HUSDJURENS EXTERIÖR Mjölkkons och hästens yttre kropp spartier. 1 huvud, 2 mule, 3 näsborre, 4 nosrygg, 5 öga, 6 panna, 7 horn, 8 öra, 9 ganasch, 10 strupe, 11 hals, 12 manke, 13 rygg, 14 länd (njurparti), 15 höftknöl, 16 kors, 17 bärbensknöl, 18 svans, 19 svanskvast, 20 bringa, 21 nedre dräglapp, 22 övre dräglapp, 23 bog, 24 armbåge, 25 underarm, 26 framknä, 27 framkota, 28 klöv, 29 underbröst, 30 bröstsida, 31 buk, 32 flank, 33 mjölkåder, 34 främre, 35 bakre juverhalva, 36 spene, 37 lår, 38 bakknä med ljumskveck, 39 skrev, 40 skank, 41 has, 42 bakre skenben, 43 lättklöv, 44 kindknöl. — a framhov, b framkrona, c framkotan, d framskena, e framknä, f underarm, g armbåge, h bringa, i bog, j strup-rand, k öronkörtelparti, 1 ganasch, m kindkedjegrop, n underläpp, o överläpp, p näsrygg, <I panna, r hjässa, s nackfäste, t nacke, u hals, v manke, x rygg, y ländparti, z höftknöl, å kors, ä svansfäste, ö sittknöl, aa lår, ab skank, ac has, ad bakskena, ae pungsäck, af skap, ag ljumske, ah buk, ai bröst. silkesmask. Det är således blott ett fåtal arter, som människan gjort till h. (domesticerat); med undantag av katten äro de alla former, som leva i flockar, och sannolikt har denna djurens vana varit en bidragande orsak till att de kunnat vänja sig att leva under människans beroende. H:s vilda stamformer ha sannolikt levat i närheten av människans boplatser och tämts utan bestämd avsikt, liksom nu levande naturfolk tämja en mängd olika djur. Först senare har människan bland dessa utvalt de former, som visat sig vara nyttiga; i vissa fall torde även religiösa föreställningar spelat en roll. Det äldsta h. är hunden, som tämjdes redan på övergången mellan äldre och yngre stenåldern, och av vilken snart ett flertal raser framträdde. Betydligt senare, under yngre stenåldern, enl. arkeologernas beräkningar för c:a 8,000 år sedan, införlivades nötkreaturen och ung. samtidigt get, får och svin med h., och under bronsåldern tillkom hästen. Katten hölls ss. h. i Egypten redan under 5:e dynastien (2700 f.Kr.) men kom först under medeltiden till Europa. Vår kunskap om h:s ålder och härstamning är dock ofta ofullst., beroende på att stamformerna äro utdöda och på de stora förändringar, de undergått genom domesticeringen. Härvid förändras ej blott storleken, i det att h. vanl. bli mindre än de vilda stamformerna, utan även fällen, vissa delar av skelettet och framförallt färgen, som övergår från den mera enhetliga vildfärgen till mer el. mindre markerad fläckighet el. rent vit. H.B-n. Hos primitiva folk föras ofta ungar av dödade djur till lägret, kvarhållas där och bli med tiden mer el. mindre tama. Ibland påträffas i infödingarnas läger el. byar ganska många olika sådana djur. Dessa har man emellertid blott för nöjes skull. Så torde fallet också från början ha varit med hunden. I Australien var den det enda h. I Amerika funnos av h. i eg. mening endast lama-djur, marsvin, kalkoner och en and-art. H. utnyttjas hos naturfolken sällan ekonomiskt allsidigt el. intensivt. Hönsen infördes till Sydamerika mycket tidigt och synas på få årtionden ha spritt sig över kontinenten, men indianerna äta vanl. ej äggen, ofta ej heller köttet. H. hållas stundom uteslutande för offerbruk, t.ex. hos vissa västafrikanska stammar. Jfr Boskapsskötsel. G.B-r. Husdjurens exteriör, benämning på totalbilden av djurens yttre egenskaper, vilken betingas av djurens genotypiska konstitution och yttre faktorer, ss. klimat, näring, skötsel och vård m.m. I praktiken söker man så vitt möjligt bedöma husdjurens prestationsförmåga med ledning av exteriören, vilket också i många fall lyckas. Så t.ex. äro hästens snabbhet och dragkraft i hög grad beroende av hans benställning, d.v.s. av de vinklar,som extremiteter-nas olika delar bilda med median- och horisontalplanen. Yttre kroppsbyggnad, färg och tecken ha dessutom betydelse vid identifiering av husdjuren (se Signalement). Varje kroppsdel har sin särsk. benämning (se fig.). H.Fqt. — 487 — — 488 —