HÄR Hålvener, anat., se Blodkärl. Hålört, se Nunnörtsläktet. Hånger, s:n i östbo hd, Jönköpings län, s.s.v. om Värnamo; 59,36 kvkm., därav 49,86 land; 629 inv. (1932; 13 inv. pr kvkm.); 6,37 kvkm. åker (1927; 12,8% av landarealen), 27,73 kvkm. skogsmark. — Pastorat: Kärda och H., östbo kontrakt, Växjö stift. J.C. Hångsdala, s:n i Vartofta hd, Skaraborgs län, s.v. om Tidaholm; 10,07 kvkm., därav 10,06 land; 226 inv. (1932; 22 inv. pr kvkm.); 6,90 kvkm. åker (1927; 68,6% av landarealen), ingen skogsmark. — Pastorat: Dimbo, Ottravad, H., Skörstorp och ö. Gerum, Vartofta kontrakt, Skara stift. J.C. Hångstafallen, Hångstaforsarna, i Ljungan, 20 km. nedom Ånge; höjd 38 m.; utbyggda med 19,400 hkr. för Ljungaverk. S E-s. Hår. 1) H. hos djuren, olikartade, trådfor-made bildningar av huden. Beträffande f 1 i m-m e r h å r se d.o. Hos en mängd ryggrads-lösa djur, ss. borstmaskar och leddjur, finnas kutikulära hårbildningar, som genom inlagring av kitin äro hårda och styva. Äro de särsk. tjocka benämnas de borst (se d.o.). Hos däggdjuren åter utgöra h. överhudsbildningar och äro nedsänkta i en hårsäck samt bestå av förhornade överhudsceller (se nedan). Hos primitiva former stå h. vanl. 3 och 3 tillsamman. Ang. h:s närmare byggnad se nedan. Alltefter h:s utbildning skiljer man mellan fina, mjuka h., ullhår, som vanl. bilda fällens huvudmassa, samt längre och kraftigare h., s t i c-k e 1 h å r. Särsk. grova och styva h. kallas borst el. taggar. H. skydda framförallt kroppen mot värmeförlust, men vissa på nosen sittande styvare h., m o r r h å r (vir-bri'ssæ), stå i känselsinnets tjänst. Jfr Hårfällning. H.B-n. H. hos människan. Människans kropp är hårbeklädd, utom på enstaka platser ss på handens insida, på fotbladet och över kno-garna. Denna hårbeklädnad utgöres dock till största delen av mycket fina, föga märkbara h., s.k. ullhår, endast här och var äro h. kraftigare och större, s.k. p a p i 11 h å r. ss. huvud-, ansikts- och pubeshår. — H. utbildas embryonalt genom en från överhuden snett nedväxande epitelsträng. Denna förtjockas i sitt ändparti till en h å r b u 1 b, in i vilken underifrån en kärlrik bindvävstapp h å r p a p i 1-len, inväxer (fig. 1). En riklig celltillväxt sker nu i bulbens centrala parti, och de nybildade cellerna skjutas genom epitelsträngens mitt mot hudytan. Härunder förhornas de och bilda håret, vilket genom alltjämt fortgående celltillväxt i bulben blir allt längre. Den största delen av h. kommer att ligga utanför huden och kallas hårskaft, den i huden belägna delen kallas h å r r o t. Även i bulbens perifera delar inträder en cellnybildning, som ger upphov till en förhornad inre rotskida (fig. 1). Epitel- Fig. 1. Längdsnitt genom hår i människans huvudhud. strängen kvarstår som en yttre rotskida omkr. håret. Utanför denna ordnar sig bindväven till den s.k. hårsäcken (fig. 1). Från yttre rotskidans strax under huden belägna parti bildas talgkörtlar (se d.o.), och strax under dessa fäster sig den av glatta muskeltrådar bestående sneda hårmuskeln, mu'sculus arre'ctor pili, vilken vid sin kontraktion ”reser” håret och fram- Fig. 2. Del av hårskaft hos människa. kallar gåshud (se d.o.). — Själva håret (fig. 2) består av en märg, uppbyggd av i rad ordnade celler (kan saknas) och av en bark, där starkt tillplattade, förhornade celler, lagrade i rikliga skikt, ge en längdstrimmighet åt h. Barken omslutes ytterst av ett lager taktegel-formigt lagrade hinnceller. Ju mera slätt dessa ligga, dess mera glans får håret. Hårfärgen betingas huvudsaki. av pigmentkornsinlagring i barken. Är denna sparsam, blir håret ljust; är den riklig, blir håret svart. I rött h. är pigmentet vanl. löst. Grått och vitt h. hos åld — 629 — — 630 —