HOLBO zig 1741 och behandlande sociala och politiska ämnen. 1744 utkom hans essaysaml. ”Moralske Tanker”, den danska upplysningslitteraturens förnämsta verk, där H. utvecklar sin medelvägsmoral och deistiska religionsfilosofi. Serien fortsättes med hans danska ”Epistler” (5 bd, 1748—54), innehållande 538 kåserier över olika ämnen, moraliska, religiösa, historiska, estetiska. Det är hans mest spirituella bok, strålande kvick och underhållande. Liksom Montaigne, som är hans närmaste förebild, tar han sin egen person och sin egen läsning av äldre och nyare skrifter till utgångspunkt och framställer de stora och små livsproblemen på en rent subjektiv grund. Under sina sista år återupptog H. sitt dramatiska förf.-skap, i sammanhang med att efter Fredrik V:s tronbestigning teatern ånyo öppnades. Hans diktverk från denna tid, studier efter Aristofanes och Plautus, äro emellertid icke så betydande: bäst äro ”Philosophus udi egen Indbildning” och ”Abracadabra”. Ytterligare utgav han en övers, av Metastasios’ ”Ar-taxerxes” och en saml. ”Moraliske Fabler” (1751). Han fortsatte att skriva och dikta in i det sista, uppmuntrade litteraturen efter förmåga och understödde teatern med råd och dåd, 1752 t.o.m. som vikarie för direktören. Men han kom med åren på avstånd från huvudstadslivet. Den betydande förmögenhet, han vunnit bl.a. genom spekulationer, placerade han i jordegendomar, och 1747 upprättades härav ett baroni. Helst vistades han på sitt Terslösegaard i mellersta Själland. Fri-herreskapet H. testamenterade han till Sorö akad. H. var, liksom Dalin i Sverige, typen för den allsidige, västeuropeiskt orienterade förf. Han ville odla alla moderna genrer inom dansk litteratur, förnya smaken och kraftigt bidraga till kulturlivets förvärldsligande. Han förklarade själv, att han som komediförf. hörde till ”den ortodoxa sekten”; hans utgångspunkt var Molières familjedrama, men han undvek kärleksscener och excellerade i den uppsluppnaste komik och den mest lössläppta fantasi. Genom sitt prosaiska förf.-skap blev han nyskaparen av dansk-norsk prosa; 1700-talets dansk-norska förf, äro alla mer el. mindre hans lärjungar, och traditionen från H. är alltjämt levande. — H:s samlade skrifter ha utgivits av Carl S. Petersen (1913 ff.), ”Breve” av V. Dahlerup (1926), monografier bl.a. av J. A. Scheibe (1764), K. L. Rahbek (1815—17), E. C. Werlauff (1838), R. Prutz (1857). C. W. Smith (1858), A. Legrelle (1864), O. Skavlan (1872), J. Paludan (1878), G. Brändes (1884), L. Daae (1886), S. Höst (1913), F. Bull (s.å.), L. Selmar (1914), Th. A. Müller (1918); K. Warburg, ”H. i Sverige” (1884). P.R-w. Holbo, hd i Frederiksborg Amt, n.ö. Själland, begränsas i n. och n.v. av Öresund och Kattegatt; 317,57 kvkm.; 16,505 inv. (1930). O.P. Holborn [håu'ban], metropolitan borough i London, n. om Thames, n.v. om City; 38,816 inv. (1931). O.P. Holbrooke [håu'lbrok], J o s e p h, engelsk tonsättare, pianist och dirigent (f. 1878), har skrivit en lång följd av arbeten i nyromantisk stil, bl.a. operatrilogien ”The cauldron of An-wyn”, ”Pierrot and Pierrette”, ”The enchan-ter”, en del körverk, orkesterverk (variationer, symfonier, sviter), konserter (violinkonsert, saxofonkonsert) och kammarmusik. E.A. Holbö, Kristian, norsk målare (f. 1869) H. stod tidigast impressionismen nära, men under inflytande av Zahrtmann utvecklade hans kolorit stor rikedom och kraftfullhet. Han fann i trakterna av Jotunheimen med dess stortartade natur de flesta av sina motiv. En stämning av svårmod och naturmystik genomtränger hans färgkraftiga och robusta land-skapsstudier. H. har också ägnat sig åt reliefplastik. Han är representerad i Nationalmuseum, Stockholm. M.Bjn. Holck, gammal sönderjydsk adelsätt, känd sedan 1300-talet, fortlevande med en grevlig linje H.-W interfeldt, en grevlig linje H. och en friherrlig linje H. til H o lc k en-ha vn. En medl. av ätten, Sten H. (d. 1704; dråpligt skildrad av J. C. Barfod i ”Märkvärdigheter rörande skånska adeln”), introducerades på sv. riddarhuset 1664; hans gren utdog trol. 1717. C. 1) Henrik H., 1633 tysk riksgreve, dansk krigare (1599—1633), deltog 1622—23 i hertig Kristians av Braunschweig fälttåg, därpå i dansk-nedersaxiska kriget och sändes 1628 med danska hjälptrupper till Stralsund, i vars försvar han tog en verksam del. 1630 övergick H. som överste i kejsarens tjänst och trädde genast i ett nära personligt förhållande till Wallen-stein, som satte den tappre och dugande H. mycket högt. Sedan Wallenstein åter övertagit befälet, blev H. i febr. 1632 generalmajor och kort därefter fältmarskalklöjtnant. Vid Lützen förde han de kejserligas ena flygel, blev i dec. fältmarskalk och besatte 1633 större delen av Sachsen men bortrycktes strax därpå av pesten. P.S. 2) Fredrik Vilhelm Conrad H., greve, hovman (1745—1800). Tack vare sin börd tidigt knuten till hovet blev han, sorglös och lättsinnig till sitt väsen, en av Kristian VII:s gunstlingar och dryckesbröder. Gehejmekon-ferensråd 1769, avskedades han från hovtjäns- — 195 — — 196 —