Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Juon, Paul - Jupiter, Juppiter (mytologi) - Jupiter (astronomi) - Jupiter Pluvius - Jura (latin) - Jura (geografi) - Jura (departement) - Jurabergen, Jura
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
JUPITER
(kammarsymfoni op. 27, klaverkvintetter och
-kvartetter, stråkkvartetter, klavertrios, sonater
etc.). Med sina tekniskt gedigna verk framstår
han närmast som en Brahms-befryndad
romantiker, i vars epigonartade stil det
ryskt-natio-nella draget är mera sekundärt. G.J-n.
Ju’piter, J u p p i t e r (även Die’spiter,
motsvarande grek. Zeus pate’r, sanskr. dyåuspitå,
eg.: fader himmel, jfr lat. pater, fader; lat. gen.
Jovis-, till en indoeur. rot diw, glänsa, i t.ex. lat.
dies, dag, divus, gudomlig, och fornnord.
guda-namnet Tyr’, rom. myt., den mäktigaste guden,
motsvarigheten till grekernas Zeus (se d.o.). J.,
urspr. en ljusets gud, sedermera fattad ss. den
milde och allsmäktige himlafadern (J. o’ptimus
ma’rimus), härskaren över åska och blixt (J.
tonans), grödans och fruktbarhetens
befräm-jare och skyddare, segerskänkaren (J. victor),
givaren av spo’lia o’pima (se F e r e t r i u s),
under kejsartiden kejsarens särsk. skyddsgud
etc., dyrkades på flera ställen i Rom, berömdast
var hans tempel på Capitolium (se d.o.). Ss.
det latinska stadsförbundets skyddsgud firades
han ss. J. latia’ris under fe’riæ lati’nce (se F
e-riæ 1) på Albanoberget. Hans präster voro
bl.a. fetialer, flamines och augurer (se d.o.). —
Avbildningar av J. äro synnerligen talrika,
varvid dock i många fall den grekiska Zeus-typen
varit normgivande. Ett efter romersk
föreställning skapat verk är marmorstatyn i Louvren:
en kraftigt byggd, skäggig man med de för J.
karakteristiska attributen blixt och örn. W.N.
Ju’piter, astr., se P 1 a n e t e r.
Ju’piter Plu’vius (lat., ”regnguden J.”), ett
av Goethe infört uttryck, anknytande till den
antika föreställningen om Jupiter (se denne)
ss. regnets gud (J. pluvia’lis). W.N.
Jura (lat. plur. av jas, se d.o., rätterna), i
utlandet vanlig beteckning för juridisk
vetenskap, eg. betecknande romersk och kanonisk
rätt.
Jura [ty. uttal jö’ra, fra. zyra’], geogr., se
Jurabergen; geol., se Jurasystemet.
Jura [zyra’], dep. i ö. Frankrike, vid
gränsen till Schweiz; 5,055 kvkm.; 230,685 inv.
(1926; 46 pr kvkm.). J., som genomflytes av
nedre Doubs och Ain, upptages i n.v. av slätt,
i s.ö. av franska Jurabergen. Endast V4 av
arealen är odlad; produktion av vete, havre,
potatis samt vin och frukt. Boskapsskötseln
är betydande i bergstrakterna (stor
ostproduktion). Huvudstad är Lons-le-Saunier. O.P.
Jurabergen, Jura, bergsystem i
Mellaneuropa (se karta vid Alperna), som med en vid,
mot s.ö. konkav båge bildar den n.v. ramen
omkr. den schweiziska högslätten. J. börjar i
s.v. vid Isère, där Franska kalkalpernas kedjor
dela sig i 2 grenar. Den större böjer bågfor-
migt av mot n.ö., men några veckkedjor
fortsätta mot n. över Rhönedalen och därefter
vidare n.v. om Genève- och Neuchåtel-sjöarna.
Detta Jurasystem antager sedan en mera ö.
riktning fram över området mellan Aare och
Rhen och slutar med Lägern-bergen, n.v. om
Zürich. J. bestå övervägande av kalksten från
juratiden, men i n. finnas även triaslager, i s.
även märglar och sandstenar från krittiden.
Systemet består mestadels av regelbundna
symmetriska veck, som icke ss: i så många andra
veckberg äro tätt sammanträngda utan bilda
ett system av fristående vågor. Blott i n.ö.,
där systemet böjer mot ö., finnas svaga
överskjutningar. I den inre, närmast schweiziska
högslätten belägna zonen äro vecken väl
bibehållna och bestämmande för terrängformerna,
så att deras valv bilda vackra symmetriska
val-ryggsformade kedjor (voütes), medan dalarna
ligga i synklinalerna. På många håll äro dock
valven av erosionen uppskurna i 1 el. 2
längddalar (combes), så att en och samma antiklinal
nu morfologiskt kan bestå av 2—3 kammar (se
Dal, fig. 5). Floderna följa omväxlande
antiklinal- och synklinaldalarna. Genom
mellanliggande kammar bana de sig väg i trånga klyftor
(cluses), som uppstått genom att floden
långsamt skurit sig ned i de uppväxande vecken.
Kammarnas jurakalksten är porös och
uppvisar därför ofta karstlandskapets detaljmorfologi
med doliner och underjordiska flodlopp.
Högsta ryggen ligger v.n.v. om Genève, där Crète
de la Neige når 1,723 m.ö.h., men ännu n.v. om
Bielersjön når Chasseral 1,609 m. Medan
zonen närmast schweiziska högslätten alltså ter
sig som en grupp parallella, regelbundna kedjor
och därför kallas Kedjejura, är den på den
kon-vexa sidan belägna ytterzonen av platåtyp och
kallas därför Platåjura. Gränsen mellan båda
följer ung. Ain-dalen. Platåjura består även av
symmetriska veck, men här ha de förstörts av
denudationen och terrängen omvandlats till en
svagt vågig platå. — J. ha bildats genom
tangen-tiala sammanskjutningar av berglagren under
miocen och pliocen tid och tillhöra jordens
tertiära veckningszon. De få uppfattas som det
yttersta storvecket av det mot n.v. starkt
utsvängda alpidiska veck-komplexet. Men medan
veckningen i det senare trängt till stort djup
och de veckade lagren här äro starkt
samman-och överskjutna, avspegla J. blott den yttersta
svaga utlöparen av veckningsprocessen, som här
blott träffat jordskorpans översta lager. Den
mäktiga sedimentpacke av äldre bergarter, som
ligger under J:s trias, är näml, märkligt nog
orörd av den sammanskjutning, som bildat
kedjorna. — J:s klimat är nederbördsrikt.
Bergryggarna äro merendels klädda av granskog.
— 739 —
— 740 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
