Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Härjedalen - Geologi och terrängförhållanden - Klimat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HÄRJEDALEN
Geologi och terrängförhållanden. H. ligger
delvis inom den skandinaviska (kaledoniska)
bergskedjan, som sätter sin prägel på den n.v.,
större delen av landskapet. Berggrunden
uppvisar därför i stort i n.ö.—s.v. utdragna zone’’
av växlande byggnad, näml.: 1) Längst i s.ö.
mellan Rätan, Ängersjö, Orrmosjön och Glöte
ett vidsträckt, föga känt granit- och
porfyr-område, i n. och mellersta delen uppbyggt av
den prekambriska men i övrigt till åldern
okända Rätansgraniten (se Granit), i s.v. och v.
av röda—rödbruna porfyrer, utlöpare från
Älvdalsområdet i Dalarne. Zonen är ej
påverkad av bergskedjeveckningen. V. om
Lillhär-dal inskjuter jotnisk sandsten från Dalarnes
sandstensområde. Terrängen, med en topp
höjd av 600—-700 m., är inom den n.v. delen
mest enformigt flack men blir mot s.ö. mer
kuperad. 2) N.v. om föregående mellan Klövsjö
(i Jämtland) och Städjan (i Dalarne) ett 10—
30 km. brett, av dalgångarna starkt
sönderskuret bälte av Vemdalskvartsit, i terrängen vanl.
framträdande som en höjdrygg gent emot
omgivningen och ofta bildande klumpigt formade
lågfjäll, t.ex. Sånfjället (1,249 m.), Hoverken
(1,130 m.), Sömlinghogna (1,200 m.). Mellan
kvartsiten, som vanl. betraktas ss. en
grovklas-tisk utbildningsform av silur, och
underliggande granit- och porfyrbergarter förekomma
fläckvis, t.ex. vid Glöte och Råndalen, mer
normal silur, ss. fossilförande alunskiffer och
ortocerkalk. Zonen är påverkad av
bergskedjeveckningen. 3) Den tredje zonen, som mot s.v.
hastigt sväller ut till c:a 50 km:s bredd upp
emot sjön Rogen vid riksgränsen, beslår i s.v
av röd och mörkgrå sparagmit med bankar av
konglomerat, röd skiffer och dolomitisk
kalksten (”Hedekalk”). Terrängen är bruten och
skogig med enstaka, täml. flacka lågfjäll (i ö.
nående 850—900 m.ö.h., i v. och s.v. 900—1,200
m.ö.h.). I zonens n.ö. del äro sparagmiterna
mest bortdenuderade och deras underlag blottat
ss. en vanl. flack, av typiska urbergsgraniter
och gnejser bestående, 600—700 m.ö.h.
nående landyta (den subkambriska landytan).
Även denna zon är påverkad av
bergskedjeveckningen. 4) Den eg. seve- el.
fjällskiffer-zonen, c:a 50—70 km. bred, med ett yttre s.ö.
bälte, väsentligen av veckade och delvis
om-kristalliserade sparagmitskiffrar, genomsatta av
svärmar av väl bibehållna diabasgångar
(”Olt-f jällsdiabas”). Vacker ögongnejs (”Tännäs
ögongnejs”) uppträder allmänt ss. inpressade
bankar mellan skiffrarna. Terrängen är
omväxlande flack och starkt bruten med mot n.v.
dominerande lågfjäll, mot n. däremot vid
Jämt-landsgränsen med en säregen högfjällsform
(Storåfjället 1,495 m.ö.h., Blåfjället 1,492 m.ö.
h.) med s.k. ”dörr-topografi” (Lundörren,
Storå-dörren), kännetecknad av breda, flata
dalbottnar och ofta tvärbranta dalsidor. Zonens n.v.
inre bälte uppbygges av högkristallina, starkt
veckade fjällskiffrar, ss granat-, hornblände
och glimmerskiffrar, och gnejser, vanl. kalkrika
och lösa, med mjuka fjällslätter och lågfjälls
former (1,000—1,200 m.ö.h.). De knotiga, abrupt
uppstigande högfjällen i n.v., Helagsfjället( 1,796
m.ö.h.), bestå däremot av hårda, kvartsrika
gnejser el. av de till amfiboliter i denna zon
starkt metamorfoserade grönstenarna och
dia-baserna. — H:s lösa jordarter äro mest av
glacialt urspr. Landskapet ligger helt över
högsta marina gränsen. Den sista isdelaren har
legat kring linjen Börtnan (i Jämtland)—Långå
—Sörvattnet. V. därom har isrörelsen gått mot
v.n.v. och framkallat isdämning av dalgångarna
(”Ljungan- och Ljusnan-issjöarna”) med
avlagring av typiska subakvatiska rullstensåsar och
odlingsbara issjösediment. På ö. sidan gick
isrörelsen mot ö.s.ö. i dalgångarnas riktning. De
glacifluviala bildningarna bestå här av
vidsträckta, flacka och karga, superakvatiska
grus-och sandfält (se bild vid Glacifluviala
bildningar) jämte en mångfald laterala
erosions- och ursköljningsföreteelser i
moräntäcket långt uppåt dalsidorna. De blott lokalt i
dalbottnarna befintliga, mer finsandiga
jordarterna äro här odlingsjord. Denna motsats i
bördighet skärpes även genom moränens
primärt större rikedom på kalk och finjord på
de lösa fjällskiffrarna i n.v., men
stenbunden-het och karghet i s.ö. Allmänna äro
ändmo-ränområden (årsmoräner), som särsk. kring
isdelaren bestämma landskapsbilden, t.ex. kring
Rogen och Vattnan. Av övriga kvartära
bildningar äro myrarna vitt utbredda inom
flackmarkerna, särsk. i s.ö. Postglaciala fluviatila
grus-, sand- och mojordarter förekomma även
lokalt i dalgångarna. — H. avvattnas av
Ljungan (i n.) och Ljusnan (i s.) med biflöden.
Båda upprinna på den höga fjällslätten kring
Helagsfjället. Dalförena äro vanl. breda och
flata men sammanträngas inom
Vemdalskvart-sitens höjdrygg (se ovan) till brantare
genom-brottsdalar, där många av H:s större sjöar —
som vanl. äro typiska dalsjöar —, t.ex.
Vikarsjön och Lofssjön, ligga. H:s största sjö,
Storsjön (565 m.ö.h., c:a 25 kvkm.) tillhör Ljungan
och är liksom de otaliga småsjöarna i
fjällområdet av flackmarkernas moränsjötyp. Av
Ljusnans biflöden må nämnas Mittån, Vemån
och Hoan från n., Tennån, Råndan, Lofsån
och St. Härjeån från s.; Ljungans äro
obetydliga. G.Fn.
Klimat. Oaktat det rätt v. läget är klimatet
kontinentalt betonat, på gr. av att det höga
— 707 —
— 708 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
