Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kranium, huvudskål, skalle - Kranium hos människan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KRANIUM
skott, griffelutskottet, proce’ssus styloi’deus, en
del av den urspr. tungbensbågen.
Hjärnskålsytan av kraniebasen bildar tre
gropformade avsatser, den ena bakom och
nedom den andra, de tre inre skallgroparna,
i vilka ligga pannlob, resp, tinninglob av
storhjärnan och lillhjärnan. Genom den främre
skallgropen utträda lukt- och synnerver, genom
den mellersta skallgropen, som avgränsas från
den främre av lilla kilbensvingen och från den
bakre av överkanten på klippbenet, utträda 3:e
—6:e hjärnnerverna. Genom den bakre
skallgropen utträda 7:e—12 :e hjärnnerverna. —
Hjärnskålen utan ansiktskraniet benämnes
cal-va’rium. — De båda överkäksbenen (os
maxi’llæ, fig. 3 B, e) förena sig med varandra i
mittlinjen under näsan, bilda undre, mellersta
begränsningen av ögonhålan och dess botten,
en del av näshålans yttervägg, en stor del av
gommen och det nedåtriktade tandutskottet,
som i gropar bär överkäkens tänder. I
överkäkens inre finnes den stora käkhålan, sinas
maxilla’ris el. antrum Highmo’ri, som öppnar
sig i näshålan. Den främre delen av överkäken
utgöres av ett el. två särsk. ben, mellankäken
(os intermaxilla’re), bärande de båda
framtän-derna och tidigt sammansmält med överkäken.
Benets förekomst hos människan påvisades
först av Goethe.
På överkäksbenets yttre främre del sitter
med en söm okbenet (h), os zygoma’ticum,
som med ett bakåtriktat utskott stöder mot
tinningbenets okbågsutskott och bildar okbågen.
Den stora grop (fig. 3 A), som befinner sig
därinnanför och ovanför, och vars inre vägg
utgöres av tinningbenets fjälldel (t),
stora vingen (r) av kilbenet och nedre
delen av hjässbenet, är tinninggropen. Okbenet
skickar även ett utskott uppåt mot pannbenet
och bildar därmed en väsentlig del av yttre
ögonhålsväggen.
Gommen fullständigas bakåt av
gombenet (fig. 3 D, m), som även har en uppstigande
del, vilken ingår i näshålans yttervägg.
Tårbenen (fig. 3 B, 1) bilda en del av ögonhålans
inre vägg, som i övrigt fullständigas av
sil-benet. Näsbenen (d) bilda näsryggen och
begränsa tillsammans med käkbenen den
främre näsöppningen (g), apertu’ra
pirifo’r-mis.
I näshålans sidovägg ingår även en
väsentlig del av silbenet, vars sidodel el.
labyrintdel just ligger mellan ögonhåla och näshåla.
Från silbenets inre yta nedhänger i näshålan
den övre och den mellersta musslan
(fig. 3 D,k och j). Den undre näsmusslan
(i) åter är ett självständigt ben, som sitter i
huvudsak vid insidan av käkbenet. Skiljeväggen
mellan de båda näshålorna bildas av silbenets
opariga vertikaldel och av plogbenet (vomer).
Det senares bakre kant bildar begränsningen
mellan de båda bakre näsöppningarna
(choa-nerna), vilkas ytterbegränsningar utgöras av
kilbenets nedåtriktade vingutskott (q). Taket
i näshålan är bildat av näsbenen,
pannbenet (c), silbenets horisontalplatta (o) och
början av kilbenskroppen (p).
Underkäken (mandi’bula) har
hästsko-form och består på vardera sidan av en
horisontell och en uppstigande gren förenade
nedåt-bakåt i käkvinkeln (a’ngulus). Den uppstigande
grenen avslutas uppåt med två utskott; det
bakre bär ledhuvudet (u), det främre, k r o n
utskottet (x), är ett muskelfäste. Den
horisontella grenen bär det framåtriktade h a k
utskottet (z) och det uppåtriktade
tandutskottet. Underkäken är genomdragen av en
kanal, i vilken nerver och kärl förlöpa.
Mannens k. är i allm. större än
kvinnans, ansiktet är i relation till hjärnskålen
likaledes större, glabella och ögonbrynsbågarna
kraftigare; hos kvinnan är pannan mera
blås-formig, hos mannen mera flack, pannknölar och
hjässknölar mera markerade hos kvinnan
liksom hos barnet, muskelfästenas åsar och
benutskott äro kraftigare hos mannen.
K:s ålder kan man bestämma dels ur
tändernas förhållanden, dels ur sömmarna.
Framträdandet av mjölktänderna, tandömsningen
och framträdandet av de definitiva tänderna
lämnar sålunda vissa data upp till ung. 6 års
ålder (genombrott av den första kindtanden).
Ha samtliga andra definitiva kindtänder vuxit
fram, kan åldern skattas till åtm. 14 år; har
för-bening inträtt mellan kilbenskroppen och
nackbenets basaldel, skattas åldern till 25 år. Mått-’
lig avnötning av tänderna men öppna
kranie-sömmar antyda ung. 40 års ålder, tydlig
tand-avnötning och börjande förbening av
pilsömmen 45 år o.s.v.
Sammanväxningen av sömmarna
inträffar senare hos intelligensarbetare än hos
kroppsarbetare, hos män tidigare än hos
kvinnor. Hos filosofen Kant voro vid 82 års ålder
dock samtliga sömmar ännu fullst.
öppen-stående.
Hos det nyfödda barnet äro de olika
k.-be-nens utveckling ännu ej så långt kommen, att
de överallt beröra varandra. Där tre el. flera
stöta intill varandra, uppstå luckor,
fontaneller, där endast hårda hjärnhinnan bildar
hjärnskålens vägg. Man urskiljer flera sådana,
stora fontanellen mellan pann- och hjässben,
lilla fontanellen mellan hjäss- och nackben,
kilbensfontanellen mellan kilbenets stora
vinge och pann-, hjäss- samt tinningben;
vårt
— 1209 —
— 1210 —
Artiklar, som icke återfinnas
under K, torde sökas under C.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
