ARABISKA ÖKNEN d o.) är dess oerhörda lexikaliska och gram-matiska rikedom. Det stora ordförrådet förklaras delvis av den omständigheten, att det gamla skaldespråket upptagit en mängd synonymer ur skilda dialekter. Det grammatiska formsystemet har dels tämligen fullständigt bevarat de ursemitiska formerna, dels upptagit avbildningar i stor utsträckning, så att t. ex. infinitiven av verbets grundform kan uppvisa över 40 olika former och pluralbildningen förutom genom tillägg av ändelser kan äga rum genom förändring av vokalerna i ordets inre, s. k. »inre» eller »brutna» pluraler. Syntaxen är tämligen väl utvecklad men saknar dock ofta medel att undvika dubbeltydighet och medgiver ej syriskans fria ordställning. De ursemitiska konsonantljuden äro i arabiskan väl bibehållna, liksom den ursprungliga vokalrikedomen. Den arabiska skriften återger endast tre vokalljud, a, i och u, som emellertid i förening med olika konsonanter färgats olika och därför i transkription ofta betecknas med resp, e, å, ö; o, ö. — Litt.: A. Socin, »Arabische Grammatik» (9 Aufl. von C. Brockelmann, 1925) och där angiven litt.; K. V. Zetterstén, »De semitiska språken» (1914). G. O-r. Arabiska öknen, Libyska öknens fortsättning mellan Nildalen och Röda havet. På gr. av dess bergiga natur (högsta punkt 2,184 m.) blir nederbörden tillräcklig för att å höjderna ge upphov till en stäppartad vegetation, där beduinerna få bete för sina djur. H. S-n. Arabisk kalender, införd av kalifen Omar år 634, räknas från torsdagen 15/i 622, då Muhammed enl. traditionen skall ha flytt från Mekka till Medina. Denna tidräkning, av araberna kallad Hidjra (se d. o.), är uteslutande baserad på den synodiska månaden (= 29,53059 dygn) och innehåller under varje år 12 månader med omväxlande 30 och 29 dagar, varvid den första månaden al-Muharram har 30 dagar. Årets längd blir således 6 X 30 + 6 X 29 = 354 dygn. För att få överensstämmelse med det astronomiska månåret införas under 30 år 11 skottår på 355 dygn. Skottdagen införes på årets sista månad Dhu-l-hi djdja. Ett bestämt år (H) i Hidjra-eran är skottår, om (11H-J-4) : 30 har en rest större än 18. Tages t. ex. år 1346 i a. k. (Hidjra), blir 11H 4-4 = 30 X 493 4* 20, så att reslen är 20, och således är Hidjra 1346 ett skottår. Mellan ett Hidjra-år (H) och det motsvarande Gregorianska året (G) har man, enl. Schroeter, relationerna G = H--- 0,03 H 4“ 0,000223 H 621,58, H = G 4“ 0,03 G -f- 0,000691 G — 640,65. Mot 1 Muharram 1346 svarar, enl. denna formel: G= 1927,50, el. V7 1927. C. V. L. C. Arabisk konst kallas stundom, ehuru oegentligt, de muhammedanska folkens konst; araberna utmärkte sig icke för någon mera självständig el. betydande konstverksamhet, om än smak för vissa arter av ornament hos dem kan iakttagas (jfr Arabesk). Konsten har också framträtt starkare hos andra muhammedanska folk, perser, inder m. fl. Se Muhammedansk konst. E. Wrgl. Arabisk litteratur, d. v. s. litteratur på arabiskt språk, begagnar sig uteslutande av det nordarabiska, redan omkr. 500 e. Kr. i huvudsak färdigbildade, speciella litteraturspråket (se Arabiska språket). De förmuhammedanska såväl syd- som nordarabiska dialekterna förekomma endast i inskrifter utan litterär betydelse, och senare tiders dialekter förete huvudsaki. primitiva litteraturformer. I kronologiskt avseende sönderfaller den arabiska litteraturen i en förmuhammedansk period, representerad av poesi och berättelser om stamfejder, aijäm al-'a'rab, som bevarades genom muntlig tradition och upptecknades tidigast ett årh. in på den andra perioden, den eftermuhammedanska. Denna indelas i den arabiska nationallitteraturens tid (622—750), då koranen och dess studium hos araberna framkallade en första början till teologi och juridik, historia och filologi, medan å andra sidan poesien frodades i förmuhammedansk anda under de umaijadiska kalifer-nas beskydd; den klassiska perioden (750— 1055), då under abbasidernas regering både araberna och de underkuvade folken, särskilt perserna, pä det i hela den islamitiska världen härskande arabiska språket utövade en livlig litterär verksamhet, som sträckte sig även till naturvetenskaperna, filosofi, matematik och medicin, vilka man lärde känna genom översättningar från grekiskan, och förströelselitteratur efter indisk och persisk förebild; den efterklassiska perioden (1055—1258), då den arabiska litteraturen genom det abbasi-diska kalifatets vanmakt förlorat sitt forna centrum Bagdad och sökte beskydd hos provinsfurstarna och dess kvalitet i regel sjönk, medan kvantiteten ökades; mamluktiden (1258—1517), då Egypten under mamluksulta-nerna erbjöd den andliga odlingen en fristad undan mongolerna i Asien, men en litterär tillbakagång särskilt i form av en allt större brist på originalitet gjorde sig märkbar; förfallets tid (1517—1800), då under osmanskt välde den arabiska litteraturen sjönk allt djupare och alltmera hemfölt åt ren kompilation, och slutligen den nya tiden (1800—innev. tid), då under europeisk påverkan, speciellt i Egypten, en ny arabisk litteratur håller på att uppstå. — 75 — — 76 —