Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hille, Einar - Hillebard - Hillebrand, Karl - Hillebrandt, Alfred - Hillel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
H1LLEL
i matematik vid Stockholms högsk. 1918,
assi-stant prof, vid Princetons univ. (U.S.A.) 1923,
associated prof, vid samma univ. 1930. H. har
utg. arbeten om lineära differentialekvationer,
spec. funktioner, ortogonalserier,
integralekvationer, summabilitet etc. Sedan 1929 är H.
huvudred. för tidskr. ”Annals of mathematics”.
H-r.
Hillebard (från mlty. hellebarde, till ett germ.
ord för stridsyxa, fsax. barda o.s.v.; första
ledens ursprung är omstritt), stångvapen, vars
Hillebarder, tre tyska från 1500-talet och (längst
t.h.) en svensk från 1600-talet.
Livrustkam-maren.
vanligaste utseende är en stång med yxblad,
stötklinga och hulling. H. förekom redan på
1200-talct och har trol. utvecklats ur
skäggyxan (se d.o.) men antog först på 1400-talet
mera bestämd karaktär och hade på 1500—
1600-talen stor användning i hela Europa som
fotfolksvapen; en mängd olika varianter
upp-stodo. På 1400-talet användes h. mest som
huggvapen och hade därför kraftigare yxblad.
På 1500-talet förstärktes och förlängdes
stöt-klingan för att kunna intränga i
ryttarrust-ningens fogar; h. blev då företrädesvis
stötvapen, och yxbladet blev ett mera dekorativt och
rikt utsmyckat bihang. I Sverige utvecklades
under 1500-talet inhemska h.-typer; som
fabriksort må särsk. nämnas Arboga. En sen sv.
h.-typ är den trol. 1697 vid Kungl. gardet
anlagda underofficers-h. I utlandet voro dylika
underofficers-h. i bruk under hela 1700-talet
och senast i de av Napoleon I 1809 förordnade
s.k. espatons vid de franska inf.-reg. G.W.F.
Hillebrand [-brant], Karl, tysk förf. (1829
—84). Som revolutionär måste H. 1849 fly ur
Tyskland. I Frankrike blev han 1863 prof, i
Douai. 1870 for han som korrespondent för
”Times” till Rom. Sedermera bosatt i Florens,
påbörjade han det stora verket ”Italia” (1874
—77) och skrev ”Geschichte Frankreichs von
der Thronbesteigung Louis Philippes bis zum
Fall Napoleon III.” (2 bd, 1877—79). Bland
H:s övriga skrifter märkas ”Dino Compagni”
(1862), ”Des conditions de la bonne comédie”
(1863), ”La Prusse contemporaine” (1867),
”Études italiennes” (1868), ”De la réforme de
1’enseignement supérieure” (s.å.), ”Zwölf Briefe
eines ästhetischen Ketzers” (1873), ”Zeiten,
Völker und Menschen” (7 bd, 1872—85). H.
var en av sin tyska samtids yppersta essayister.
A.Bd
Hillebrandt [-brant], Alfred, tysk indolog
(1853—1927), 1888—1921 prof, i Breslau. H.
var den främste
kännaren av den indiska
rituallitteraturen;
bland hans arbeten
på detta område
märkes avd.
”Ritual-literatur. Vedische
Opfer und Zauber” i
”Grundriss der
indo-arischen Philologie
und Altertumskunde”
(1897). Hans
huvudarbete är ”Vedische
Mythologie” (3 bd,
1891—1902), vilket, trots ensidig och täml.
ytlig religionshistorisk inriktning, innehåller
mycket av bestående värde. Ett dittills
obeaktat område av den indiska kulturhistorien
behandlas i ”Altindische Politik” (1923). C.F.
HiTlel, judisk skriftlärd (o. 70 f.Kr.—20 e.
Kr.). F. i Babylonien, begav sig H. till
Palestina för att studera, grundade en egen skola
(Beth Hillel) och var o. 30 f.Kr.—10 e.Kr. de
palestinska judarnas andliga överhuvud. H.
skildras i Talmud ss. ett mönster av
ödmjukhet, tålamod, mildhet och godhet. Hans
domslut utmärkas av social medkänsla. Bland H:s
etiska grundsatser är den mest kända hans
formulering av den judiska lärans innehåll
(jfr 3 Mos. 19:18): ”Vad du icke vill dig själv,
det skall du ej heller göra din nästa. Detta
är hela läran, allt annat är kommentar.” C V.J
— 1261 —
— 1262 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
