ARETE 1876. A. ägnade sig huvudsaki. åt studiet av algerna, inom vilket område han utgav ett flertal viktiga avhandlingar rörande svärmsporerna hos marina grönalger, deras utveckling och gro-ning, ävensom gameterna och dessas kopulation. Det förnämsta algologiska arbetet är hans stora verk »Phyceæ scandinavicæ marinæ» (1850), en för sin tid synnerligen utmärkt havsalgflora, där han även utförligt behandlat algvegetationen från växtgeografisk, fysiologisk och ekologisk synpunkt. A. har vidare i talrika avhandlingar beskrivit alger från avlägsna länder och utgivit ett flertal utmärkta exsickatverk över havsalger. I sin akademiska lärareverksamhet strävade han alt införa mikroskopet ss. hjälpmedel vid undervisningen och utgav en tidsenlig lärobok i botanik (1860—63). — Litt.: V. Wittrock, »J. E. A.» (»Lefnadsteckningar öfver Vetenskapsakademiens ledamöter», 4, 1899). O. Gz. 2) Fredrik Wilhelm Christian, växtana-tom, systematiker och morfolog (1830—1908), docent i botanik vid Lunds univ. 1854, adjunkt och botanices demonstralor 1858 och prof, i botanik därst. 1879, emeritus 1898. A:s forskning omspänner vida fält inom botaniken, och av dess discipliner var endast den egentliga fysiologien honom främmande. Sin vetenskapliga verksam het började A. som florist och systematiker, men hans mångsidiga intressen ledde honom även in på morfologiens, biologiens, anatomiens och växtgeografiens områden. A. var på sin tid den förnämste målsmannen för växtanatomien, som med honom gjorde sitt genombrott i vårt land. I sina systematiska arbeten behandlar A. vissa den skånska florans kritiska släkten, ss. Rumex och Rubus. Hans stora sammanfattande verk »Skånes flora» utkom i 2 upplagor (1866, 1881); den senare stod på höjden av sin tids forskning och räknas fortfarande som Sveriges förnämsta provins-flora. I »Bidrag till den skandinaviska vegetationens historia» (1867) påvisade han, hurusom vårt lands flora är sammansatt av skilda element och att dessa efter istiden invandrat under olika skeden. Morfologiska frågor behandlade A. i en serie viktiga arbeten, i vilka han uttalade tankar, som nära beröra våra dagars ekologi. A:s förnämsta vetenskapliga insatser ligga dock på det växtanatomiska området, där han gjort grundläggande undersök ningar över bladens byggnad. Som akademisk lärare reformerade A. den botaniska undervisningen, införde det växtanatomiska studiet (1874) och skapade i Lund en modern botanisk inst. (1892) med inredning för såväl anatomiska som fysiologiska arbeten, ävensom ett omfattande växtbiologiskt museum. A. utgav ett antal för sin tid högt skattade botaniska läroböcker och populärvetenskapliga skrifter. Sitt rika botaniska bibliotek donerade han till Lunds botaniska inst. — Litt.: Th. Wulff, »F. W. C. A.» (»Vetenskapsakademiens årsbok». 1910). O. Gz. Are'se-Visco'nti, Francesco, greve, italiensk statsman (1805—81). Vid 16 års ålder dömdes A. till döden för deltagande i det lom-bardiska upproret men benådades till följd av sin ungdom. Efter ett par års straffarbete och flera års landsflykt återvände han till Italien 1848 och invaldes 1854 i senaten. Under sin långa utomlandsvistelse hade han blivit intim vän med prins Louis Bonaparte och spelade efter dennes upphöjelse till kejsare av Frankrike (ss. Napoleon III) en politiskt betydande medlarroll emellan det enhelssträvan-de Italien och det andra franska kejsardömet. Efter fredspreliminärerna i Villafranca 1859 erhöll A. i uppdrag att bilda ministär men misslyckades. 1861 tjänstgjorde han som ambassadör i Frankrike och lyckades då utverka Napoleons formella erkännande av det nya konungariket Italien. 1866 genomdrev han tack vare sina personliga relationer med kejsaren Frankrikes godkännande av det preussisk-italienska förbundet. Litt.: J. Grabinski, »Un ami de Napoléon III» (1897). C. G. Th. Aretaios [-ai'-], grekisk-syrisk läkare från slutet av 2:a årh. f. Kr., anslöt sig i sin lära till Archigenes (se denne). Av hans skrifter äga vi kvar ett arbete i patologi och ett i terapi. W. N. Are'tas, ärkebiskop av Cæsarea i Kappado-kien (o. 865—939), inlade stora förtjänster om bevarandet av den klassiska litteraturens alster. Sålunda lät han bl. a. åt sig förfärdiga den berömda Platonhandskriften från Patmos (Codex clarcianus, nu i Oxford) och författade högst värdefulla skolier (kommentarer) till Platon, Euklides, Lukianos m. fl., även till kristna förf. Bland hans övriga arbeten må nämnas hans predikningar och brev samt en mängd teologiska avhandlingar. W. N. Arete', grek, myt., grekisk gudinna, personifikation av dygden, ss. sådan första gången nämnd i Prodikos’ (se denne) allegoriska fabel om Herakles vid skiljovägen. H. Sj. Are'te, grek, myt., faiakernas drottning, maka till konung Alkinoos (se denne). H. Sj. — 197 — — 198 —