APPIA skildhet har folklivet bevarats i sina gamla former, kvinnorna bära ännu den gamla vackra nationaldräkten. — A., som under den äldre medeltiden lydde under klosftret S:t Gallen, tillkämpade sig o. 1400 självständighet under beskydd av det schweiziska edsförbundet, som det 1513 blev fullberättigad medlem av. Till följd av under reformationen framkommen konfessionell motsättning mellan A:s invånare, delades det 1597 i två halvkantoner. M. P.; [S. Bin.] Apperceptio'n (lat. ad, till, och perci'pere förnimma), i allm. själens medvetna och klara tillägnelse av ett intryck (perception). Det av Leibniz i filosofien införda uttrycket har emel- menar dén rena formala enheten i det kunskapande medvetandet, vilken är förutsättningen för varje erfarenhet, d. v. s. för förståndets förknippande, enhetsbildande verksamhet, liksom för jagets identitet. — Litt.: K. Lange, »Über A.» (10 Aufl. 1909); H. Larsson, »Kants deduktion av kategorierna» (3 uppl. 1925). Jfr även Kant. [A-f N.] Appertinens, se Adpertinens. Apperts metod [apä'rs], benämnd efter fransmannen Fran<;ois Appert, som kan anses vara grundläggare av den moderna konserverings-metoden, varvid man dödar alla mikroorganismer och genom lufttät (hermetisk) tillslutning Appenzell med Säntis. lertid hos de olika tänkarna erhållit högst olika betydelse. Man kan bl. a. skilja mellan a, i psykologisk och i kunskapsteoretisk mening Leibniz bestämmer a. ss. en föreställnings upplyftande i medvetandet i motsats till den blotta perceptionen, ss. det dunkla, omedvetna ägandet av en föreställning. Hos Herbart är a. tillägnandet och bearbetandet av nya föreställningar medelst i själen redan förefintliga och med varandra förbundna föreställningsmassor (»apperceptionsmassor»). Hos Wundt betecknar a. ett själsligt innehålls lyftande till klar uppfattning i »medvetandets blickpunkt» under vissa ledsagande känsloprocesser, de subjektiva uppmärksamhetsprocesserna. Kant gav apperceptionsbegreppet en kunskapsteoretisk tydning, i det att han med transcendental a. hindrar nya att komma in. A. använde metoden redan 1804, och på denna bygga alla senare metoder för konservering i lufttäta kärl, av bleck el. glas. /. N-y. A'ppia, Adolphe, schweizisk teaterreformator (f. 1862). A. framträdde i början av 1890-talet i skrift och bild med krav på teaterdekorationens förenkling i plastiskt dekorativ anda och teaterbelysningens uppmärksammande ss. konstnärligt dekorativ faktor. Han kan i stort sett sägas ha varit Gordon Craigs (se denne) föregångare, men har liksom denne fått vänta på att se sina principer godtagna. Först under 1920-talet ha hans skisser till några av R. Wagners verk lagts till grund för tyska iscensättningar. Bland A:s skrifter märkes »Die Musik und die Inscenierung» (1899). G. K-g. Uppslagsbok ' II. 2 — 33 — — 34 —