HOLLÄNDERI ”Der Weg des Thomas Truck” (1902; hans mest betydande arbete), ”Unser Haus” (1911), ”Der Demütige und die Sängerin” (1923). H. har även skrivit ett flertal dramer. A.Bd. Holländeri, gammal benämning på avelsgård med högmjölkande kor, där mjölkhushållningen bedrevs enl. holländskt mönster. Redan på 1500-talet anlades h. i Sverige. Sålunda uppdrog Gustav Vasa åt en holländsk bonde att med biträde av två pigor sköta Stockholms ladugård, som inrättats till h. omfattande 2 tjurar, 40 kor och 18 ungnöt av holländsk ras. Det äldsta h. i Skåne anlades av landshövdingen Samuel v. Hyltéen i början av 1700-talet på Skillinge. Landshövding Wilhelm Bennet (d. 1740) höll h. på Säbyladu-gård vid Landskrona samt på Alnarp. H. ökade småningom i antal och bidrogo i hög grad till mjölkhushållningens uppsving under 1800-talet men försvunno helt och hållet, när den moderna mejerihanteringen infördes. Se St amhol lände ri. H.Fqt. Holländska bjälkar, se H oll a n d s t i m-m e r. Holländska hästen, gemensam benämning på urgamla lantraser, som omkr. mitten av 1800-talet utgjorde huvudmassan av Hollands häststock. Mest kända voro den frisiska, gelder-ländska och seeländska. Numera förekommer-endast den förstn. som ren ras. Den är helsvart och exporteras i stort antal till England, där den användes som begravningshäst. H.Fqt. Holländska litteraturen. Litteraturen i Nederländerna (Holland) och i de nederländska (flamländska) delarna av Belgien (jfr Flamländska språket och litteraturen och Belgien, litteratur) bildar ett helt, som trots de starka politiska och religiösa motsättningarna sammanhålles av det gemensamma språket. Under medeltiden var skriftspråket uppbyggt på sydnederl., främst flandriska och brabantiska dial. I Flandern och Brabant kom också under starkt franskt inflytande det litterära centralområdet att ligga. På den kraftiga uppblomstringen hänvisar främst det berömda eposet ”Van den Vos Reynaerde” från c:a 1250 (djursagan), fragment av en Roland-sång (chanson de geste) samt av en dikt om Reinout van Montalbaen (riddarromanen). Mycket av denna tids diktning har tyvärr gått förlorat. Till 1200-talet hörde ännu den produktive och som skald ej obetydlige M a e r-1 a n t, men dennes verk bära tydliga tecken på en genomgripande förändring i de sociala förhållandena, det tredje ståndets begynnande makt. Vackra prov på en av trubadurpoesien påverkad, mystiskt färgad religiös diktning ger under samma årh. nunnan Hadewych. — Under loppet av 1300- och 1400-talen förflyttas den språkliga hegemonien och därmed även den litterära från Flandern till Brabant. En efterföljare till Maerlant var här Jan van Boendale (död o. 1365), som skrev ”Bra-bantsche Yeesten” (c:a 1327). Det sydnederl. skriftspråket utvidgade nu sina gränser även norrut till de holk, nordnederl. landskapen, vilka numera blevo i högre grad att räkna med i litterärt avseende. Nordnederländare var bl.a. Willem van Hildegaers-berch (d. efter 1408), förf, till allegoriska och didaktiska smådikter; sådana professionella skalder kallades sprooksprekers. Nordnederländare var också Dirc Potter (d 1428), som skrev en moraliserande kärleksdikt, ”Der Minnen Loop”. I de n. provinserna vann under 1400-talet även den religiösa prosan med mystisk prägel, som tidigare florerat i Brabant (Jan van Ruysbroec, 1294— 1381), en stark genklang. Föregångsmannen för denna möderne devotie var Gerard de G r o o t e (1340—84). I samband härmed efterträddes här också den världsliga folkvisan av de andliga sångerna till ära för Jungfru Maria och Jesus, den himmelske brudgummen. Dramat representeras under 1400-talet av mysterie- och mirakelspel samt moraliteter sådana som ”Elckerlijc” (”Envar”) från slutet av årh. Flitigt odlades dramat även inom ett slags litterära stiftelser av skråaktig och di-lettantisk karaktär, som i borgarkretsar, ofta under någon andligs ledning, började uppkomma i Nederländerna, något senare i n. Berömdast var här ”De Eglentier” i Amsterdam (stiftat 1496). I dessa s.k. rederijkerskamers liksom över huvud börjar h.l. nu få en nationell karaktär. Medeltidens och de s. provinsernas supremati var till ända. Reformationen, renässansen och framförallt avkastandet av det spanska oket hade skärpt den holl. nationalkänslan. Medan den flaml. litteraturen under spanskt förtryck förkvävdes, be-gynte i Holland en ny litterär guldålder, och man skrev nu på ett språk, som anpassats efter folkspråket i prov. Holland och Zeeland. Renässansens språksträvanden gingo även i stark puristisk riktning. I detta syfte var bl.a. Dirk Volkertsen Coornbert (1522 —1590) verksam. Puristernas strävanden fullföljdes av den holl. guldålderns främsta representanter, Jacob Cats, Pieter Cor-nelisz. Hooft, GerbrandAdriaansz. Breder o, Joost van den Vonde 1, Constantijn Huygens, vilka alla föddes i slutet av 1500-talet och med undantag av Cats och Huygens härstammade från Amsterdam. Särsk. Hooft (1581—1647) och Von- — 207 — — 208 —