Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hagedorn, Friedrich von - Hagedorn, Hans Christian - Hagel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAGEDORN
lyrikens hjulspår, men i ”Versuch in
poe-tischen Fabeln und Erzählungen” (1738)
pekar han, påverkad av Lafontaines lätta ton,
framåt mot den s.k. anakreontiska riktningen.
I ”Oden und Lieder” (1747) och ”Moralische
Gedichte” (1750) predikas en måttfull
njut-ningslära. ”Poetische Werke” (5 bd, 1800). —
Litt.: K. Witkowski, ”Die Vorläufer der
ana-kreontischen Dichtung in Deutschland und Fr.
H.” (1889); K. Epting, ”Der Stil in den lyrischen
und didaktischen Gedichten F. v. H:s” (1929).
A.Bd.
Ha’gedorn [-dårn], H a r. s Christian,
dansk läkare (f. 1883), med. d:r 1921. H:s
vetenskapliga produktion tillhör huvudsaki.
äm-nesomsäftningssjukdomarnas område. Hans
namn är framförallt knutet till Nordisk
Insulinlaboratorium i Köpenhamn. Å.Ch.
Hagel. 1) Småkulor, vanl. av bly; bilda
skrotladdning i jaktgevär (h.-bössor). Skroten i art:s
granatkartescher och kartescher äro även
ett slags h. Jfr Druvhagel. — Fördelen att
skjuta med h. i st.f. med kula ligger dels och
Hagelpatron.
huvud.akl. däri, att h. genom sin spridning
öka sannolikheten för träff (t.ex. i rörligt
villebråd) även vid mindre noggrann riktning, dels
även däri, att flera träffar av små projektiler
anses döda säkrare än en enda träff av en
större kula. Enär h. förlora sin anslagskraft
fortare än den större och tyngre kulan, kunna
de endast användas på korta håll och lämpa
sig icke för krigsbruk el. jakt på storvilt. —
Vid jakt synas h. först ha förekommit i
Sydeuropa, sannolikt före 1500. Ännu efter 1550
ansågs icke jakt med h.-bössa vara
sportsmässig, och i Tyskland utfärdades vid denna tid
stränga förordningar mot ”det fördärvliga
h.-skjutandet”. I Sverige synas h.-bössor ha varit
allmänt använda från 1600-talets mitt. —
H. götos ända in på 1800-talet mest av
skyttarna själva. Tysken Böckler beskriver (1682) följ,
sätt ”att gjuta sköna, runda h.”: i en järnslev
med fina hål lades bly och därovanpå glödande
kol, så att blyet smälte och droppade ned i ett
kärl med vatten och linolja, varvid dropparna
stelnade till ung. kulformiga h. Ävenså högg
man bly i små bitar och ”manglade” dem runda
i en ”hagelkvarn”. Senare användes
gjutformar, s.k. h.-formar, i vilka många h. kunde
gjutas på en gång. Numera tillverkas h.
fabriksmässigt, genom att smält bly får droppa
genom ett högt torn, varefter de i fallet genom
luften stelnade h. poleras och sorteras. — För
att göra bly-h. hårdare tillsatte man förr
stundom kvicksilver; numera tillsättes antimon
(1,5—4%). Koppar- och nickelöverdragna h.
ha även tillverkats, bl.a. i U.S.A. och Frank
rike. — H. förekomma i storlekar från IV4 upp
till 10 mm. diam. De finaste kallas duns t.
Den sv. numreringen av de vanligaste h.-sorter
na och ung. motsvarande engelska n:r fram
går av följ. tab.
Diam. mm. 2,0 2,2 2,4 2 * 2 2 3/4 3 3 14
Svenska n:r 000 00 0 1 2 3 4
Engelska n:r 9 8 7 6 */2 5 J/2 4 3
Diam. mm. 3 >/2 3 ®/4 4 4 i/4 4 i/2 4 3/4 5
Svenska n:r 5 6 7 8 9 10 11
Engelska n:r 2 1 2B 3B A 2A3A
R.Sbg.
2) Meteorol., kallas en nederbördsform av
fast vattenklar is. Strukturen av h.-kornen
är något olika. Vanl. finner man en inre
kärna av ogenomskinlig vit is, därpå följa
skikt av klar is, vilken stundom får ett grum
ligt utseende, beroende på inlagrade luftblåsor.
Ytskiktet består alltid av klar is (jfr Trind
snö och Snö). Från den klara isen har man
stundom sett väl utbildade hexagonala kristal
ler utväxta. Formen av h.-kornen är ofta
sfärisk men även konisk med avrundad bas,
ellipsoidisk el. oregelbunden. H.-kornen äro
i allm. av en ärtas men kunna ofta växa till
en hasselnöts storlek; dock ha h.-korn av ända
till 500—800 gr. vikt och 8—14 cm.
genomskärning fallit. Temp. hos h. har strax efter ned
fallet i några fall uppmätts till från —5° ända
till —13°. — Väderlekssituationen vid h.-fall
har man noga undersökt i de flesta länder.
Genom undersökningar av H. E. Hamberg vet
man, att h. i Sverige oftast faller s.s.v. om
centrum av ett barometerminimum men även
ganska ofta s. el. s.o. därom. H. faller mest
under våren och försommaren och o. klockan
13 och 14. I allm. följer h. åskväder. Det har
visat sig, att h.-skurar röra sig i nästan rät
linjiga strimmor med en bredd av ända till
20 km. och en längd av upp till 70 km. Dessa
strimmor följa icke alltid åskvädret. Deras
bredd är mindre än åskvädrets utbredning.
Skurarna gå framåt med en hastighet av ända
till 70 km. i tim. Samtidigt kunna flera
h.-skurar röra sig i nära parallella strimmor,
och icke sällan inträffar det, att flera skurar
efter varandra röra sig i samma strimmor. —
Den meteorologiska förutsättningen för
uppkomsten av h. är, att de nedre luftlagren skola
vara varma och rika på fuktighet, de övre eL
— 275 —
— 276 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
