ARGENTINA bär sitt namn efter gauchos (se d. o.). Den är emellertid icke någon folkdiktning i egentlig bemärkelse, enär dess representanter ej själva voro gauchos utan litterärt bildade män. Men de hade levat så länge bland gauchos och delat dessas lidanden, att de förstodo deras psyke, och de låta i sina dikter gauchon tala med egna ord och känslor. Denna diktart är i sin dialektala dräkt en egendomlighet för den argentinska litteraturen. Redan på oavhängighetskrigens tid hade Bartolomé H id algo skrivit sina gaucho-dialoger. Mest berömda som gau-choskalder blevo emellertid Estanislao del Campo (1835—1900) och José Hernåndez (1834—86). Den förres »Fausto» (1866) är i sin anspråkslösa form en förträfflig psykologisk studie av gauchons själ. Den senares »Martin Fierro» (1872) vittnar också om säker psykologisk analys. Men medan »Fausto» mera uppenbarar den barnsliga och fantasibetonade sidan av den argentinska lantbefolkningens själsliv och är gladare stämd, ger »Martin Fierro» en skildring med mera melankolisk underton av det vilda, obändiga i gauchons natur, på vilken pampan satt sin prägel. Andra gaucho-diktare äro Ricardo Gutiérrez (1836— 96), som 1860 offentliggjorde en diktsamling, innehållande bl. a. två längre dikter, »Låzaro» och »La fibra salvaje», vilka framhållits som de mest kreolska dikterna i den argentinska litteraturen. Vidare märkas Rafael O b liga do med sina »Tradiciones argentinas» och Francisco Soto y Calvo med »Nastasio» (1899) och »Nostalgia». — Romanen blev realistisk i A. o. 1880. En av de första naturalisterna var Euge-nio Cambaceres. Dennes intressantaste arbeten äro »Müsica sentimental», »Sin rumbo», »En la sangre» (1887). Det sistnämnda studerar den italienska immigrationen, A:s viktigaste sociala problem. Den störste argentinske romanförfattaren är Carlos Maria Ocantos, som har blivit kallad sitt lands Balzac. Bland hans romaner märkas »Leön Saldlvar» (1888), »Don perfecto» (1902), »El peligro» (1911). Enrique Rodriguez Larreta har för sin »La gloria de don Ramirez» (1911) och Martin Aldéo för sin »La novela de Torcuato Méndez» (1912) erhållit ampla lovord av kritiken. Andra kända författarenamn äro Manuel U gar te, Carlos Octavio B unge, Roberto J. Payro, Godo-fredo Daireaux och Martiniano P. Leguiza-mön. — Liksom sina företrädare bland de litterära strömningarna i Frankrike ha även »les parnassiens» och symbolisterna nått Argentina och de andra sydamerikanska staterna, där de vunnit talrika anhängare och efterföljare. De skänkte ny näring åt argentinarnas från spanjorerna nedärvda förkärlek för rytmens musik. De understöddes därvid av två nationella drag i den sydamerikanska folkkaraktären, vilka ha sin grund i rasblandningen och vilken med åren gjort sig alltmera gällande, negerns sinnlighet och indianens svårmod. Genom en sammansmältning av dess? olika element har det i A. liksom i det övriga Sydamerika uppstått en förfinad konst, som skapat formfulländade, utsökta konstverk. Den viktigaste och mest kände representanten för denna riktning, som fått namnet »modernism» el. »kreolism», är Rubén Dario (se denne). Han tillhör Sydamerika men har utövat ett stort inflytande på den moderna diktkonsten i Spanien. En annan representant för »kreolismen» är Leopoldo Diaz (f. 1868), vilken påverkats av fransmanmannen J. M. de Hérédia och liksom denne dyrkar sonetten. Han har besjungit de första spanska kolonisterna i »Los conquistadores» och den grekiska kulturen i »Las sombras de Hellas». Andra modernister äro Eugenio Diaz Romero, Emilio Berisso, Ricardo Rojas, Al-berto Ghiraldo och Enrique Banchs. En särskild riktning bland modernisterna strävar efter att göra språkets ordförråd rikare. Till denna hör R. Jaimes Freyre, prof, vid univ. i Tucumån. Han hämtar stundom motiven till sina dikter ur de fornnordiska gudasagorna, som t. ex. i »Castalia barbara». Hit hör också Leopoldo L u g o n e s, som kanske är den förnämste representanten för »kreolismen» i A. och som utmärker sig för ett synnerligen kräset ordval. Detta drag framträder såväl i diktsamlingarna »Montanas del oro» och »Crepüsculo del jardin» som i prosadikten »El imperio jesuitico». I tidskr. »Nosotros», en av det moderna A:s bästa litterära tidskrifter, skriva bl. a. Juan Mas y Pi, Alvaro Melian Lafinur och Manuel Gålvez. Den senare (f. 1882) intar en mycket framskjuten plats i denna nationella diktarskola. Han har i essayer och romaner — bland de senare märkas »La maes-tra normal», »Nacha Regulez», »El diario de Gabriel Quiroga» och »El solar de la raza» — studerat förutsättningarna för Sydamerikas latinska kultur. — Den sydamerikanska riktningen inom dramatiken, el teatro criollo (se Uruguay, litteratur), vilken även den öser ur inhemska källor vid valet av sina ämnen, har icke frambragt någon mera framträdande diktarpersonlighet i A. — Litt.: A. Coester, »The literary history of spanish America» (1916); M. L. Wagner, »Die spanisch-amerikanische Literatur in ihren Hauptströmungen» (1924); W. Mann, »Volk und Kultur Lateinamerikas» (1927). A. Sj. Argentfna, se Guldlaxsläktet. Argenti'na, oglaserade porslinsvaror, som — 231 — — 232 —