Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Jorden - Fysisk geografi, geologi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JORDEN
Areal i
Medel-mill. höjd i
kvkm. meter
Europa med polaröarna ............ 10,o 300
Australien och Oceanien .......... 8,9 300
Sydamerika ....................... 17,s 650
Afrika och Madagaskar ............ 29,s 650
Nordamerika och Grönland .... 24,1 700
Asien med öar .................... 44,2 950
Samtliga 134, s 709
Antarktis äger en areal av 14 mill. kvkm. med
en medelhöjd av 2,000 m., vilket åt
sammanlagda fastlandsarealen giver en medelhöjd av
829 m.
Havet är på j:s yta huvudsaki. fördelat på 3
världshav, oceaner (fig. 6). Dessas ytvidder
och medeldjup äro följ.:
Areal i Meddeljup
Atlantiska oceanen med Baf- kvkm. i meter
fins hav och (Norra)
Ishavet ....................... 96,531,600 3,530
indiska oceanen............... 73,442,700 3,963
Stilla oceanen .............. 165,321,000 4,279
Samtliga 335,295,300 3,994
Den geografiska fördelningen av kontinenter
och oceaner över j:s yta företer stora
oregelbundenheter. Sålunda äger n. halvklotet 39 °/o
fastland, under det att s. halvklotet endast äger
16 %. Mera åskådligt framgå dessa
förhållanden av fig. 7, vilken visar en s.k.
morfogra-fisk kurva, angivande den procentuella
fördelningen mellan land och vatten för olika
breddgrader. — Med avseende på
land-vattenfördel-ningen kan j. uppdelas i ett land- och ett
vattenhalvklot (fig. 8). Inom det förra, vars pol
ligger nära Nantes vid Loires mynning, uppgå
land- och vattenarealerna till 46,8% och 53,2%
resp., under det att motsvarande siffror för
vattenhalvklotet äro 11,4% och 88,9%.
Beträffande kontinenternas kustutbildning
kunna två typer särskiljas: den pacifiska och
den atlantiska. Hos den förra typen ligga
bergskedjorna nära kontinentalbranterna (se
nedan), med vilka de löpa i stort sett
parallellt; hos den senare däremot löpa
bergskedjorna i det närmaste vinkelrätt mot kusterna,
vilka mot världshaven äga en till sin ytvidd mera
dominerande kontinentalplatå (se nedan).
Belysande uppgifter över kontinenternas
kustkonfigurationer kunna erhållas genom beräkning
av förhållandet mellan omkretsen av en med
resp, kontinent ytlik cirkel och den aktuella
längden hos den ifrågavarande kontinentens
kustlinje. Detta förhållande hos de olika
kontinenterna framgår av följ, tab.:
Nordamerika .............................. 1:4,s
Europa ................................... 1:3,o
Asien .................................... 1:3,a
Australien ............................... 1:2,o
Sydamerika ............................... 1:2,o
Afrika ................................... 1 :l,a
Med havsytans nivå som utgångspunkt
variera j:s höjdförhållanden mellan + 8,880 m.
(Mount Everest) och —10,800 m.
(Emdendju-pet vid Filippinerna). Dessa extrema värden
finna vi inom sådana områden, där
vecknings-processer och förkastningar i jordskorpan ägt
rum under sen geologisk tid. Fastlandets
medelhöjd är (Antarktis inberäknat) enl.
Meinar-dus 825 m. (enl. Kossinna 838 med en felgräns
av + 40 m.), havets medeldjup 3,800 m. (enl.
Kossinna). Fig. 9 visar en s.k. hypsografisk
kurva, schematiskt återgivande j:s relief samt
höjd- och djupfördelningen hos fastland och
hav. De ovan havsytan befintliga delarna av
den fasta jordskorpan utgöras av lågland,
uppgående till 29%, samt högland med nivåer
överstigande 200 m.ö.h. Med utgång från den
hypsografiska kurvan kan följ, grova
nivåindelning av jordytan göras: från —230 m. och
uppåt kontinentalplatån med
kulmina-tionsgebitet ovanför + 2,040 m., från — 2,440
m. och nedåt djuphavsområdet med
depressionsgebitet under —6,000 m.; mellan
dessa kontinentalbranten som en
förmedlande övergång.
Kontinenternas ytgestaltning återspeglar de
yttre och inre krafter, vilka under skilda
geologiska perioder varit verksamma. De
orogenetiska (bergskedjebildande) krafterna äro kon
centrerade till vissa bestämda tidsavsnitt av j:s
utvecklingshistoria (se
Bergskedjebild-ning). Verkningarna av de under j:s äldsta
geologiska perioder försiggångna orogenetiska
rörelserna äro till största del utplånade genom
denudation, och inom kontinenterna finna vi
mångenstädes rester av gamla landytor, vilka
alltsedan paleozoisk tid ej i högre grad
påverkats av rörelser av nämnda art. Dessa
”resistensområden” utgöra kärnpartierna i
kontinenterna, omramade av bergskedjor av
paleozoisk el. yngre ålder. De yngre bergskedjorna
utgöra j:s högst belägna områden, ss. Alperna,
Himalaja och Klippiga bergen, och äro bildade
under mesozoisk-tertiär tid. De bilda en i det
närmaste sammanhängande gördel kring j. (fig.
10). — En annan art av bergsbildande rörelser i
Fig. 7. Landytan i % av totala ytan vid olika breddgrader.
— 593 —
— 594 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
