Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hall, Schwäbisch-Hall (Württemberg) - Hall (Övre Österrike) - Hall (Tyrolen) - Hall, Peter Adolf - Hall, John (d.y.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HALL
temberg i närheten av Heilbronn, ligger 272
m.ö.h. i en dalsänka. Saltkälla. Ett bekant
bordsvatten stammar från den s.k.
Wildbad-quelle. T.H-n.
Hall, brunnsort i övre Österrike, ligger 376
m.ö.h. i vackra omgivningar. H. har flera
ända sedan 800-talet kända jod- och
brom-haltiga saltkällor; den starkaste är
Tassilo-quelle. Särsk. behandlas här skrofulos,
ben-och ledsjukdomar samt syfilis. T.H-n.
Hall, badort i Tyrolen, 10 km. ö. om
Innsbruck, ligger 537 m.ö.h. i vacker alpnatur.
Stark saltkälla. T.H-n.
Hall, Peter Adolf, miniatyrmålare (1739
—93), f. i Borås, besökte Greifswald, Berlin
och Hamburg samt var efter hemkomsten
elev av L’Archevèque och Lundberg 1760—66
I utlandet hade H. grundlagt sin kännedom
om miniatyr- och emaljmåleriet och förvär
vade under Lundbergs ledning skicklighet
även i pastelltekniken. Hans första mera
betydande miniatyrmålning var ett porträtt av
Gustav III (1766). S.å. reste H. till Paris,
där han inom kort räknades bland landets
främsta konstnärer, blev kungl. hovmålare
och invaldes i Konstakad. (1769; H. blev
hedersled. av sv. konstakad. 1773). Med tre
porträtt av franska prinsar, Ludvig (XVI)
och hans bröder, utställda 1769, beredde sig
H. väg till allmänt erkännande hos både
kritik och publik, en ställning som han förstod
att hävda, ända tills revolutionen skingrade
P.A. Hall: Självporträtt. Privat ägo,
Stockholm.
den förnäma värld, där han hade sina
beställare. H:s teknik innebar en avgjord förnyelse
inom miniatyrkonsten och fick stort
inflytande på de följande konstnärsgenerationerna. I
en tid, då klassicismen alltmer vann terräng
inom måleriet, hävdade H. en friskt målerisk
uppfattning med skimrande färger, bred och
fri penselföring och verkningsfull
ljusfördelning. Särsk. H:s damporträtt äro berömda för
sin friska elegans och en briljant
användning av elfenbenets egen färg för karnationen.
Hans sista år blevo bekymmersamma.
Trakasserier från de nya maktägande försatte
hans förut mycket förmögna familj i armod.
Ett försök att vinna anställning i hemlandet
misslyckades. Efter ett par års kringflackande
avled H. i Liège. — En dotter, A d é 1 a i d e
H., gift markisinna de Fourilles (1772—1844),
blev bekant som miniatyrist i faderns stil.
— H. är representerad i många in- och
utländska museer, särsk. rikt i Nationalmuseum,
som efter donationen av den Wicanderska
samlingen äger ett 40-tal av hans förnämsta
verk, däribland självporträtt, porträtt av
Sergel, dottern Adélaide och grevinnan d’Egmont.
— Litt.: Monografi av F. Villot (1867); K.
Asplund, ”Hjalmar Wicanders
miniatyrsamling” (1920). G.V.
Hall, John (d.y.),
köpman (1771—1830).
H. uppfostrades enl.
Rousseaus principer
i största frihet av sin
far, J.H. d.ä., en till
Göteborg inflyttad
skotsk köpman,
vilken ansåg, att sonen
aldrig kunde bli
fattig. Efter faderns
död övertog H.
dennes stora egendomar
(bl.a. Gunnebo) och
ledningen av firman,
som efter några år
gjorde konkurs 1807.
H. förde en lång och
framgångsrik process
mot
boutredningsmännen men
narrades, strax innan
Högsta domstolens
utslag skulle falla, till
förlikning. H., som
alltid varit snuskig och ovårdad, levde de
sista åren som tiggare och gatuoriginal i
Stockholm. Hans levnad beskrives i skillingtryck
av F. Cederborgh (1831, flera uppl.) och i
en roman av S. Elkan (1899). C.VJ.
Sergel: John Hall.
Karikatyr.
Nationalmuseum.
— 327 —
— 328 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
