IKON Rysk ikon. Maria med barnet. Iko'n (grek. eiko'n, bild), beteckning för de inom grekisk-katolska kyrkan förekommande kultbilderna (i skulptur el. måleri) av Kristus, Jungfru Maria el. helgon. Jfr Ikonostas. E.W. 1'konen, Lauri 11 m a r i, finländsk tonsättare (f. 1888), fil. mag., studerade komposition i Berlin och Paris 1910—13, redigerade ”Suomen musiikkilehti” 1923—29 och grundade 1928 ”Teosto”. I. har komponerat 2 symfonier m.fl. orkesterkompositioner ävensom solo- och körsånger. O.A-n. Iko'nion, se K o n i a. Ikonografi' (i k o n o 1 o g i) är vetenskapen om innehållet i konstverket och har främst betydelse för konsthistorien ss. historisk disciplin. I. sysselsätter sig dels med att tolka innehåll av komplicerad el. för modern tid oförståelig art (ss. mytologiska och legendariska ämnen), dels att följa ett tema el. bildmotiv genom olika epoker (ss. Madonnabilden, Heliga tre konungar, dödsdansen i medeltida konst, djuret i konsten, benställningar, handgester etc.). Särsk. på det religionshistoriska området har den ikonografiska forskningen givit upphov till en omfattande litteratur, som utom nämnda ämnen behandlar helgonbilderna, helgonens attribut, kristlig symbolik m.m. Inom i. falla även konsthistoriska specialområden, ss. landskapsbilden och porträttet, när ämnet kommer i första rummet och det konstnärliga utförandet först i andra. För den konstvetenskapliga föremålsforskningen har i:s metod betydelse, när objekten på gr. av sin tematiska gestaltning kunna tillskrivas bestämda konstnärer el. skolor. I vidare mening får i. pro-blemhistorisk och sociologisk innebörd. K.E.S. Ikonokla'st (grek. eikonokla'stes, eg.: bild-krossare), bildstormare, se Bildstrid. Ikonologi', se Ikonografi. Ikonosta's kallas i den grekisk-katolska kyrkans konst den med heliga bilder (ikoner) prydda väggen mellan det heligaste (koret) och församlingsrummet. Bilderna äro vanl. av skulpterat trä. Jfr Bysantinsk konst och Ryssland, konst. E. W. Ikosae'der, tjugosiding, en av de reguliära kropparna, se P o I y e d e r. Ikositetrae'der, tjugofyrasiding, se Kris-tallografi. 1'kterus, se G u 1 s o t. IktFnos, grekisk arkitekt (400-talets senare hälft), trol. atenare. I. räknas av Cato till Greklands 7 ryktbaraste byggmästare. Parthe-non är sålunda huvudsaki. hans verk, ehuru det utfördes i samarbete med Kallikrates. I. byggde vidare ett telesterion i Eleusis, ett Apollontempel i Bassæ m.m. G.S. Iktus (lat. ictus), eg. slag. 1) Med., häftigt inträdande sjukdomssymtom. — I. cordis, hjärt-spetsstöten (se Hjärta, sp. 133). 2) Metr., den på versens starka taktdel fallande metriska accenten, taktslaget. Iktyologi', se Ichthyologi. Iktyosau'rier, Ichthyosaii'ria, en utdöd ordn. kräldjur, se F i s k ö d 1 o r. I.I., förk. av in loco (se d.o.). Ila'ng-ila'ngolja, y 1 a n g-y 1 a n g o 1 j a, se C a n a n g a. Ilbak, Ella, estnisk danserska (f. 1895), elev av bl.a. Rutkovska i Petersburg. I. har på kontinenten vunnit erkännande ss. en av de mest framstående företrädarna för den s.k. fria dansen. Hennes dans utmärkes av intensiv och säregen uttrycksfullhet samt enastående herravälde över rörelsemedlen. I. gästade Stockholm 1924, 1925 (jämte Jean Börlin) och 1928, då hon även turnerade i landsorten. V.F-i. Ildefo'nsogruppen, grekisk skulpturgrupp, bestående av två ynglingafigurer i naturlig storlek och en Persefonestatyett. I. tillhörde en gång drottning Kristina av Sverige, har därefter förvarats i slottet Ildefonso (Spanien) och är nu uppställd i Madrids museum. Den är sammansatt av urspr. skilda delar (trol. en Antinoos och en dödsgud) och är starkt restaurerad. G.S. — 907 — — 908 —