Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Henschel, Anton - Henschen, släkt - Henschen, 1. Salomon - Henschen, 2. Folke - Hensen, Viktor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HENSEN
Henschel, Karl Anton, tysk
maskinkonstruktör (1780—1861), blev 1817 delägare i
faderns kanon- och klockgjuteri i Kassel, som
under hans ledning upptog tillverkning av
maskiner samt 1848 även lokomotiv. Den ännu
bestående familjefirman H. & Sohn är ett av
kontinentens största specialetablissemang för
lokomotivtillverkning. G.W.W.
Henschen, släkt, stammande från borgaren i
Jönköping Andreas Hensigken, o. 1620
inflyttad från Brandenburg. Rådmannen i Uppsala
Lars Wilhelm H. (1805—85), riksdagsman
i borgarståndet bl.a. 1865/66, en av
representationsförslagets häftigaste motståndare, var
far till H. 1) och till fil. d:r Wilhelm August
H. (1842—1925), som 1870 emigrerade till
U.S.A. och där verkade som metodistpredikant
och red. för tidn. ”Sändebudet”. C.
1) Salomon Eberhard H., läkare (1847—
1930). Efter en botanisk studieresa till
Brasilien 1867—69 avlade
H. sin läkarexamen
1877, blev med. d:r i
Uppsala 1878, 1881
laborator för
experimentell patologisk
anatomi och 1882
prof, i invärtes
medicin vid detta univ.
H. införde moderna
kliniska
undersökningsmetoder inom
invärtesmedicinen i
Sverige och verkade
reformerande på den kliniska undervisningen.
1900—12 var han prof, i medicin vid
Karolinska inst. i Stockholm och överläkare vid
Sera-fimerlasarettets med. klinik I. H. var hela sitt
liv intensivt verksam som forskare och har utg.
en betydande samling arbeten å
invärtesmedi-cinens olika områden, infektions-, lung-,
mag-och tarmsjukdomar. Hans förnämsta insats
ligger emellertid inom neurologien el.
hjärn-patologien. Redan 1887 började han sina
publikationer rörande hjärnan. I en ståtlig samling
”Klinische und anatomische Beiträge zur
Patho-logie des Gehirnes” (8 bd, 1890—1930) framlade
han sina upptäckter och forskningar ang.
viktiga hjärnsjukdomar. Bland dessa märkas arbeten
över afasi, amusi och akalkuli (1920) samt över
motorisk afasi och agrafi (1922). Ännu kort
före sin död utgav han ett på stort jämförande
anatomiskt material grundat arbete över
färgcellerna i calcarina-regionen. H. var f.ö. starkt
intresserad i olika sociala och kulturella
frågor, utvecklade en livlig propagandaverksamhet
rörande alkoholismen, prostitutionen,
bostads-nöd o.s.v. samt deltog tidigt i den sociala
kam
pen mot tuberkulosen som folksjukdom. På
internationella kongressen mot tuberkulos i
Paris 1905 redigerade han som generalsekreterare
sv. kommissionens brett anlagda rapport ”La
lutte contre la tuberculose en Suède”. H.
åtnjöt i utlandet det största anseende som
vetenskapsman och gjorde där med sina betydande
representativa egenskaper sv. vetenskap stora
tjänster. Bland de hedersbevisningar, som
kommo honom till del, märkas 4 festskrifter:
ett bd av ”Arkiv för klinisk medicin” på hans
60-årsdag, ett bd av ”Acta medica
scandina-vica” på 80-årsdagen, ett bd av ”Journal für
Physiologie und Neurologie” vid hans 50-åriga
d:r-jubileum samt ett festband från Schaffers
inst. i Budapest. H:s starka, vitala
personlighet och forskarentusiasm ha haft en starkt
im-pulsgivande betydelse. Orädd sanningssägare,
som han var, kom han ofta i konflikt med sin
samtid, och det stod ofta strid kring hans
namn. Hans förnämsta insats torde ligga i hans
forskningar rörande synsinnets lokalisation.
Det är numera allmänt erkänt, att förtjänsten
av denna grundläggande och märkliga upptäckt
tillkommer H. Enl. H. är varje punkt på ögats
näthinna representerad i en särsk. region av
hjärnan i nackloben, den s.k. a’rea stria’ta kring
fissu’ra calcari’na. ögats näthinna motsvaras
här av ett barkområde (se Hjärna), som H.
kallar den kortikala el. barknälhinnan. H. fick
under 40 år föra en intensiv kamp för sina
åsikter rörande synsinnets lokalisation. Som
motståndare hade han bl.a. en av samtidens
största hjärnforskare, prof. Monakow i Zürich.
Studier av den stora mängden skador av
hjärnan (skottskador) under världskriget fällde till
sist utslaget till H:s förmån. H. var i sin
hjärn-uppfattning utpräglad ”lokalist”; senare tider
ha dock mer och mer givit vid handen, att
hjärnfunktionerna icke äro så mosaikartat
infällda i hjärnbarken, som han ansåg. S.I-r.
2) Folke H., den föregåendes son, läkart
(f. 7/ii 1881), med. d:r och laborator i
patologisk anatomi vid Karolinska inst. 1910, t.f. prof,
vid Veterinärhögsk. 1916—20, prof, i patologisk
anatomi vid Karolinska inst. 1920. H. har utg.
ett stort antal arbeten rörande patologiska
frå-gor. Hans gradualavh. (1910) behandlade
tumörer i bakre skallgropen, och hans arbeten
beröra i övrigt såväl människo- som
djurpatologien och de blodbildande organen. I E. Joests
”Handbuch der speziellen pathologischen
Ana-tomie der Haustiere” har han bearbetat
kapitlen om urinorganen (1923) och de blodbildande
organen (1929). S.I-r.
Hensen, Viktor, tysk fysiolog (1835—1924),
prof, i Kiel 1871—1911, offentliggjorde
värdefulla undersökningar över sinnesorganens
— 1093 —
— 1094 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
