Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hayes, Rutherford Birchard - Hayes, Isaac Israel - Hayez, Francesco - Haym, Rudolf - Haymarket-teatern - Haymerle, Heinrich - Haynau, Julius Jakob von - Hay-Pauncefote-traktaten - Haüy, 1. Valentin - Haüy, 2. René Just
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAÜY
dat; demokraternas motkandidat var S.J.
Til-den. De två kandidaterna samlade ung. lika
många röster, avgörandet berodde på en del
omtvistade val, i sht
i södern. En särsk.
kommission avgjorde
dessa med 1 rösts
majoritet — säkert i
strid med den
verkliga rätten — till
förmån för
republikanerna; under sin
presidenttid styrde H.
rättrådigt och klokt:
militären
hemkalla-des från sydstaterna,
och reaktionen mot
korruptionen under Grant satte frukter i
ämbetsmannakårens rensning. Biogr. av C. R.
Williams (1914). B.
Hayes [hélz], Isaac Israel,
nordamerikansk polarfarare (1838—81), läkare under
Ka-nes (se denne) exp. v. om Grönland. H. var
ivrig förkämpe för den falska teorien om ett
”öppet polarhav” och företog 1860—61 egen
exp. bl.a. för att bekräfta denna. Han nådde
Kap Liber 81°35’ n.br. Hans förnämsta arbeten
äro ”The open Polarsea” (1867) och ”The land
of desolation” (1872). A.Ahn.
Hayez [ajä’ts], Francesco, italiensk
målare (1791—1881), ett av de sista stora namnen
inom Italiens romantiska måleri. I sin
egenskap av lärare vid Milanos akad. (1850—80)
utövade H. stort inflytande på den samtida
italienska kcnsten. Som porträttmålare var han
mest till sin fördel och anlitades mycket som
sådan av de högre klasserna i Italien. B.B.
Haym [halm], Rudolf, tysk
litteraturhistoriker (1821—1901). H. hyste i ungdomen
livliga politiska intressen och deltog i
national-parlamentet i Frankfurt 1848 som konservativ
centerman, förvisades från Berlin 1850 men
fann en fristad i Halle, där han 1868 blev prof.
H. redigerade 1858—64 ”Preussische
Jahr-bücher”. Hans bidrag häri trycktes i
”Gesam-melte Aufsätze” (1903). H:s huvudarbeten äro
”Die romantische Schule” (1870) och ”Herder”
(2 bd, 1877—85). Dessutom skrev han
biografier över W. v. Humboldt (1856), Hegel (1857)
och Schopenhauer (1864) samt en
självbiografi, ”Aus meinem Leben” (1902). A.Bd.
Haymarket-teatern [héVmäkit-], i London,
urspr. uppförd 1705 av J. Vanbrugh, flera
gånger ombyggd, senast 1880, var eg. avsedd
för Congreves och Vanbrughs egna lustspel
men blev aldrig populär, uthyrdes länge åt
såväl italiensk som inhemsk opera och sökte från
o. 1775 förgäves upptaga tävlan med Drury lane
och Covent garden. Sin blomstringstid hade H.
under Sir Squire Bancroft (1880—85) och H.
Beerbohm-Tree (1887—97). G.K-g.
Haymerle [hal’-], Heinrich, från 1876
friherre, österrikisk diplomat (1828—81),
deltog i studentupploppet i Wien okt. 1848,
dömdes till döden men benådades. Sedan 1850 i
diplomattjänst, deltog H. i Berlinkongressen
1878 och efterträdde följ, år Andråssy som
utrikesminister (1879). Ss. sådan fortsatte han
energiskt dennes politik, 1882 manifesterad i
trippelalliansen (se d.o.). Th.
Haynau [håFnåu], Julius Jakob von,
friherre, österrikisk militär (1786—1853),
inträdde 1801 i armén, fältmarskalklöjtnant
1848, fälttygmästare 1849, avsked 1850. H.
deltog i fälttågen 1805, där han råkade i fransk
fångenskap, och 1809, varunder han sårades
vid Wagram. 1813—14 förde han ss. major
med utmärkelse befälet över den av honom
själv uppsatta s.k. tyska legionen i Italien.
Vid revolutionens i Lombardiet utbrott 1848
återställde H. med stränghet ordningen i
Bres-cia och Ferrara samt blev 1849
överbefälhavare i fälttåget mot Ungern. Efter att ha
slagit ungrarna vid Szöreg och Temesvar i aug.
s.å. och kuvat upproret blev H. i okt. chef för
3:e armén och ståthållare i Ungern. — Biogr.
av K. v. Schönhals (3 Aufl. 1875). E.Bz.
Hay-Pauncefote-traktaten [hél-pä’nsfot-], se
J. H a y.
Haüy [ayi’]. 1) V a 1 e n t i n H.,
blindundervisningens grundläggare (1745—1822).
Påverkad av Diderots skrift ”Lettre sur les
aveug-les” och den blinda sångerskan Maria
There-sia v. Paradis’ framgångar, började H. 1784
undervisa en blind och kunde redan året
därpå öppna en sedermera statsunderstödd skola
för blinda. I denna bedrev han till 1802 ett
framgångsrikt arbete, då han entledigades av
Napoleon. Fort nog upprättade han en egen
skola, Musée des aveugles. Då ekonomiska
svårigheter inträdde, flyttade han på
inbjudan av Alexander I till Ryssland för att
grunda en blindanstalt i Petersburg. Efter ett
11-årigt mindre fruktbringande arbete där
återvände han till Frankrike, där han under sin
återstående tid levde så gott som förgäten.
H:s förnämsta arbete, ”Essai sur 1’education
des aveugles”, tr. 1786, med stora upphöjda,
svärtade bokstäver för att kunna läsas av både
seende och blinda, torde vara det första
blindtrycket. G.Ek.
2) René Just H. (abbé H.), den
föregåendes bror, mineralog (1743—1822),
studerade särsk. kristallernas struktur och gav det
första försöket att förklara en kristalls
byggnad. Han hade iakttagit, att en kristall av
— 829 —
— 830 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
