Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Harburg-Wilhelmsburg - Harcourt, 1. Sir William Vernon - Harcourt, 2. Lewis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HARCOURT
H. har en betydande industri, omfattande
främst beredning av växtfetter och
mineraloljor, kemisk industri, textil-, gummi- och
livsmedelsindustri. E.S-z.
Harcourt [hä’kat]. 1) Sir William George
Granville Venables
V e r n o n H.,
engelsk politiker (1827—
1904). H. beträdde,
efter studier i
Cambridge och London,
advokatbanan och
gjorde sig snart ett
namn på denna. 1859
sökte han förgäves
att som liberal
frilans vinna inträde i
underhuset. Först
1868, sedan han
re
dan 1866 erbjudits en säker konservativ
valkrets, invaldes H. i parlamentet av Oxford, nu
som partiansluten liberal. I rättsliga frågor
och försvarsfrågor intog han gärna en radikal
hållning, ej sällan i opposition mot
partiledningen; i stort sett visade han redan från
början en opportunistisk tendens. 1869 blev H.
utnämnd till prof, i internationell rätt i
Cambridge, dock med begränsad
tjänstgöringsskyldighet, som han f.ö. förstod att ytterligare
reducera. H:s talang och självständiga hållning
gjorde Gladstone benägen att knyta den
uppmärksammade debattören närmare till
regeringen. Sedan H. avvisat ett tidigare anbud,
accepterade han i nov. 1873 posten som
soli-citor general och upphöjdes traditionsenligt
strax därefter till baronet. Nyvalen i jan. 1874
gjorde emellertid ett brått slut på Gladstones
första ministär. H. fick dock sitt mandat
förnyat och använde nu sin kritiska talang mot
ministären Disraeli, i press, i parlament och på
agitationsmöten. Valen 1880 förde åter de
liberala till makten, och H. upptogs av
Gladstone i den nya ministären som inrikesminister.
Som sådan genomdrev han en revision av
jaktlagarna, en reform av Londons vattentillförsel,
en mera modern behandling av
ungdomsbrottsligheten m.m. Med hänsyn till oroligheterna på
Irland måste H. liksom många av sina
föregångare föreslå tvångslagar för detta land,
förslag, som trots en ihärdig obstruktion från
irländarna antogos av parlamentet. I juni 1885
fälldes Gladstcnes 2:a ministär, och H. kom åter
i oppositionsställning. Gladstone återkom
emellertid jan. 1886, med Irlands självstyrelse som
främsta programpunkt. Denna gång blev H.
finansminister. Home-ru/e-förslaget fälldes
emellertid av underhuset, och detta beslut
godkändes av valmanskåren, varefter ministären
av
gick. H. var nu särsk. verksam för att ena
det i home-rule-frågan splittrade liberala
partiet. Hade H. tidigare ofta varit kritisk och
kylig mot Gladstone, blev samarbetet nu
mycket gott. Allt oftare fick H. biträda denne och
fylla ledarskapets mångahanda förpliktelser.
1892 fick underhuset ånyo en liberal majoritet
och England en liberal regering. H. blev även
nu Gladstones finansminister (aug. 1893). H.
var ivrigt verksam för att föra ett nytt
home-ruZe-förslag igenom i underhuset, vilket också
lyckades. Då överhuset emellertid fällde detta
förslag och förändrade ett förslag till revision
av kommunalstyrelsen, förde H. ett hotfullt
språk mot överhuset. Strax efteråt — i mars
1894 — lämnade Gladstone kabinettet, som då,
genom drottningens val och säkerligen till H:s
stora besvikelse, fick Lord Rosebery till chef,
med H. som underhusets ledare. Redan i juni
1895 led emellertid ministären ett nederlag i
underhuset, och de följ, nyvalen gåvo de
konservativa en stor majoritet. H. kämpade
förgäves för en begränsning av överhusets makt
och för en skärpt nykterhetslagstiftning. Han
blev slagen i sin egen valkrets och måste söka
sitt mandat i en annan. Som oppositionens
ledare kritiserade han bl.a. Rhodes’ och Jamesons
politik i Sydafrika. Småningom vidgades
motsättningarna mellan H. och Rosebery, varför
den sistn. i okt. 1896 lämnade ledarskapet för
det liberala partiet. H. var nu faktiskt partiets
ledare, om det också fanns en frond av
Rose-berys anhängare. H:s uppmärksamhet drogs
alltmer till de aktuella internationella affärerna.
I dec. 1898 avsade han sig till allmän
överraskning posten som liberalernas ledare i
underhuset. Fortfarande intog han emellertid en
uppmärksammad ställning. Särsk. kritiserade
han den konservativa regeringens politik i
Sydafrika samt vissa protektionistiska tendenser
inom det konservativa partiet. — Som talare
var H. en av det samtida Englands allra
främsta. Med juristens klara och fasta
argumentering förenade han en ofta drastisk åskådlighet,
ett kraftigt temperament och en förnämlig
form. — Litt.: A.G. Gardiner, ”The life of Sir
W.H.” (2 bd, 1923). Gg A.
2) Lewis Vernon H., Viscount H. (1916),
den föregåendes son, politiker (1863—1922),
intill faderns död dennes privatsekreterare och
medhjälpare, medl. av underhuset (liberal)
1904—17, tillhörde kabinetten
Campbell-Ban-nerman och Asquith först ss. minister för
offentliga arbeten 1905—10, därefter som
statssekreterare för kolonierna 1910—15. I Asquiths
samlingsministär 1915—16 var han ånyo
arbetsminister. C.
— 649 —
— 650 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
