Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ledsnäckor, larvsnäckor - Ledspindlar - Ledstyvhet, ankylos - Ledsund - Ledton - Ledtuberkulos - Ledtyp - Ledtåg el. mantåg - Leduceffekt - Ledum - Ledung, leding
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LEDSPINDLAR
vid underlaget och rulla ihop sig åt
buksidan. De leva huvudsaki. på klippor och
stenar av alger och smådjur. Flera arter
av släktet Chiton (nu uppdelat i flera släkten)
finnas vid Sveriges västkust och i Öresund.
Fossila I. äro sällsynta, kända från
undersi-luren. O.C.-n.
Ledspindlar, Arthroga’stres, sammanfattande
beteckning på de spindeldjur (se d.o.), som ha
ledad bakkropp; omfattar ett antal med
varandra ej närmare besläktade grupper, ss.
skorpioner, lockespindlar, gisselskorpioner,
klokry-pare och skorpionspindlar (se d.o.). E.D-r.
Ledstyvhet, ankylos [-å’s], kallas det
tillstånd i en led, då denna efter en avlupen,
oftast inflammatorisk, sjukdom, genom en fast
sammanväxning av ledytorna förlorat all
rörelsemöjlighet. Se Kontraktur. N.Lbg.
Ledsund, inloppet s. om Åland till
Fögle-fjärden. Ett 100-tal ryska galärer, som här
samlats under general Golitsyn för härjningar
på sv. kusten, anföllos 27/? 1720 av en sv.
eskader om 7 fartyg under viceamiral Siöblad. Ett
antal galärer förstördes, och den ryska
offensiven bröts, men 4 sv. fregatter gingo på grund
och togos. H.S-k.
Ledton, mus., inledningston (se d.o.).
Ledtuberkulos, se Ledsjukdomar och
H y d a r t h r o s.
Ledtyp, arkeol., beteckning för smycke,
vapen el. redskap, särsk. kännetecknande för viss
tid el. kulturgrupp.
Ledtåg el. m a n t å g, tåg, som sträckas i
brösthöjd å fartygsdäck för besättningen att
hålla sig i, när sjöar spola över, el. som
användas för stöd å vaterbommar el. dyl. Fasta
1. i riggen kallas 1 i v 1 e j d a r e (se
Lejdare). , H.S-k.
Leduceffekt [lady’k-], fys., se
Termomagnetiska effekter.
Ledum, växtsläkte, se
Skvattramsläk-tet.
Ledung, 1 e d i n g, det fornnordiska
sjökrigsväsendet, känt från både Sverige, Danmark och
Norge, vilade på folkets skyldighet att ställa
ett visst antal bemannade och med vapen och
proviant försedda skepp till konungens
förfogande. Dess ålder och upprinnelse äro
obekanta. Den danska historikern E. Arup menar,
att l.-inrättningen är naturvuxen och har
uppstått så, att bönderna sedan vikingatiden voro
vana att följa bondehövdingarna på sjötåg. Av
detta blev så en skyldighet, och kungen
lyckades slutl. vinna erkännande åt grundregeln, att
han ägde rätt att kalla ut folket till sjötåg och
bli dess befälhavare. Denna uppfattning ger en
slående förklaring åt vissa senare bestående
förhållanden; kungen var ledungsflottans högste
befälhavare, bönderna utgjorde manskapet, ur
bondearistokratiens klass rekryterades
mestadels skeppens befälhavare, de s.k.
styresmännen. Ang. l:s äldre organisation ha
intressanta, endast delvis publicerade teorier, som
främst taga sikte på svenska förhållanden,
uppgjorts av Erland Hjärne, som tillmäter
densamma stor betydelse för uppkomsten av
Mälarlandskapens äldsta territoriella indelning,
bl.a. hundarenas uppkomst. I samtida
källor nämnes en verklig l.-organisation första
gången i Danmark mot slutet av 1000-talet.
Uraktlåtenhet att fullgöra l.-skyldighet var då
belagd med böter. När l.-inrättningen klarare
framträder i våra källor — i Danmark och
Norge under 1200-talet, i Sverige först o. 1300
—, var landet indelat i skeppslag, s n ä c
k-1 a g el. s k i p æ n, som hade skyldighet att
ställa ett skepp till kungens förfogande, när han
bjöd ut 1., dessa i sin tur i h a m n o r el. h a
f-n e r, på sina ställen i åror, vilka till skeppet
skulle ställa en beväpnad man, ev. en roddare.
För Sveriges vidkommande gällde denna
indelning endast landskapen utmed Östersjön och
kring Mälaren. Storleken av de skepp, som varje
skeppslag hade att ställa, var varierande: i
Halland, där förhållandena o. 1230 äro
väl kända, hade många skipæn o. 25 hafner,
några o. 42, intet över 50. I Norge talas
ävenledes om olika stora skepp, ”s e s s o r”, med
olika antal roddare. Tiden för l.-tåget har i
Sverige och Danmark regelrätt beräknats till
16 el. 18 veckor. Med tiden förändrades
förhållandena, och den gamla
sjötågsorganisa-tionen motsvarade ej tidens krigstekniska krav.
Folkets skyldigheter för l:s utgörande
förvandlades till skatter: skyldigheten att proviantera
skeppet blev i Sverige till skeppsvist,
under det att en skatt, benämnd ledungslame,
ersatte den direkta krigstjänstskyldigheten. I
Danmark kan denna tudelning ej iakttagas.
Tiden för övergången från krigstjänst till
skattskyldighet låter sig ej avgöra; i Danmark har
utvecklingen i denna riktning förvisso hunnit
långt under början av 1200-talet, i Sverige
omtalas, att l.-lame och skeppsvist påtvingades
allmogen efter slaget vid Sparrsätra 1247. På
Svealagarnas tid — d.v.s. o. 1300 — synes
omdaningen ha nått långt, ehuru även senare —
där som i Norge — verkliga l.-tåg förekommit.
I Danmark gjordes o. 1300 försök att anpassa
1. ss. krigsinrättning efter tidens krav. Ss. skatt
utgick 1. länge i Nordens alla tre länder. Även
skatter, som kanske urspr. intet ha med 1.
att skaffa, ha pålagts l.-väsendets enheter. För
hela det nordiska samfundet och dess utveckling
— bl.a. för frälsets uppkomst — tycks 1. ha varit
av mycket stor betydelse. — Litt.: E. Arup
— 1119 —
— 1120 —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
