Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Groth, Paul von - Grothusen (Grotthus), Christian Albrecht - Grotius, Hugo (Huig de Groot) - Groto (Grotto), Luigi (Il Cieco d’Adria) - Grotrian-Steinweg - Grotta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GROTHUSEN
där han upprättade nytt inst. för
mineralogi och kristallografi, samt 1883 i München;
emeritus 1924. G. var en framstående
forskare och lärare samt utgav handböcker och
tabellverk i såväl mineralogi som
kristallografi. Han grundläde 1877 ”Zeitschrift für
Krystallographie und Mineralogie”. K.A.G.
Grothusen (Grotthus), Christian A
1-b r e c h t, friherre, krigare (1680—1715), blev
fänrik 1697, överstelöjtnant 1703, överste och
löjtnant vid drabanterna 1710, generalmajor
av kav. 1715. G:s tapperhet och goda humör
förvärvade honom under vistelsen i Turkiet
Karl XH:s stora bevågenhet, och han
utvecklade stor skicklighet i det ingalunda lätta
värvet att upplåna de pengar, kungen behövde.
Med lånevillkoren och redovisningen var dock
G., ehuru personligen oegennyttig, mer än
lovligt lättsinnig. Även som diplomat användes
G. i Turkiet. Han sårades dödligt i striden vid
Stresow på Rügen 1715. P.S.
Grotius [grå’tsios], Hugo (eg. Huig de
Gr o o t), holländsk lärd och statsman (1583—
1645). Tillhörande en
ansedd och välbärgad
släkt i Delft, där
fadern och farfadern
varit borgmästare,
förvärvade G. redan
som brådmogen
yngling vidsträckt
lärdom och nära
bekantskap med tidens
ledande kulturella
och politiska
personer. 1598 följde han
OIdenbarneveld (se
denne) på en ambassad till Frankrike,
blev jur. d:r i Orléans, slog sig 1591
ned i Haag som advokat och avancerade
hastigt, blev 1601 Nederländernas officielle
historieskrivare, 1607 generalfiskal
(”advokat-fiskal”) i prov. Holland, 1613 rådspensionär i
Rotterdam och åtnjöt ett utomordentligt
anseende. Som anhängare till OIdenbarneveld
invecklades G. emellertid i Nederländernas inre
religiösa och politiska fejder (se A r m i n i
a-ner), fängslades 1619 genom en militärkupp
av ståthållaren Moritz av Oranien samt
dömdes till livstidsfängelse men lyckades 1621 med
sin trogna makas hjälp fly i en boklår från
slottet Loevenstein till Frankrike. Här levde
han, ehuru väl mottagen, under ekonomiskt
tryckta förhållanden, tills Sverige 1634 utsåg
den europeiskt ryktbare lärde till sitt
sändebud i Paris. Som sådan verkade han i 10 år
men kunde ss. misshaglig för Frankrikes
ledande statsman, Richelieu, politiskt föga
ut
rätta och dog kort efter erhållet avsked 1645.
Hans omfattande brevväxling med Axel
Oxenstierna från denna tid är bevarad (se nedan).
— Med stora statsmannagåvor förenade G. en
mångsidig och djup lärdom. Som teolog och
exeget, som språkman och filosof, som jurist
och historiker har han åstadkommit
utomordentliga ting, men den främsta, för framtiden
betydelsefullaste insatsen voro hans
folkrättsliga och rättsfilosofiska verk. I det 1609 utg.
arbetet ”Mare liberum”, en avd. av ett från
1604 härledande ungdomsverk ”De jure
præ-dæ”, som först 1864 påträffades och 1869
utgavs, uppställer G. för att skydda den
holländska handeln på Ostindien grundsatsen om
havets frihet (se d.o.). G:s’ huvudarbete förblir
dock hans tankerika ”De jure belli ac pacis”
(1625, senare 49 uppl. på latin, 30 översättn.),
där han, utgående från naturrättsliga
synpunkter, lade grunden till senare tids folkrätt.
Därjämte kunna nämnas ”De imperio summarum
potestatum circa sacra” (1647), ”Annales et
historiæ de rebus belgicis” (1657), ”Annotata ad
Vetus Testamentum” (3 bd, 1644),
”Annota-tiones in Novum Testamentum” (2 bd, 1641—
47), ”De veritate religionis christianæ” (1622, sv.
övers, fr. 1700-talet samt ett sammandrag från
1773), ”Poèmata” (1617), ”Dissertatio de
ori-gine gentium americanarum” (1642), ”Epistolæ”
(1687), ”Opera omnia theologica” (4 bd, 1679).
G;s’ brev till Axel Oxenstierna äro utg. 1889—
91. — Litt.: J. Schlüter, ”Die Theologie des
H. G.” (1919); J. Kosters, ”Les fondements du
droit des gens” (1925); W. S. M. Knight, ”The
life and works of H.G.” (s.å.); J. ter Meulen,
”Concise bibliography of H. G.” (s.å.); C. G.
Westman, ”H. G.” (i ”Sv. juristtidn”, 1926). E.K.
Groto (G r o 11 o) [gråtå], L u i g i, italiensk
skald (1514—85), vanl. känd som II Cieco
d’A d r i a, benämning given G. på gr. av det
lyte (blindhet), som drabbade honom kort efter
födelsen. Samma lyte förklarar den
medlid-samma välvilja, varmed samtiden omgav hans
tomma, pinsamt affekterade verk, som omfatta
”’Orationi volgari” (1586), en saml. tal, hållna
på hemstaden Venedigs uppdrag vid några dess
fester, samt tragedier och komedier. — Litt.:
Turri, "L. G.” (1885). G.Bgh.
Grotrian-Steinweg [grå’-ftäln-], pianofabrik i
Braunschweig, grundad av H. Steinweg (1797—
1871), övertogs, då denne flyttade till Amerika,
av sonen Theodor, och när denne följde fadern,
av Grotrian, Helfferich och Schulz. Firman
har företagit förbättringar av pianots
resonansbotten. F.S-l.
Grotta, geol., en större mest i fast berg
befintlig hålighet med tak och en, ibland flera
öppningar. Allt efter bildningssättet kunna g.
— 959 —
— 960 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
