Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hebbe, 3. Signe - Hebbel, Christian Friedrich - Hebe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEBBEL
3) Signe Amanda Georgina H., de
föregåendes dotter, operasångerska, sopran (1837
—1925). Utbildad i
Berlin och Paris (N.
J. J. Masset och N.
P. Levasseur), vann
H. på 1860-talet
varma lovord på den
europeiska kontinen
ten, främst i
Frankrike, framträdde på
1870-talet allt oftare
på
Stockholmsope-ran, var 1874—77
anställd i Kfistiania
men lämnade scenen
redan 1879. H. ägde en liten men
ovanligt välskolad, behaglig röst och lade i dagen
en utmärkt fraseringskonst och deklamation.
Mest beundrades dock hennes sätt att leva sig
in i och helgjutet tolka en roll. Till H:s
stående repertoar hörde verk av Meyerbeer
(Valentin i ”Hugenotterna”), Gounod (Margareta i
”Faust”), Thomas (Mignon) och F. David (Lalla
Rookh), för vilka tre sistn. hon även
instuderade nämnda roller, ävensom verk av Verdi.
Hennes kanske märkligaste skapelse var likväl
Leonora i ”Fidelio”. Även om H. som
sångerska vann storslagna framgångar, torde hon
äga störst betydelse som grundare av en
skola i Stockholm i scenisk instruktion, plastik
och sång, där flera av Sveriges ledande sceniska
krafter utbildats. — Litt.: H.
Dixelius-Brett-ner, ”S. H:s minnen” (1919). G.M.
Hebbel, Christian Friedrich, tysk
förf. (1813—63), f. i Wesselburen, Ditmarschen.
Fadern var murare
och hemmet fattigt.
Redan i 14-årsåldern
måste gossen försörja
sig själv som
skrivbiträde hos en byfogde.
Först 22-årig fick han
tillfälle till studier,
vilka fortsattes i
Heidelberg och München
i förhoppning om en
akademisk
lärareplats. H:s utveckling
under dessa år visar
ett trevande i olika riktningar, förebildligt
för hela hans följ, liv av allvarligaste
idébrottning. Hans första tragedi, ”Judith”
(1840, spelad i Stockholm 1916) inleder
en rad historiskt-romantiska dramer med
huvudvikten lagd vid den psykologiska
analysen. Snart därefter publicerade H. en saml.
lyrik, ”Gedichte” (1842), samtidigt som han
försökte sin lycka i Köpenhamn. Av Kristian
VIII fick han ett tvåårigt resestipendium. Sitt
dramatiska förf.-skap fortsatte han med
”Ge-noveva” (1843) och ”Maria Magdalena” (1844,
sv. övers. 1928), det senare ett borgerligt
sorgespel, fullbordat i Paris, där han bl.a. knöt
bekantskap med Heine. För det rabulistiska
”unga Tyskland” hyste H. f.ö. ingen sympati.
Hans åsikter om litteraturens, särsk. dramats
ställning till den aktuella politiken finnas
fix*e-rade i ”Mein Wort über das Drama” (1843).
På återfärden från en resa till Italien
övertalades han att stanna i Wien, där hans starka
teaterintresse togs i anspråk vid
Hofburgtea-tern. Här förblev han resten av sitt liv och
gifte sig 1846 med skådespelerskan Christine
Enghaus. Revolutionsåret 1848 betecknar en
ny epok i H:s alstring. Detta år framträdde
han dels med ”Neue Gedichte”, huvudsaki.
tankelyrik, dels med tragedien ”Herodes och
Mariamne” (sv. övers. 1909). Bland hans följ,
dramatiska verk märkas ”Michel Angelo”
(1855), ”Agnes Bernauer” (1851, tr. 1855),
”Gy-ges und sein Ring” (tr. 1856) samt den mäktiga
trilogien ”Die Nibelungen” (1856—62). H. skrev
även ett epos, hexameteridyllen ”Mutter und
Kind” (1859), och noveller. Sysselsatt med ett
drama ”Demetrius” (utg. 1864), avled han 1863.
Av samtiden rönte H. liksom Grillparzer, den
efterklassiska tidens andre store dramatiker,
knappast det väntade erkännandet.
Eftervärlden har i gengäld ställt honom så mycket högre
och betecknat honom som en av
1800-talsdra-mats förnyare I viss mån är han en
föregångare till Ibsen, intellektualist och analytiker.
Viktiga bidrag till hans karakteristik ge hans
talrika kritiker, essayer och dagboksanteckningar.
Hans lyrik, djupsinnig och otadligt formskön,
kan i sina bästa ögonblick påminna om Goethes
och avviker fördelaktigt från den efterklassiska
tidens sentimentala visor och balladpastischer.
H:s ”Sämmtliche Werke” utkommo första
gången 1865—67, kritisk uppl. i 12 bd
(innehållande även H:s ”Briefe”) utg. av R. M.
Werner (1904—07), ”Tagebücher” (4 bd, 3 Aufl.
1904). — Litt: R. M. Werner, ”H.” (1905);
C. Behrens, ”F. H.” (s.å.); P. Bornstein, ”Der
junge H.” (2 bd, 1925); O. Walzel, ”H. und
seine Dramen” (3 Aufl. 1927); H. Biber, ”Der
Kampf um die Tradition” (1928). A.Bd.
Hebe, grek, myt., den eviga ungdomens
gudinna, Zeus’ och Heras dotter, en av
Olympens tjänande gudomligheter, vilken åt gudarna
iskänker nektar och ambrosia, som bevara
deras odödlighet, efter Herakles’ (se denne)
upptagande i Olympen dennes maka. — H.
förekommer ofta i konsten, vanl. ss. skänkande
— 839 —
— 840 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
