HÄRJEDALEN Geologi och terrängförhållanden. H. ligger delvis inom den skandinaviska (kaledoniska) bergskedjan, som sätter sin prägel på den n.v., större delen av landskapet. Berggrunden uppvisar därför i stort i n.ö.—s.v. utdragna zone’’ av växlande byggnad, näml.: 1) Längst i s.ö. mellan Rätan, Ängersjö, Orrmosjön och Glöte ett vidsträckt, föga känt granit- och porfyr-område, i n. och mellersta delen uppbyggt av den prekambriska men i övrigt till åldern okända Rätansgraniten (se Granit), i s.v. och v. av röda—rödbruna porfyrer, utlöpare från Älvdalsområdet i Dalarne. Zonen är ej påverkad av bergskedjeveckningen. V. om Lillhär-dal inskjuter jotnisk sandsten från Dalarnes sandstensområde. Terrängen, med en topp höjd av 600—-700 m., är inom den n.v. delen mest enformigt flack men blir mot s.ö. mer kuperad. 2) N.v. om föregående mellan Klövsjö (i Jämtland) och Städjan (i Dalarne) ett 10— 30 km. brett, av dalgångarna starkt sönderskuret bälte av Vemdalskvartsit, i terrängen vanl. framträdande som en höjdrygg gent emot omgivningen och ofta bildande klumpigt formade lågfjäll, t.ex. Sånfjället (1,249 m.), Hoverken (1,130 m.), Sömlinghogna (1,200 m.). Mellan kvartsiten, som vanl. betraktas ss. en grovklas-tisk utbildningsform av silur, och underliggande granit- och porfyrbergarter förekomma fläckvis, t.ex. vid Glöte och Råndalen, mer normal silur, ss. fossilförande alunskiffer och ortocerkalk. Zonen är påverkad av bergskedjeveckningen. 3) Den tredje zonen, som mot s.v. hastigt sväller ut till c:a 50 km:s bredd upp emot sjön Rogen vid riksgränsen, beslår i s.v av röd och mörkgrå sparagmit med bankar av konglomerat, röd skiffer och dolomitisk kalksten (”Hedekalk”). Terrängen är bruten och skogig med enstaka, täml. flacka lågfjäll (i ö. nående 850—900 m.ö.h., i v. och s.v. 900—1,200 m.ö.h.). I zonens n.ö. del äro sparagmiterna mest bortdenuderade och deras underlag blottat ss. en vanl. flack, av typiska urbergsgraniter och gnejser bestående, 600—700 m.ö.h. nående landyta (den subkambriska landytan). Även denna zon är påverkad av bergskedjeveckningen. 4) Den eg. seve- el. fjällskiffer-zonen, c:a 50—70 km. bred, med ett yttre s.ö. bälte, väsentligen av veckade och delvis om-kristalliserade sparagmitskiffrar, genomsatta av svärmar av väl bibehållna diabasgångar (”Olt-f jällsdiabas”). Vacker ögongnejs (”Tännäs ögongnejs”) uppträder allmänt ss. inpressade bankar mellan skiffrarna. Terrängen är omväxlande flack och starkt bruten med mot n.v. dominerande lågfjäll, mot n. däremot vid Jämt-landsgränsen med en säregen högfjällsform (Storåfjället 1,495 m.ö.h., Blåfjället 1,492 m.ö. h.) med s.k. ”dörr-topografi” (Lundörren, Storå-dörren), kännetecknad av breda, flata dalbottnar och ofta tvärbranta dalsidor. Zonens n.v. inre bälte uppbygges av högkristallina, starkt veckade fjällskiffrar, ss granat-, hornblände och glimmerskiffrar, och gnejser, vanl. kalkrika och lösa, med mjuka fjällslätter och lågfjälls former (1,000—1,200 m.ö.h.). De knotiga, abrupt uppstigande högfjällen i n.v., Helagsfjället( 1,796 m.ö.h.), bestå däremot av hårda, kvartsrika gnejser el. av de till amfiboliter i denna zon starkt metamorfoserade grönstenarna och dia-baserna. — H:s lösa jordarter äro mest av glacialt urspr. Landskapet ligger helt över högsta marina gränsen. Den sista isdelaren har legat kring linjen Börtnan (i Jämtland)—Långå —Sörvattnet. V. därom har isrörelsen gått mot v.n.v. och framkallat isdämning av dalgångarna (”Ljungan- och Ljusnan-issjöarna”) med avlagring av typiska subakvatiska rullstensåsar och odlingsbara issjösediment. På ö. sidan gick isrörelsen mot ö.s.ö. i dalgångarnas riktning. De glacifluviala bildningarna bestå här av vidsträckta, flacka och karga, superakvatiska grus-och sandfält (se bild vid Glacifluviala bildningar) jämte en mångfald laterala erosions- och ursköljningsföreteelser i moräntäcket långt uppåt dalsidorna. De blott lokalt i dalbottnarna befintliga, mer finsandiga jordarterna äro här odlingsjord. Denna motsats i bördighet skärpes även genom moränens primärt större rikedom på kalk och finjord på de lösa fjällskiffrarna i n.v., men stenbunden-het och karghet i s.ö. Allmänna äro ändmo-ränområden (årsmoräner), som särsk. kring isdelaren bestämma landskapsbilden, t.ex. kring Rogen och Vattnan. Av övriga kvartära bildningar äro myrarna vitt utbredda inom flackmarkerna, särsk. i s.ö. Postglaciala fluviatila grus-, sand- och mojordarter förekomma även lokalt i dalgångarna. — H. avvattnas av Ljungan (i n.) och Ljusnan (i s.) med biflöden. Båda upprinna på den höga fjällslätten kring Helagsfjället. Dalförena äro vanl. breda och flata men sammanträngas inom Vemdalskvart-sitens höjdrygg (se ovan) till brantare genom-brottsdalar, där många av H:s större sjöar — som vanl. äro typiska dalsjöar —, t.ex. Vikarsjön och Lofssjön, ligga. H:s största sjö, Storsjön (565 m.ö.h., c:a 25 kvkm.) tillhör Ljungan och är liksom de otaliga småsjöarna i fjällområdet av flackmarkernas moränsjötyp. Av Ljusnans biflöden må nämnas Mittån, Vemån och Hoan från n., Tennån, Råndan, Lofsån och St. Härjeån från s.; Ljungans äro obetydliga. G.Fn. Klimat. Oaktat det rätt v. läget är klimatet kontinentalt betonat, på gr. av att det höga — 707 — — 708 —