Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Josephson, 3. Ernst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JOSEPHSON
dramatiska begåvning fogade han sin
dominerande målarnatur med dess halvt
orientaliska färgtörst. Hans uttrycksförmåga var
brusande, orkestral. Som romantiker och
stäm-ningsmänniska stod han i ett visst
motsatsförhållande till det realistiska 1880-talet,
förebådande nästa epok — men även inom sig
*själv gömde han starka, nästan paradoxala
motsatser av sydländsk hetta och nordisk
vekhet. — Efter genomgången kurs vid
Konst-akad. i Stockholm for J. 1876 utomlands —
till Holland och Italien — och kopierade bl.a.
Rembrandt, Frans Hals och Tizian. Hans
originalarbeten från denna tid visade honom
som de nämnda klassikernas begåvade, men
eklektiske lärjunge. Det klassiska draget kom
f.ö. att tona med även i J:s självständigare
produktion. Genombrottet skedde i Paris
(efter 1879) med några stora, lysande porträtt av
kamrater och vänner, t.ex. det
gammalmäs-terligt praktfulla av Hugo Birger i
lands-knektskostym mot purpurfond och det
likaledes musealt påverkade, nästan
Velazquez-aktiga av Carl Skånberg, poserande med
krymplingens något ansträngda aplomb
framför en grönaktig gobelin. Mera oceremoniöst
presenterades Allan österlind vid kavaletten,
impulsiv och rörlig; men full modernitet
uppnåddes först i bilden av journalisten G.
Ren-holm, fångad mitt under intervjuandet som en
magistral yteffekt av nästan rent svart, vitt och
grått (en ovanlig skala för J.). Såväl i
Ren-holm-porträttet som i den tjusande målningen
av fröken Anna Heyman med bukett i handen
visade sig J. influerad av Manets ”spanska”
stil. Helt sig själv blev han emellertid under
en resa till Sevilla samman med Zorn 1881—
82, då han riktigt släppte målarhumöret löst.
I motsats till reskamraten var J. icke eg.
valör- och friluftsmålare. Bakom naturalismen
sökte han det typiska uttrycket med en inre,
mustigare färgklang. Hans ”Spanska smeder”
(även den första, direkta studien i
Nationalmuseum) återger mera en folkklass än
individer; denna klass är framställd ss. nöjd med sin
lott — sotet och lumporna utgöra blott
pittoreska ingredienser, och om någon social
tendens är här alls icke tal. — Efter återkomsten
till Paris upptog J. på allvar ett motiv, som
lekt honom i hågen alltsedan ett Norge-besök
10 år tidigare. Han målade ”Näcken” som
en finlemmad, naken yngling, spelande sin
längtan och sorg på en klippa i den
månbe-lysta forsen. Gammalitalienska formimpulser
möttes här med konstnärens av folkdiktningen
närda drömliv. Denna ateljéfantasi i smultna
toner av umbra och silver tillfredsställde dock
ej tiden. På kamraternas inrådan sökte J. ett
par år senare en naturalistisk lösning, i det
han — efter fullbordandet i hemlandet av
några märkligt besjälade och färgsköna
kvinnoporträtt — for till platsen för sin första
inspiration, Eggedal i Norge, och målade ”Strömkarlen”
(1884, hos prins Eugen) efter modell i
dagsklar friluft. Det blev hans mest paradoxala
men kanske också mest personliga verk. Ut-
Ernst Josephson.
Pennteckning av S. Kröyer. 1885.
trycket stegrades från vemodigt drömmeri
till en paroxysm av lust och kval, och den
för ämnet eg. orimliga tekniken medförde en
del dissonanser. Tavlan refuserades av
Salongens jury — liksom förut ”Spanska smeder” —,
ratades av Nationalmusei nämnd och blev blott
med svårighet antagen till utställning av de
s.k. ”opponenterna”, vilkas kamp mot
slentrianen igångsatts och letts av J. själv. (Ang.
opponentrörelsen se Akademien för de
fria konsterna samt
Konstnärsförbundet). — Misskännandet av
”Strömkarlen”, vars kolorit av vitt, blått, grönt och
guld äger strålande kraft, alstrade mycken
bitterhet hos J. och bidrog säkerligen till
utbrottet av hans själssjukdom o. 1888. Under
sjukdomsåren i hemlandet utvecklade J. en helt ny
art av fantasikonst, förebådad av visionära
och broderiaktigt ornamentala drag i hans
tidigare produktion. Karakteristisk för
målningarnas sagostämning är ”Gåslisa” med dess
fria färgskönhet. Huvudintresset knyter sig
dock kring pennteckningarna, till en början
utförda under trance. Löst från alla
intellektuella hämningar, strömmar här J :s ingivelse
mot oss rent poetisk och dekorativ. Konturen,
vanl. gjord i ett enda rytmiskt penndrag utan
blyertsunderlag el. vilopauser, äger en säregen
Uppslagsbok. XIV. ___ 64 ( __
21
— 642 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
