Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Groddjur, amfibier, batrachier - Groddknoppar, yngelknoppar, bulbiller - Groddlök - Groddplanta - Groddskiva - Grodnate - Grodno - Grodor, egentliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRODDKNOPPAR
ben, svansbenet (os coxygis). Blott 1 korskota
finnes, och de korta revbenen nå aldrig
bröstbenet. I extremiteterna, som inom de olika
grupperna äro olika utbildade och stundom
helt saknas, återfinnas samma ben som hos de
högre djuren. Andningsorganen utgöras dels
Sidolinjesorgan (de punkterade linjerna) hos en
salamanderlarv.
av gälar, dels av lungor. De förra äro 3 till
antalet och sitta på gälbågar, de senare, som vanl.
utgå direkt från struphuvudet, äro enkla,
säck-liknande, på insidan mer el. mindre veckade
bildningar. Inandningen försiggår genom en
sväljningsrörelse och utandningen genom
bukmuskulaturens sammandragning. Hjärtat är
3-rummigt, och från lungpulsådrorna gå stora
kärl till huden, genom vilken det huvudsakliga
gasutbytet äger rum. Hjärnan är liten och
svagt utvecklad, ögonen ofta stora och
hörselorganen svagt utbildade; hos de stjärtlösa g.
finnes dock en trumhinna och ett hörselben.
G. äro mycket känsliga för uttorkning och
hålla helst till på skuggiga, fuktiga ställen samt
äro mest i rörelse i skymningen och under
natten. Vid parningstiden uppsöka de vanl.
vattensamlingar. De första g., stegocephalerna,
uppträdde under perm, representanter för nu
levande ordn. under jura och krita. Klassen
omfattar c:a 1,000 arter, fördelade på 4 ordn.:
stegocephaler, maskgroddjur,
stjärtgroddjur och s t j ä r 11 ö s a g. (se
d.o.). — Aglo’ssa, se Stjärtlösagroddjur
och Amphiu’midæ, se Stjärtgroddjur.
H.B-n.
Groddknoppar, yngelknoppar, b u
I-b i 11 e r, till könlös förökning tjänande, små,
rundade fortplantningsskott, vilka innehålla
reservnäring och av sig själva lösgöras från
moderväxten. G. kunna uppstå i blomställningen
(A’llium, Aga’ve, vårlök, ormrot), i högbladens
veck (tandrot), i mellanbladens veck
(brandgula liljan, svalört) el. i jordbladens veck
(sten-bräcka). Reservnäringen förekommer än i g:s
blad (Allium, tandrot), än i stammen (ormrot),
stundom i roten (svalört). O.Gz.
Groddlök, groddknopp (se d.o.), som till form
och beskaffenhet erinrar om en liten lök. O.Gz.
Groddplanta, den vid groningen ur grodden
(se d.o.) bildade växt, som ännu icke antagit
den för det utvuxna stadiet karakteristiska
formen. O.Gz.
Groddskiva, se E m b r y o 1 o g i, sp. 491.
Grodnate, växtart av släktet Batra’chium, se
Smörblomsläktet.
Grodno, stad i Polen vid Njemen; 35,148 inv.
(1921). Järnvägsknut. Tyg- och tobaksfabriker,
garverier samt handel med virke och
lantbruksprodukter. H.Bm.
Grodor, egentliga g., fam. Ra’nidæ av
underordn. Phaneroglo’ssa bland de stjärtlösa
groddjuren (se d.o.), kännetecknas av att
tänder endast finnas i överkäken och i gommen
samt av att skuldergördelns båda hälfter äro
fast förenade i mittlinjen. Fam. omfattar ett
40-tal över tropiska och tempererade områden
utbredda släkten. I Australien finnes blott 1 art.
Störst är grodsläktet, Rana, med c:a 140 arter,
utmärkt av kluven, baktill fri tunga och av
mellan bakfotens tår utbildad simhud. I Sverige
finnas 4 arter. Rana tempora’ria, vanliga g., har
trubbig nos, bred, platt panna samt den längsta
baktåns 2 yttersta leder fria från simhud. Längd
6—7 cm. Färgen varierar starkt men är ovan
vanl. brun el. rödbrun med mörka fläckar,
undersidan vit el. gulaktig med mörka fläckar.
Den förekommer allmänt i hela landet upp
till videregionen. Äggen läggas i stora
klumpar, som flyta i vattnet. Rana arva’lis, åker-g.,
har spetsig nos, och pannan är mellan ögonen
täml. smal. Längd 5—6 cm. Färgen är ovan
blekgrå med svarta fläckar och 3 bleka
längs-band, undersidan enfärgat vit. Äggen läggas i
klumpar, som ej flyta. Förekommer upp till
Uppland. Rana a’gilis, långbens-g., har täml.
spetsig nos och starkt förlängda bakben och
är ovan gul- el. rödgrå med svarta fläckar.
Långbens-g. är en sydlig, värmeälskande form
och i Sverige endast känd från Skåne, Kalmar
län och Öland. Rana escule’nta, ätliga g., vår
största art med en längd av 9 cm. är ovan
olivgrön med svarta fläckar och 3 längsgående
gula band. Den förekommer på spridda ställen
från Skåne upp till Östergötland. Bland ut-
Ätliga grodan, Rana esculenta.
— 939 —
— 940 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
