Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hedberg, 3. Tor - Hedberg, 4. Karl - Hedberg, John - Hedberg, Gustaf - Hedberg, Bengt - Hedberg, Erik - Hedberg, Fredrik Gabriel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HEDBERG
(1885), ”På Torpa gård” (1888), ”Ett eldprof”
(1890) och dramat ”En lifsgåta” (1886) äro
realistiska studier av individuella konflikter. I
den psykologiserande bibelparafrascn ”Judas”
(1886) belyses också ett naturalistiskt ”fall”;
samma motiv utformade han senare
dramatiskt (1895). För tidens sociala patos stod han
i stort sett främmande, även när han i smärre
berättelser (”Skizzer och berättelser”, 1887, och
”Noveller och skizzer”, 1889) försökte sig som
folklivsskildrare. Någon doktrinär naturalist
var han således ej och kunde därför utan större
kompromisser tillgodogöra nittiotalets friare
konstuppfattning; dock inlade han med den
lilla skriften ”Glädje” (1889) en försynt
protest mot Heidenstams hedonism. Under det
nya decenniet släpper han småningom
prosaberättelsen och framträder som estetiskt
orienterad lyriker och versdramatiker.
Fanlasidra-mat ”Gerhard Grim” (1897) och
renässansskådespelen ”Giorgione” och ”Antonios frestelse”
(1901) visa en böjelse för symbolisk
problem-diktning, som ännu kommer till uttryck i de
senare dramerna ”Perseus och vidundret”
(1917), ”Teseus konungen” (1921) och
”Rem-brandts son” (1927). Till en mera realistisk
miljö anknöt han i äktenskapsdramerna ”Amor
och Hymen” (1905) och ”Ett hems drama”
(1906), där ett psykologiskt intresse förbands
med satirisk tendens. Inom nutidssfären faller
också mästerverket ”Johan Ulfsljerna” (1907),
som genom sin konkreta människoskildring,
förtätade problemtragik och aktuella politiska
bakgrund blivit 11 :s mest populära arbete.
Mindre lyckade äro ”Mikael” (1908) och ”Borga
gård” (1915). Med en viss framgång har II.
även framträtt som komediförf. ”Nattrocken”
(1893), ”Guld och gröna skogar” (1895),
”Karlavagnen” (1910), ”Nationalmonumentet” (1923),
”Vad kvinnan vill” (1924) och ”Talias barn”
(1931) ge ofta prov på fyndig
karaktärsteckning och träffsäker situationskomik. H:s lyrik
hade till en början (”Dikter”, 1896) ett
grub-beltyngt kynne, som under hans fortsatta
utveckling (”Sånger och sagor”, 1903,
”Vandraren”, 1910, och ”Hemmets sånger”, 1924)
alltmera dämpades till harmonisk kontemplation.
Hans kritik, av vilken ett urval publicerades i
”Ett decennium” (1912—13), präglas av
tolerans och omdömesgillhet. Som
konstskriftställare gjorde han sin insats med bl.a.
monografier över A. Zorn (1901, 1906, utvidgad,
2 bd, 1923—24), B. Liljefors (1902, 1906), R.
Bergh (1903) och K. Nordström (1905). H. har
även varit verksam som dramatisk övers., bl.a.
av Molière. G.A-m.
4) Karl Birger H., den föregåendes bror,
regissör och förf. (f. 8/s 1866), student 1884,
var en tid skådespelare i Stockholm och
landsorten och 1900—11 regissör vid Sv. teatern
samt från 1911 vid Dramatiska teatern. H:s
iscensättningar utmärkas av klarhet, kultur och
verklighetssinne. Han har utg. noveller (”Livets
salt”, 1901) och skrivit några lustspel, bl.a.
det med stor framgång uppförda ”Hjärtats
begär” (1900). G.K-g.
Hedberg, John, baptistpastor, filantrop
(1854—1916), bildade Ebeneserförsamlingen å
Söder i Stockholm och var dess pastor 1883—
1905. H. ägnade sig tidigt åt socialt och
filantropiskt arbete ("faltigprästen på Söder”). Han
skaffade hem och fosterföräldrar åt tusentals
fattiga och föräldralösa barn, upprättade
barnhem i Sundbyberg och Närtuna samt kolonien
Kristinedal, där hundratals barn fått hem och
uppfostran. 1905 lämnade han sin
paslorsbe-fatlning för att helt ägna sig åt socialt arbete.
II. var en av den sociala hjälpverksamhetens
pioniärer. N.J.N
Hedberg, Gustaf, bokbindare (1859—1920),
utbildad i Stockholm, Paris och London;
hovbokbindare 1901. H., under lång lid Sveriges
främste på sitt område, arbetade gärna i
slil-efterbildning och förenade i sina självständiga
arbeten en stor teknisk skicklighet med god
smak och förståelse för yrkets möjligheter. —
Hans broder Arvid H. (f. 27/s 1872), utbildad
hos brodern samt i Paris, övertog efter dennes
död verksamheten, som han driver i broderns
anda. E.F.F.
Hedberg, Bengt Erland, målare (f. 1868),
har efter studier vid Konslhögsk. länge tillhört
konstnärskolonien i Gränna och mest ägnat sig
åt landskapsmålning, särsk. med motiv från
Vättern, i realistisk och stämningsbetonad stil.
H. är bl.a. representerad i Thielska galleriet.
G.V.
Hedberg, Erik, målare (f. 24/s 1868),
utbildade sig i Stockholm och hembygden (Järbo,
Gästrikland), vars natur och folkliv han i
kraftiga drag och med fint färgsinne återgivit:
”Gånglåten”, ”Skogstjärn”, ”Sommarnatt”,
”Valborgsmässoafton” (Göteborgs museum)
m.fl. E.W.
Hedberg, Fredrik Gabriel, finländsk
präst (1811—93), vid sin död kyrkoherde i
Ki-mito (en ö s.ö. om Abo), erhöll prosttitel 1856.
Utgången från den finska pietismen, blev II.
företrädare för en herrnhutiskt påverkad
”ny-evangelism”, som i anslutning till Luther
förkunnade en av ordet och nådemedlen betingad
frälsningsvisshet. H. hade en tid nära
förbindelse med C. O. Rosenius, men denne tog
avstånd från H., i den mån som han av rädsla
för all ”verk-helighet” och ”lagiskhet"
förbisåg bättringens och helgelsens betydelse för det
— 859 —
— 860 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
