ARABISK LITTERATUR Battuta (1303—77), som framträngde till Kina. I förening med den grekiska astronomien upp-stodo därav snart geografiska läroböcker. Mera omfattande arbeten finnas av al-Istachri, vars omkr. 950 utförda omarbetning av ett arbete av Abu Zaid al-Balchi (d. 934) utvidgades 977 av Ibn Haukal, al-Makdisi (988), Ibn al-Fakih (omkr. 903), al-Masudi (se ovan) och al-Idrisi (Edrisi, 1099—1154), som även förfärdigade en himmelsglob och en jordskiva av silver. Synnerligen värdefull är Abu-l-Fidas geografi (se ovan). Kosmografier författade al-Kaswini (d. 1283) och ad-Dimaschki (d. 1327). En geografisk ordbok skrev al-Bakri (d. 1094) och en mera omfattande Jakut (1179—1229). Litt.: H. F. Wüstenfeld, »Die Litteratur der Erdbe-schreibung bei den Arabern» (i »Zeitschrift für vergleichende Erdkunde», I, 1842). [G. O-r.] Matematik. Under abbasiderna (754—833) infördes hinduisk astronomi och aritmetik till Bagdad och påbörjades det viktiga arbetet att översätta de stora grekiska matematikerna. Före 800-talets slut funnos översättningar av Eu-klides, Arkimedes, Apollonios o. a., verk, som delvis blivit bevarade endast tack vare de arabiska kopiorna. Som standardtexter ansågos länge de av Thabit ibn Kurra (836—901) ombesörjda editionerna. Den förste mera kände matematikern är Muhammed ibn Musa al-Chwarizmi (Algoritmi), vilken o. 830 författade sin sedermera i matematikens historia så berömda lärobok »Muchta'sar min hisäb al-djabr iva-l-mukäbala*. De följande århundradena kunna uppvisa drivna algebraiker och talteoretiker. al-Karchi (o. 1000) är sålunda en betydande efterföljare till Diofantos. Ett särskilt intresse ägnades de kubiska ekvationernas geometriska upplösning med kägelsnitt (Omar al-Chajjami, d. 1123, o. a.). Den kanske viktigaste insatsen gjordes inom trigonometrien genom al-Battani (877—929) och Abu-l-Wafa (940—998). Den förre tillskrives införandet av sinusfunktio-nen (som dock förut använts av hinduerna); den senare införde samtliga de ännu brukliga trigonometriska funktionerna och beräknade för dessa tabeller med stor noggrannhet. — Under den tidiga medeltiden,, till in på 1100-talet, voro araberna ledande inom matematiken. Deras betydelse ligger dock mindre i de jämförelsevis obetydliga självständiga insatserna än i deras roll som vårdare och förmedlare till Europa av arvet från greker och hinduer. Jfr Algebra, Algoritm, Aritmetik. Z-n. Astronomi. Den arabiska astronomien grundlädes av kalifcma al-Mansur. Harun ar-Raschid och al-Mamun i Bagdad vid början av 800-talet dels genom upprättandet av observatorier, dels genom översättningar till arabiskan av fram stående arbeten i matematik och astronomi av först indiska, sedan grekiska förf., framför allt av Ptolemaios’ Almagest (se d. o.). Arabiska furstar, under den senare delen av medeltiden, i Persien, Egypten och Spanien gynnade likaledes den astronomiska vetenskapen. De astronomiska arbeten, som utfördes, voro i allm. kommentarer och förbättringar till Almagest Några betydande astronomiska upptäckter gjorde de arabiska astronomerna icke. Man skulle kunna inskränka sig till att nämna al-Battanis upptäckt av månapogéets rörelse samt al-Ma-muns gradmätning, som var epokgörande för undersökningarna över jordens storlek. Det må påpekas, att den satsen, att jorden var klotfor-mig, utan opposition antogs av varje arabisk skriftställare, i olikhet mot vad som då var fallet i det kristna Europa. Av betydelse för astronomiens senare historia var de arabiska astronomernas utveckling av trigonometrien. Att de ljusstarkaste stjärnorna på himlen i allm. ännu i dag uppkallas med sina arabiska namn, är ock ett bevis för arabernas inflytande på den europeiska astronomien. Arabernas största betydelse för den västerländska astronomien var emellertid deras översättningar av grekernas förnämsta matematiska och astronomiska arbeten, genom vilka det v. Europas kännedom om dessa skrifter förmedlats. — De mest bekanta arabiska astronomerna, som närmare omnämnas under deras namn, voro i tidsföljd al-Farghani, al-Battani, al-Sufi, Abu-1-Wafa, Arzachel, Ibn Junus, Nasir ad-Din at-Tusi och Ulugh-Beg (se dessa). C. V. L. C. Zoologi. Botanik. Kemi. Zoologien framvisar ett intressant arbete av ad-Damiri (1349— 1405), Hajät al-hajaivän, »djurens liv», som därjämte lämnar rikligt stoff för etnologi, folkmedicin och raspsykologi. Botaniken, som araberna ursprungligen lärde känna genom Dioskorides, hava de även riktat avsevärt. Av stor betydelse för botaniken är ett farmakologiskt arbete av Ibn Baitar (d. 1248). Kemien uppträder hos araberna huvudsakligen som alkemi (se d. o.). [G. O-r.] Medicin. Araberna göra ej någon sträng skillnad mellan filosofi och naturvetenskap och räkna till denna även medicin. En följd härav är, att flera ss. filosofer bekanta araber även uppträda ss. författare av medicinska arbeten. Trots ivrigt sysslande med läkekonsten ha araberna ej hunnit längre än sina grekiska läromästare, bland vilka Galenos (övers, och kommenterad av Hunain ibn Ishak, d. 873) haft den största betydelsen, främst emedan de av religionens bud hindrades att praktiskt studera — 81 — — 82 —