griechische Geschichte bis zur Schlacht bei Chæroneia” (2 Aufl., 2 bd, 1893—95); Ed. Meyer, ”Geschichte des Altertums”, 2—5 (1893—1902); B. Niese, ”Geschichte der griechischen und makedoni-schen Staaten seit der Schlacht bei Chæronea” (3 bd, 1893—1903); J. Beloch, ”Griechische Geschichte” (2 Aufl., 4 bd, 1912—27); U. Wilcken, ”Griechische Geschichte” (2 Aufl., 1926); ”The Cambridge ancient history”, 5—7 (1926—27); ”The Cambridge medieval history”, 1—4 (1923); M. P:n Nilsson, ”Den romerska kejsartiden” (2 bd, 1921), ”Hellas och de hellenistiska rikena” och ”Rom och det romerska riket” (i Norstedts ”Världshistoria”, 2, 1928, resp. 3, 1929); S. Lindstam, ”östrom” och ”Bysantinska riket” (i Norstedts ”Världshistoria”, 4, 1928, resp. 5, under tryckning); A. Boèthius i Lindblads ”Världshistorien”, 2:1—2, 1931); W. Miller, ”The Latins in the Levant” (1908), ”The Ottoman empire, 1801—1913” (1913), ”A history of the Greek people, 1821—1921” (1922); E. Driault & M. Lhéritier, ”Histoire diplomati-que de la Grèce de 1821 å nos jours” (4 bd, 1925—26). — Litteraturhistoria: D. C. Hesseling & N. Pernot, ”Histoire de la littéra-ture grecque möderne” (1924). Greklands sju vise, Bias från Priene, Tales från Miletos, Solon från Aten, Chilon från Sparta, Pittakos från Mytilene, Periandros från Korint och Kleobulos från Lindos (Tales filosof, de övriga statsmän), från tiden o. 600 f.Kr., gällde som representanter för grekisk levnads vishet, och korta, kärnfulla ordspråk (t.ex. ”känn dig själv”), som särsk. inskärpte måttfullheten, tillskrevos dem. Wi. Greko-baktriska riket, en av de statsbildningar, som följde efter Alexander den stores död. Denne hade genom grundandet av kolonier i hög grad befrämjat helleniseringen av sitt väldes östligaste delar (ö. Iran och n.v. Indien). Efter hans död tillföllo dessa områden seleukiderna, men en ståthållare, Diodotos, grundade o. 250 f.Kr. ett självständigt rike med Baktrien (se d.o.) som centrum, g.r. Huvuddragen av dess dunkla historia torde vara följ. Efter grundaren och hans son Diodotos II följde en usurpator, Euthydemos, bekant för sina förbindelser med Antiochos den store under dennes orientaliska fälttåg (208—206 f. Kr.). Euthydemos’ son Demetrios gjorde erövringar i n.v. Indien men måste vika för en usurpator, Eukratides, som underlade sig icke blott den iranska delen av riket utan även — 866 —