ARBETSTVÅNG söker förlikningsmannen att med utgångspunkt från förslag, som framlagts av de tvistande, åstadkomma enighet. Han har rätt att själv framkomma med ett medlingsförslag. Om enighet icke uppnås, kan förlikningsmannen föreslå tvistens hänvisande till skiljedom, vartill fordras båda parternas samtycke. Vid sådan skiljedom kunna de av K. M:t utsedda särskilda skiljedomarna i arbetstvister (se Arbetsdomare) medverka. Innebär arbets-tvisten synnerlig fara för arbetsfreden kan K. M:t tillsätta en särskild förlikningskommis-sion, som då antingen helt övertager förlikningsmannens uppgift el. biträder honom i hans arbete. Sådana förlikningskommissioner tillsättas numera alltid vid större arbetskonflikter. Erfarenheterna från statens förlikningsverk-samhet torde i stort sett få anses vara goda. Dock ha såväl arbetsgivare som arbetare i ledande ställning framställt vissa anmärkningar mot statsingripandet ss. ägnat att i viss mån avlägsna parterna från varandra. — Beträffande i övriga länder vidtagna åtgärder för arbets-tvisters fredliga lösande torde först märkas, att man även här i allm. skiljer på behandlingen av rättstvister och intressetvister. Endast i de anglosaxiska länderna synes denna åtskillnad ej göras. I en del andra länder hade man på ett tidigt stadium upprättat särskilda arbetsdomstolar för rättstvisters lösande. I Frankrike skedde detta redan 1806, då det första conseil de prud’hommes skapades, och i Tyskland infördes några år senare motsvarigheten Geiverbegerichte. Dessa arbetsdomstolar kunde till en början endast sysselsätta sig med rätts-tvister, berörande individuella avtal och alltså ej kollektivavtal. I Tyskland har numera genom 1926 års lag skapats ett enhetligt domstolsväsende för så väl individuella som kollektiva avtal. Obligatorisk skiljedom i detta slags tvister tillämpas numera bl. a. i Tyskland, Norge och Danmark. För lösandet av de mera betydelsefulla intressetvisterna har man i de flesta länder skapat statlig förlikningsverksamhet. Denna för-likningsverksamhet kan antingen vara frivillig el. obligatorisk. Ofta är den anordnad på samma sätt som i Sverige, d. v. s. så att statens medlingsorgan ingriper på eget initiativ och kallar parterna till frivilliga överläggningar. Så är förhållandet bl. a. i Danmark, Finland, Österrike och Ungern. Äro parterna däremot vid bötesrisk ålagda att efterkomma kallelse till medlingssammanträde, är medlingen obligatorisk. Obligatorisk medling förekommer bl. a. i Tyskland, Schweiz, Nederländerna, Belgien och Polen. I allm. kompletteras lagstiftningen genom bestämmelser om skiljedom. Skiljedom kan vara frivillig, halvobligatorisk el. obligatorisk. Ett exempel å frivillig skiljedom ha vi förutom i Sverige i Nederländerna, där det stadgas, att ingen tvist kan göras till föremål för skiljedom, om ej parterna förbinda sig att respektera skiljedomsutslaget. Den halvobligatoriska skiljedomen innebär, att en tvist kan hänskjutas till skiljedom, även om parterna el. en av parterna motsätta sig detta, men att parterna icke äro skyldiga att ställa sig domen till efterrättelse. • Tidigast förekom denna form i Schweiz. Måste parterna böja sig för skiljedomsutslaget, ha vi den obligatoriska skiljedomen. Obligatorisk skiljedom har sedan länge tillämpats i Nya Zeeland och Australien. I Tyskland finnes sedan 1926 en märklig form av obligatorisk skiljedom. Om de statliga för-likningsorganen ha misslyckats, kan ett medlingsförslag förklaras vara bindande för parterna, om däri föreslagna bestämmelser vid en rättvis avvägning av båda parternas intressen motsvarar billighetens krav och deras genomförande är påkallat av ekonomiska och sociala skäl. Även i Norge kunna vissa intressetvister lösas genom skiljedom mot parternas önskan, enl. den provisoriska lag, som utfärdades 1927. Under år 1928 har emellertid arbetarparten trotsat den dömande myndighetens utslag och därigenom vunnit bättre avtal, varför den norska lagstiftningen torde bli föremål för omarbetning. Den mest konsekventa lagstiftningen på hithörande område är den italienska, som införlivar arbetsgivare- och arbetareorganisationerna med statsmakten, varvid obligatorisk skiljedom i arbetstvister införes och alla öppna arbetskonflik-ter förbjudas. — Av stort intresse är utvecklingen i England. I detta land uppstod tidigast det frivilliga förlikningsväsendet. Inom vissa industrier tillsattes utskott bestående av såväl arbetsgivare som arbetare, som hade till uppgift att förebygga arbetskonflikter. Erfarenheterna från dessa utskotts verksamhet äro inom vissa branscher mycket goda. Är 1896 erhöll handelsministeriet rätt att på parternas önskan utse en medlare i arbetstvist. Enligt den år 1919 utfärdade Industrial courts act upprättades en permanent skiljedomstol, som parterna kunna anlita vid slitandet av tvister. Samtidigt infördes särskilda undersökningskommissioner, åt vilka arbetsministern kan uppdraga att företaga undersökningar rörande större arbetskonflikter. På senaste tiden ha i England gjorts kraftiga försök att skapa samförstånd mellan arbetsgivare och arbetare (se härom Mondism). — Litt: »Statens offentliga utredningar» 1927: 4, »Arbetsfredsfrågan»; W. Kaskel: »Arbeitsrecht» (1925). T. E-r. Arbetstvång. Den som åtnjuter visst slag av — 151 — — 152 —