Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Josef Bonaparte (konung av Spanien) - Josef I (tysk-romersk kejsare) - Josef II (tysk-romersk kejsare)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOSEF
han av Napoleon till konung av Spanien, där
han, kraftlös och utan ledareförmåga, inför
svårigheterna helt kom att stå under broderns
ledning. Efter nederlaget vid Vittoria 21/e 1813
flydde han från Spanien, ledde som
generallöjtnant Frankrikes försvar 1814, flyttade efter
de 100 dagarna till U.S.A., där han levde som
greven av Survilliers. 1841 flyttade han till
Florens. — Litt.: A. Du Casse, ”Mémoires et
correspondance politique et militaire du roi
J.” (10 bd, 1853—54); J.S.C. Abbot, ”History
of J. Bonaparte” (1869). P.N-m.
Österrike. 1) J. I, tysk-romersk
kejsare (1678—1711), äldste son till kejsar
Leopold I och Eleonora
av Pfalz-Neuburg,
utmärkte sig redan
som barn för sin
livlighet och energi,
vilka stodo i skarp
motsats till faderns
indolenta väsen. Från
1690 romersk
konung, utövade J.
under faderns sista,
orosfyllda år ett ej
obetydligt inflytande,
varvid han sökte
tränga tillbaka de gamla rådgivarna och stärka
den av honom högt skattade Eugens av Savo
jen ställning. Under sin korta kejsartid (1705
—11) utvecklade J. en energisk verksamhet,
sökte på allt sätt utnyttja Eugens glänsande
segrar, hävdade kejsarens makt såväl inom
Tyskland som mot påven men visade i
Ungern ett visst tillmötesgående, som banade väg
för freden. Gentemot Karl XII måste J.
samtycka till fördraget i Altranstädt (se d.o.). 17/<
1711 dog J. i kopporna, sedan han sökt trygga
arvsrätten efter den manliga linjens
utslocknande åt sina döttrar Maria Josefa och Maria
Amalia Josefa, vilket dock omintetgjordes av
hans efterträdare. P.S.
2) J. II, tysk-romersk kejsare (1741—90),
äldste son till Frans
I och Maria Teresia.
Ehuru uppfostrad
under ledning av v.
Bartenstein kom J.
under inflytande av
upplysningsidéerna, i
sht genom Voltaires
skrifter; 1761 medl.
av statsrådet,
riktade han till
modern memoranda
över hennes politik,
redan präglade av
de politiska idéer, han senare
förverkligade. 1765 efterträdde J. fadern som
kejsare och blev samtidigt moderns medregent i
de österrikiska arvländerna, men till dennas
död var hans verksamhet begränsad till
utrikespolitiken, armén och rättskipningen.
Härvid råkade han på gr. av sina revolutionära
idéer ofta i stark motsättning till modern.
Aktiv och fördomsfri i sin utrikespolitik, inledde
han ett närmande till Preussen, befäst genom
personliga möten 1769—70 med Fredrik II,
som han beundrade. Denna politik ledde till
Polens delning, vid vilken J. trots moderns
motstånd tog initiativet till besättande av
polskt område. J:s försök att vinna Bayern
medförde brytning med Preussen och krig
efter Maximilian Josefs död 1777 (se B a j e r
s-ka tronföl jdskrige t); i stället
närmade sig J. Ryssland. Han sammanträffade
med Katarina II i Mohilev 1780. Då han 1785
återupptog planerna på Bayern, möttes han av
Preussen med fursteförbundet (se d.o.).
Efter Maria Teresias död 1780 ensam härskare,
utförde J. ett reformarbete, som var av
revolutionerande karaktär och som gjort honom
till den mest typiske representanten för de s.k.
upplysta despoterna. Hans politiska mål var
ett centraliserat rike med tyskt statsspråk; det
skulle hållas samman av här och byråkrati.
Hans omstörtning gällde därför de feodala inst.
samt partikularismen i den österrikiska staten.
Som en konsekvens av detta program
upphävdes kyrkans ställning som en stat i staten.
Böndernas ställning förbättrades; i anslutning
till fysiokratismen infördes en allmän
grundskatt, som träffade även adlig jord. Industrien
inom statsområdet uppmuntrades genom
tullskydd. Dessutom genomfördes en kulturell
reformpolitik i upplysningstidens anda: genom
toleranspatentet 13/io 1781 fingo protestanter
och grekisk-ortodoxa full religionsfrihet,
kloster och andliga ordnar, som ej ägnade sig åt
humanitär verksamhet, upplöstes, deras gods
indrogos, strafflagens bestämmelser lindrades,
censuren mildrades, nya skolor upprättades.
Vid J:s föga lyckosamma deltagande i
Rysslands turkiska krig 1788 utlöste sig
motståndet från de partikularistiska och priviligerade
krafterna i väpnat uppror. Upprorsrörelserna
i Ungern och Nederländerna, från 1789
influerade av franska revolutionen, tvungo J. att
för dessa länder avstå från sina reformer 1790.
Han var då dödssjuk. J. var g.m. 1) Isabella
av Parma, 2) Josefa av Bayern; barnlös
efterträddes han av brodern Leopold II. — Litt.:
A. v. Arneth har utg. J:s brevväxling med
Maria Teresia (3 bd, 1867), Katarina II (1869)
— 633 —
— 634 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
