Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kläckeberga - Kläckningsapparat - Kläde - Klädedräkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KLÄCKEBERGA
Kläckeberga, s:n i N. Möre hd, Kalmar län,
n. om Kalmar; 37,51 kvkm., allt land; 978 inv.
(1932; 26 inv. pr kvkm.); 16,25 kvkm. åker (1927;
43,s°/o av arealen), 17,14 kvkm. skogsmark.
Egendomar: K. och Kärrstorp. — Pastorat:
Dörby och K., N. Möre kontrakt, Växjö stift.
G.N.
Kläckningsapparat. 1) K. för fisk, även
kallad kläckningslåda, k läckning
s-t r å g, se Fiskodling. — 2) K. för höns,
se Äggkläckningsapparat.
Kläde (eng. cloth), ylletyg av kardull (se
d.o.), av fin, smidig kvalitet för finare
herrkläder (frackar o.s.v.) och tidvis modernt
inom dammodet. K. väves i tuskaft, valkas,
ruggas och pressas, så att ytan blir slät. I k.
synas ej trådarna på ytan. I.
Klädedräkt har icke uppkommit på gr. av
skamkänsla, ty för naturfolken är
nakenheten icke skamlig; snarare finner man
kläder opassande. Först när plagg av någon
anledning börjat användas permanent, blir
det icke överensstämmande med god sed att
taga av dem. Kläder användas dock
tillfälligt av många folk, som i regel gå nakna.
Detta är t.ex. fallet i samband med magiska
riter, då deltagarna uppträda maskerade el.
klädda som skydd mot övernaturliga makter,
mot andar, som kunna befaras intränga i
kroppen. Dräkten är från början ej avsedd
att skyla, ej heller att pryda, utan att skydda.
Om också religiösa åskådningar spelat en roll
härvidlag, kunna dock praktiska skäl ofta
påvisas. I kalla trakter skyddar man sig mot
kölden genom en dräkt, som hos de arktiska
folken är så fullst. som möjlig. Att detta icke
skett av blygsamhetsskäl, är tydligt därav, att
man inomhus uppträder naken. Man
behöver ofta även i trakter, där temp. icke fordrar
kläder, ett skydd för ömtåliga kroppsdelar
mot insekter, mot taggiga snår el. skarpa
stenar. Därför ha könsorganen skyddats genom
penisfodral el. smärre plagg, benen av fodral
och fotterna av sandaler, bukpartiet av breda
bälten, vilka också haft betydelse som skydd
i strid. Hos eljest nakna folk förekommer
ej sällan en nära nog fullst. pansarbelädnad.
Om dräkten från början ej anlagts som
prydnad tillkommer dock snart ett medvetet
estetiskt moment och plaggen börja vackert
utstyras för att draga uppmärksamheten till
bäraren.
Den i tropikerna vanliga dräkten utgöres
av en skambinda, ett litet skört el. ett
länd-kläde. Ofta användes även en mantel till
skydd mot regn el. köld, och regnkappor av
blad el. dyl. förekomma hos eljest oklädda
folk. På högre stadier och i svalare klimat
tillkomma mera skylande plagg. Typiskt för
lägre stadier är, att plaggen icke skäras till,
utan användas sådana de kommit ur
vävstolen. Det mest urspr. sättet att fästa en kappa
är att knyta två av dess hörn el. på liknande
sätt fästa den om halsen, men man kan också
göra ett hål i tygstyckets mitt för huvudet
(den sydamerikanska ponchon, se d.o.) och
hopsy sidorna men lämna öppningar för
armarna (den ärmlösa skjortan). Verkliga
byxor, sådana som bäras av europeiska och
asiatiska folk, brukades urspr. icke av
naturfolken i varma länder. Det tidigast
använda beklädnadsmaterialet, som ännu brukas
av många folk, var säkerligen djurskinn, men
också barktygs- (bast-) kläder äro av mycket
hög ålder. De gamla arierna buro urspr.
lindba stkläder. Att framställa tyg genom
flät-ning el. vävning är känt av de allra flesta
naturfolk men har icke överallt utträngt
nyssnämnda material, där dessa varit lätt tillgängliga
och i övrigt lämpat sig särsk. väl. G.B-r.
K. hos kulturfolken har icke på
deras äldsta stadier några eg. särdrag, som
skiljer den från naturfolkens. Äldsta kända
egyptiska skulpturer visa, att k. då endast
var ett penisfodral. Djurskinnet har snart av
alla folk, som nått högre kultur, övergivits
till förmån för textilämnen. Arktiska folk
begagna ännu hela skinnplagg, men även hos
dem har fällen — liksom när den begagnas av
kulturfolken — övergått till att behandlas som
textilämne, d.v.s. tillskäras och hopfogas
efter behag till hela plagg el. besättningar. Den
naturliga djurskinnsformen förekommer som
ritual- el. hedersplagg i det gamla Egypten
(fij. 1), kan även spåras här och där i den
gamla
Medelhavskul-turen (fig. 15) och i
österlandet som
stiliserat och ofta i
annat material utfört
höft- el. skulderkläde
samt är väl även
ursprunget till ponchon
(se ovan), d.v.s. det
plagg av primitiv
form, som blott
består i att man i ett
skinn el. ett tyg skär
ett hål för huvudet.
Vidare torde den
primitiva drapering,
som består i att blott
knyta el. hopfästa ett
plagg över ena axeln,
vara minne av en tid,
— 603 —
— 604 —
Artiklar, som
icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
Fig. 1. Egypter i
leo-par dskinn som ritual
-plagg. 4 :e dynastien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
