Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Konstvetenskap - Konstvävnad - Konsubstantiation - Konsul
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KONSUL
”Die Methode der Kunstgeschichte” (1913); R.
Müller-Freienfels, ”Psychologie der Kunst” (2
Aufl., 2 bd, 1923); W. Timmling,
”Kunstgeschichte und Kunstwissenschaft” (1923); R.
He-dicke, ”Methodenlehre der Kunstgeschichte”
(1924); J. Schlosser, ”Die Kunstliteratur” (s.å.);
H. Cornell, ”Karakteriseringsproblemet i k.”
(1928). — ”Allgemeines Lexikon der bildenden
Künstler”, herausg. von U. Thieme & F. Becker
(1907 ff.). E.W.
Konstvävnad kallas en grupp vävnader, de
flesta av allmogetyp (se
Allmogetextilier), som ha det gemensamt, att de vanl. ej
ha ett ständigt upprepat mönster (sålunda
räknas ej även mycket invecklade skaftvävnader,
som t.ex. damast, dit), utan detaljerna
sammansättas fritt och ofta så, att varje föremål,
som väves, bildar en avslutad enhet. Dock kan
naturligtvis även k. vävas i räckor med
ständigt upprepat mönster. Detta gäller om sådana
k., där mönstret uppstår enbart genom skyttling
och trampning. Hit höra finnvävnad,
opp-hämta (med alla dess namnvariationer),
rosengång och vissa munkabältesvävnader, men
dessa tekniker kunna lika bra anpassas för fri
mönsterbehandling med ständiga variationer i
färger och randningar. Krabbasnår, dukagång
och dess variation halvkrabba ha iplockade
mönster, likaså vissa munkbältesvävnader, och
lämpa sig därför särsk. för k. Alla nu nämnda
k. utom finnvävnad ha mellan mönstertrådarna
i grövre garn en neutral, skyttlad bottenväv,
som mönstret står emot. Så är också fallet
med halvflossa el. tränsaflossa. Även vanlig
flossa (se d.o.) har skyttlad men ej synlig
botten. Omönstrad flossa och sniljflossa räknas
ej eg. till k., men terminologien är vacklande.
— Flamskvävnader, rödlakan o.a.
tapisseriarta-de k. sakna sådan botten, mönstret omfattar
hela ytan. I nästan all k. (utom t.ex.
finnvävnad) är det inslaget, som bildar mönster. På
vidstående färgpl. synas inslagstrådarna i
sidans breddriktning på samtliga figurer utom
flamskvävnaden, där de gå i sidans
längdriktning. — K. väves mestadels i ylle på linnevarp,
men även i bomull och linne el. blandade
material. Olika tekniker av k. kunna blandas
på samma vävnad. Även band kunna vävas i
k. — Modern tid har till de gamla
k.-teknikerna fogat en hel del nyheter, variationer och
förbättringar, och k. betecknar icke någon fast
avgränsad grupp vävnader utan är mera en
term för det dagliga talet än en teknisk term.
— Om de olika k.-teknikerna se Dukagång,
Flamsk vävnad o.s.v. 1.
Konsubstantiation [-Jo’n], se Nattvard.
Konsul (lat. consul, besläktat med consUlium,
råd). 1) I forntidens Rom titel för
re
— 973 —
publikens 2 högsta, av folket för 1 år valda
ämbetsmän, vilka efter kungadömets
avskaffande 509 f.Kr. ss. statschefer trädde i
konungens ställe, i äldre tid även kallade præto’res
(härförare) el. ju’dices (domare). K. (intill
367 f.Kr. alltid patricier; jfr Licinius), som
urspr. övertogo konungens alla funktioner
utom, i stort sett, de sakrala, voro efter
censors- och prætorsämbetenas inrättande
huvudsaki. högste krigsledare samt ordf, i senat och
folkförsamling. Deras utmärkelsetecken voro
den kuruliska stolen (sella curu’lis),
purpur-brämad toga (toga præte’xta) samt de av 12
liktorer framför innehavaren burna, turvis
innehavda spöknippena (fasces; se d.o.) med däri
(dock endast då k. befann sig utanför Roms
stadsgräns) instuckna bilor, symboliserande
makten att döma till spöstraff och
halshuggning. Denna straffande myndighet inskränktes
genom medborgares rätt att vädja till folket
(jfr Provocatio); åtgärd av k. kunde
dessutom förhindras genom medkonsuls el.
folk-tribuners mellankomst (interce’ssio). Ansvar
kunde ock utkrävas efter ämbetsårets slut. Dog
k. dessförinnan, måste ersättare väljas för
resten av året (c. suffe’ctus). Vald k., som ej
tillträtt ämbetet, kallades c. designa’tus. — Under
kejsartiden fortforo k. att till namnet vara
statens högsta myndighet, tillsatta av senat el.
kejsare icke för år utan för mån. Deras namn
brukades, liksom i republikansk tid, för
års-beteckningen; dock gällde detta endast årets l:a
konsulspar, co’nsules ordina’rii. Ämbetets
betydelse blev efter hand allt ringare och låg till
sist endast i titeln och rangen. De sista k.
före-kommo 541 e.Kr. under Justinianus. H.Sj.
2) K. förekommer under medeltiden i
skiftande betydelser; i franska texter från
1100-talet betecknar det greve. I de fria städerna i
sht i Frankrike voro k. (även kallade
consilia’-rii) led. av stadens råd under förhållanden,
mycket olika på olika platser. Oftast valdes de
för ett år direkt av folket; deras råd kallades
consulat. I en del städer skulle en del av k.
vara adliga och företräda länsherren
(consuls-chevaliers). Deras uppgift var att administrera
staden och kommendera milisen samt biträda
vid rättskipningen. K. må ej förväxlas med
rådmännen (les échevins); till skillnad från
dessa voro de ej underordnade mären. P.Dhl.
3) Se Konsulatet och Napoleon I.
4) Ämbetsman inom en spec. gren av statens
utrikesrepresentation (se Konsulatväsen).
Man skiljer mellan från hemlandet utsända
och avlönade yrkes-k. (lat. co’nsules missi, fra.
consuls de carrière, ty. Berufskonsuln) och
bland personer på platsen i det främmande
landet utsedda, oavlönade val- el. honorär-k.
— 974 —
Artiklar, som icke återfinnas under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
