APPELLATIV ria deltog A. även i dagspolitiken men mottog icke val till Folketinget; 1910—-13 fungerade han som kultusminister i ministären Berntsen, 1920—24 som undervisningsminister och från 1922 även som kyrkominister i ministären Neergaard. A. är jämte sin hustru, Ingeborg A., f. Schröder, en av de främsta företrädarna av den grundtvigska traditionen, och Askovs folkhögskola, vilken han med stor pedagogisk och administrativ skicklighet leder, intar alltjämt liksom tidigare under Schröder en central ställning inom den danska folkhög-skolerörelsen. G. Cqt. Appelberg, Ossian Fabian, hydrograf (1852—1902), genomgick Teknologiska inst. 1870—73, avlade lantmätarexamen 1881, ingenjör i Stockholm 1875—79, biträdande lantmätare, lärare vid Uppsala läns folkhögskola 1885 —89, v. kommissionslantmätare i Uppsala län 1895 och vattenfallskommitténs konsulterande ingenjör 1899. A. verkade banbrytande i Sverige för studiet av den terrestra hydrografien, vars stora praktiska betydelse för vissa näringar han klart insåg, och sökte på flerahan-da sätt göra sin stora erfarenhet fruktbärande. För sitt arbete »Bidrag till kännedomen om den i Sveriges vattendrag framrinnande vattenmängden» (1886) erhöll han Svenska tekno-logföreningens Polhemspris 1889. H. R-r. Appelberg, Gustaf, justitieråd (f. 18/s 1871), jur. utr. kand. 1895, fiskal i Svea hovrätt 1907, hovrättsråd 1910, byråchef för lagärenden 1911 —14, justitieråd 1918. A. har deltagit i utarbetandet av åtskilliga lagförslag. E. K. Appelboom, Harald, diplomat (1612—74), studerade i Nederländerna, diplomatisk agent där från 1653, hovråd 1663, envoyé 1665. Till att börja med hade A. mest att bevaka Sveriges handelsintressen men fick från 1650 även politiska uppgifter, vilka han skötte väl och med stort nit. Han hade goda personliga förbindelser i Nederländerna, var synnerligen väl underrättad och hade stort inflytande. Bland hans viktigaste uppdrag voro förhandlingarna om Sveriges deltagande i trippelalliansen 1668. 1652 fick A. resa till England för att slutföra de första underhandlingarna mellan Sverige och den engelska republiken. P. S. Appelgren-Kivalo, Hjalmar Otto, finländsk förhistoriker (f. 1853), fil. d:r 1892, konservator hos arkeologiska kommissionen 1883, stats-arkeolog 1915—26; prof:s namn, heder och värdighet. A:s forskning har främst ägnats Finlands yngre järnålder. Bland hans skrifter märkas »Finlands fornborgar» (1893, på finska), »Finnische Trachten aus der jüngeren Eisenzeit» (I, 1907). A. är en av grundläg garna av Finlands fornforskning och musei-väsen. N. L. R. Appe'11 (fra. appel), tillrop. 1) Jur., a. är det rättsmedel, varigenom 'till högre domstols pröv ning hänskjutes ett mål i hela dess vidd, såväl sak-(bevis-)frågan som rättsfrågan. E. K. 2) Krigsv., signal på trumma, jägarhorn el. trumpet. I svenska krigsmakten givas 1, 2, 3 el. 4 appeller, då olika föreskrivna åtgärder skola vidtagas samt vid olika fall av honnörs-göring. E. O. B. 3) Sportv., under en fäktlektion på kom mando utförd stampning med främre foten för kontroll av balansen i elevens gardställ-ning. Under fri fäktning användes a. för att oroa motståndaren och locka honom till omotiverade parader el. andra obehärskade rörelser. O. K-gh. Appe'11 till det sunda förnuftet, tidning för den nykterhetsvänliga förbudsrörelsens bekämpande, utg. av Aug. Palm (se denne) 1912 —22 och efter hans död av det av honom i samma syfte stiftade Förbundet för fri- och rättigheter. Upphörde 1925. C. V. J. Appe'11, Paul Émile, fransk matematiker (f. 1855), prof, i rationell mekanik vid Sor-bonne 1885—1925. A:s matematiska arbeten gälla funktionsteori och differentialekvationer, framför allt har han ägnat djupgående undersökningar åt vissa högre transcendenter. Allmänt känd och uppskattad för sin klara och eleganta framställning är den stora läroboken »Traité de mécanique rationelle». Genom sin långvariga ställning som rektor och dekanus vid univ. i Paris har A. haft stort inflytande inom det högre franska undervisningsväsendet. , Z-n. Appella'nt (se Appellera), jur., person som vädjar från lägre till högre rättsmyndighet. Jfr Appell. Appellatio'nsdomstol, domstol, som efter skedd appell, el., som närmast motsvarande svenska term lyder, vad, i högre instans prövar processmaterialet ur såväl rättslig som saklig (bevisnings-)synpunkt. I Sverige äro både hovrätterna och Högsta domstolen a. I Frankrike benämnes mellaninstansen cour d’appel, i Tyskland äro dels Landgericht, dels Oberlandesge-richt appellationsdomstolar. Högsta domstols-instansen i sistnämnda två länder är däremot icke en a. E. K. A'ppellativ (lat. appellati'vus, eg. »som utgör en benämning»), sprdkv., artnamn, subst. som är benämning på en hel grupp föremål av samma slag, t. ex. häst, barn, sten, sjukdom. Motsatsen till a. är egennamn (pro'prium). Men även egennamn kunna uppträda i appellativisk — 29 — — 30 —