ARBETSLÖSHET genom anordnandet av kommunala arbetsföretag, i den mån det icke tillkom fattigvården att hjälpa i vanlig ordning. Den enda formen för statlig medverkan i arbetslöshetsfrågan denna tid var bidrag till kommunal offentlig arbetsförmedling (se Arbetsförmedling), vars uppgift blev att utjämna tillgång och efterfrågan å arbetskraft å arbetsmarknaden. Då arbetslöshet av större mått befarades uppkomma till följd av krigsutbrottets rubbningar å arbetslivet i vårt land, skapade staten år 1914 ett eget ar-betslöshetsorgan, Statens arbetslöshetskommis-sion (se Arbetslöshetskommissionen), vilken bemyndigades att lämna statsbidrag intill hälften av de kommunala kostnaderna för kontant understödsverksamhet åt arbetslösa. Verksamheten blev av mindre omfattning under krigshögkonjunkturen, men sedan sten- och textilindustrierna 1916—17 drabbats av arbetslöshet i större grad, började kommissionen anordna särskilda statliga nödhjälpsarbeten (se d. o.) för sysselsättning av arbetslösa. Denna s. k. arbetslinje har sedan blivit det utmärkande för svensk arbetslöshetspolitik. Även om understödsverksamheten 1921—22 berörde c:a 65,000 arbetslösa, sökte man i görligaste mån anordna nödhjälpsarbeten för att bereda sysselsättning åt de arbetslösa och pröva arbets-villigheten. Efter 1923 har kontantunderstöd med statsbidrag endast mera sällan förekommit, medan däremot en del större kommuner av egna medel och i form av fattigvård bedrivit kontant understödsverksamhet. Arbetslöshetskommissionen har å sin sida utbyggt arbetslinjen genom att lämna bidrag till s. k. statskommunala nödhjälpsarbeten. — Ett av de mest framträdande dragen i den svenska arbetslöshetspo-liliken är den ständiga hänsyn, som tagits till bevarandet av de arbetslösas plats- och yr-kesrörlighet. Genom dagliga besök å arbetsförmedlingskontor av de kontanta understöds-lagarna och genom kontroll av nödhjälpsarbe-tarnas kvalifikationer har man strävat att tillvarataga de arbetslösas försörjningsmöjligheter på den öppna marknaden. Nödhjälpsarbetare, för vilken plats stått disponibel inom näringslivet, har omedelbart återkallats från arbetsplatsen, och vägran att mottaga erbjudet arbete resulterat i arbetslöshetshjälpens indragning. Vid uttagning av arbetslösa till nödhjälpsarbete har hänsyn stundom måst tagas till den fara för reducerad yrkesskicklighet inom det gamla yrket (fingerfärdighet o. d.: t. ex. typografer), som kunde förefinnas genom tvång att utföra rent grovarbete, men i de fall möjligheterna till återanställning inom det forna arbetsgebitet varit små, har den arbetslöses träning med utearbete ansetts ofrånkomlig för hans överförande till annat arbetsområde. Bevarandet av rörligheten mellan yrkena har följaktligen betraktats som ett viktigt led i det allmännas hjälpverksamhet. Lönerna vid alla statliga och statskommunala nödhjälpsarbeten ha legat inemot 25 % under den å öppna marknaden konstaterade grovarbetarlönen för att förhindra konkurrens mellan dessa arbeten och den allmänna arbetsmarknadens arbetsmöjligheter. I en del fall ha kommunernas lönepolitik vid deras egna nödhjälpsarbeten avvikit från ovannämnda löneprincip. Därest anställning kunnat beredas å annan ort än hemorten, har stat och kommun i mån av behov lämnat den arbetslöse bidrag för reducering av resekostnaderna. — Frågan om arbetslöshetsförsäkring (se d. o.) har varit föremål för flera utredningar utan att hittills ha lett till förverkligande. Arbetslöshetskassor äro upprättade inom flera fackförbund, men dessa åtnjuta icke något bidrag från det allmänna. Arbetslöshetsfrågan i Sverige är sedan 1927 föremål för arbetslös hetsutredningens undersökning beträffande arbetslöshetens karaktär och orsaker samt medlen till dess bekämpande. En av utredningens första åtgärder var att 6/s 1927 anordna arbetslöshetsräk-ning (se d. o.), vid vilken anmälde sig 62,095 män och 1,980 kvinnor. Med ledning av dessa siffror beräknade man den totala arbetslösheten i landet till 74,600. 20 % av de arbetslösa voro under 20 år och 6 % över 60 år. Hälften tillhörde säsongyrken, och arbetslöshetstiden var i genomsnitt 15 mån. — Arbetslöshetsräkningen kompletterades med lokala intensivundersökningar av arbetskraftskvaliteten hos de arbetslösa. 60 % av storstädernas arbetslösa måste därvid hänföras till en på arbetsmarknaden svårplacerbar kategori. Inom gruppen ledo mellan 15 och 30 % av kroppsliga svagheter och lyten. Av de storstadsarbetslösa hade 25 % böt-fällts för fylleri, 5 % hade gjort sig skyldiga till beivrat lösdriveri och 12 % hade straffats för brott. I medelstora och mindre stadssamhällen samt å landsbygden voro förhållandena gynnsammare, men arbetslösheten visade sig dock i det stora hela vara ett kvalitetsproblem med arbetslöshetsrisken i huvudsak koncentrerad till den mindre konkurrensdugliga arbetskraften. Den beklagligaste företeelsen var arbetslösheten bland ungdomen, för vilken bl. a. de gångna depressionsåren lagt hinder i vägen för inhämtande av praktisk yrkesutbildning. — Av stor betydelse för arbetslöshetsfrågan är utvecklingen av befolknings- och emigrationsför-hållandena. Vid bedömandet av det nuvarande läget å arbetsmarknaden måste bl. a. tagas i beaktande, att de arbetsföra åldrarna 15 —65 år ökats i numerär mellan åren 1911— — 139 — — 140 —