Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jordarter - Jordartsmetaller - Jordatal - Jordavsöndring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDARTSMETALLER
En naturlig j. benämnes efter den el. de
j.-grupper, som dominera el. ge den karaktär, t.ex.
sandblandad lera. J. grövre än 0,2 mm. äga
ofta en karakteristisk sned, s.k. diskordant,
skiktning, beroende på avlagring genom
strömmande vatten, t.ex. en flod el. strömningarna
i ett strandbälte. De finare ha däremot avsatts
i lugnvatten. Samma kornstorleksgräns (0,2
mm.) blir i Fennoskandia också en viktig
kulturgräns, enär j:s ur praktisk synpunkt
viktigaste egenskaper, ss. genomsläpplighet (för
vatten och luft), kapillär uppsugningsförmåga (för
vatten), styvhet, plasticitet,
krympningsbenä-genhet (vid torkning) och halt av
växtnäringsämnen, tilltaga (med undantag för
genomsläp-pigheten) vid minskad kornstorlek. Nämnda
gräns 0,2 mm. blir därför vanl. gränsen mellan
odlingsbara och icke odlingsbara j. och
sammanfaller i stort med högsta strandgränsen el.
ligger något därunder (se Högsta marina
gränsen). — 2) Jordmån kallas j:s av
klimat, växt- och djurliv omvandlade översta
skikt, där växttäcket har sina rötter. —
Kultu r j o r d är en av människan bearbetad
jordmån; dess översta omrörda lager kallas
matjord. Jordmånens egenskaper äro väsentligen
betingade av klimatet och blott i mindre grad
modifierade av den underliggande urspr.
jord-el. bergartens kemiska och petrografiska
sammansättning. Varje jordmånstyp
sammanfaller därför med en viss klimattyp, främst
storleksförhållandet mellan nederbörd och
avdunstning, vilket är bestämmande bl.a. för
jordens fuktighetsgrad, men samtidigt därför
också med en viss vegetationstyp. Den bördiga
s.k. svarta jorden i Ryssland är ex. på en
sådan j rdmånstyp, bunden till det kontinentala
östeuropeiska klimatområdet men oberoende
av det geologiska underlagets växlande
beskaffenhet. Ss. ung vetenskap har jordmånsläran
el. markläran dock ännu ej vunnit nödig
stadga. Alltefter mängden råhumus, resp, mull,
halten och arten av mineralsalter (ss.
kalcium-och natriumkarbonat, järnhydroxid, klorider
m.fl.) indelas de olika klimattypernas
jordmåner i bl.a. blekjord (podsol), brunjord,
guljord, rödjord (och laterit) m.fl. Bifogade
världskarta enl. K. Glinka visar utbredningen
av 10 huvudslag av jordmåner. Bland dem må
följ, särsk. nämnas: 1) den genom samverkande
stark frostsprängning och humusbildning
bestämda tundratypen, 2) podsoltypen, 3)
brun-jordstypen, 4) svartjordstypen, 7)
ökentrakternas genom förhärskande avdunstning
orsakade, starkt saltimpregnerade jordmåner, 8)
röd-jordstypen, 9) laterittypen, de båda senare
kännetecknade av de
varmtempererade-tropi-ska klimatens dominerande oxidationsproces-
ser vid förvittringen (5 och 6 bilda en
övergång mellan 4 och 7, 10 betecknar jordarterna
inom högfjällsområden). Den inom det n.
kall-tempererade barrskogsbältet och därför även i
Sverige härskande podsol jorden (ry.
podsol, askjord) visar i markprofilen under
ytlagret av anhopade oförmultnade växtdelar
(för-nalagret) ett mörkfärgat, av förmultnade äldre
växtlämningar bestående s.k. råhumuslager.
Härifiån vandrar det på kolloidala
humussubstanser rika infiltrationsvattnet nedåt, därvid
utlösande främst de mörka mineralen och vissa
mineralsalter (t.ex. av natrium, kalium,
kalcium och järn), vilket ger underliggande
horisont, det s.k. blekjordslagret, en ljus, ibland
askgrå färg. Därunder följer det bruna
rost-jordslagret, där de utlösta ämnena, mest
humus- och järnföreningar, delvis åter utfällas;
nedåt övergår det i den oomvandlade mineral-j.
Podsoltypen förutsätter ett i förhållande till
avdunstningen tillräckligt nederbördsöverskott,
så att växtavfallets hastiga förmultning och
försvinnande förhindras. Brun jorden, som
i Sverige är vanlig i lövskogstrakter, bl.a.
Skåne, Blekinge, Öland och Gotland, kräver för
sin uppkomst en hastigare förmultning av
växt-avfallet, vilken gynnas bl.a. av kalkrik
jordmån och jordlagrens omrörning. Den
karakteriseras i markprofilens övre del av
mull-bildning (ej rå-humus) och därunder ett brunt
kolloidhaltigt lager, som nedåt gradvis
övergår i oförändrad mineraljord. Reaktionen är
icke sur. Genom bearbetning och kalkning
m.m. av kulturjordarna motarbetas den för
dem ogynnsamma humusbildningen men
gynnas brunjordsbildningen. På gr. av den
post-glaciala tidens ringa längd ha i Fennoskandia
de jordmånsbildande processerna i regel blott
hunnit nedtränga några dm. i underlaget, vars
geologiska ursprungskaraktärer därigenom
alltjämt göra sig starkast gällande. Detta framgår
också i de allmänt gängse benämningarna på
kulturjordar. Följ, huvudslag bruka urskiljas:
1) mineraljordari olika grader
mullblan-dade, alltså mullfattig — mullrik lera, mjäla,
mo o.s.v., vilka gå över i 2) mull- och
torvjordar i olika grader ler-, mo- el.
sandblan-dade. Alltefter lämpligheten för olika
kulturväxter benämnas de även vete-, havre-,
potatis-och betjordar o.s.v. G.Fn.
Jordartsmetaller, se Jordalkalier.
Jordatal, kam., se B y a m å 1.
Jordavsöndring, rättsligt avskiljande av en
mindre del av en jordbruksfastighet,
stamfastigheten, utan att dennas kamerala storlek
därigenom ändras. Av hänsyn till hemmanens
skattekraft var j. länge förbjuden men
medgavs i olika omfattning 1827, 1864, 1881, 1896
— 567 —
— 568 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
