ARKITEKTURMÅLERI Arkimediska skruven. ord ined grekiska stammar: »det förnämsta havet» (grek, archi-, förnämst, och pelagos, hav), äldst och vanligast om grekiska arkipelagen, det av öar uppfyllda Egeiska havet, och dessutom i allm. om ett örikt hav el. vatten; numera ofta även om själva öflockarna. E. Hqt. Arkiptery'gium, Archipterygium, urfena, den av zoologen Gegenbaur antagna ursprungi. bildning, från vilken de pariga extremiteterna hos ryggradsdjuren skulle hava utvecklats. Se Extremitetteori. H. W-n. Arkite'kt (eg. grek., överbyggmästare el. dyl. Jfr Archi-), tekniskt utbildad och konstnärligt tränad person, som sysselsätter sig med byggnadskonst, antingen konsultativt el. ss. ämbetsman. Ss. konsulterande utför han ritningar och beskrivningar till byggnader samt tillser, att alla tekniska, konstnärliga och ekonomiska krav på bästa sätt tillfredsställas. Ss. byggherrens förtroendeman får han därvid icke vara ekonomiskt intresserad i leveranser till företaget utan erhåller ersättning för sitt arbete endast av sin uppdragsgivare. Till en allsidigt utbildad arkitekts verksamhetsfält höra förutom den egentliga byggnadskonsten bl. a. även trädgårdskonsten, möbelkonsten samt konstindustriella verksamhetsgrenar. Rörande arkitekten ss. ämbetsman se Byggnadsstyrelsen, Länsarkitekt, Stadsarkitekt. G. W. IV. Arkitckto'nisk, verkande genom rytmiskt spel mellan linjer, ytor och massor samt en på geometriska principer grundad formgivning el. gruppering; uttrycket användes även i överförd betydelse om t. ex. ett musikverks uppbyggnad. G. IV. IV. Arkitektu'r, se Byggnadskonst. Arkitekturminnesföreningen, Svenska, bildades 1908 av elever vid Konsthögskolans arkitektavdelning och har till huvudsakligt ändamål att uppmäta och avteckna samt publicera äldre svensk byggnadskonst. Föreningens års-publikation kallas »Svensk arkitektur»; den upptager helbilder och detaljer från gårdar och slott (bl. a. Vadstena, 1918—19), kyrkor, bruk m. fl. byggnadsverk. E. Wrgl. Arkitekturmåleri. Väggdekoration i den s. k. tredje pompejanska stilen. Pompeji. Arkitekturmåleri, den riktning inom måleriet, som ägnar sig åt att avbilda byggnadsverk, såväl exteriörer som interiörer. Konstarten odlades redan i antiken särsk. hos romarna (ex. härpå äro väggmålningar i Pompeji), men ej som självändamål utan med uppgift att skapa en bakgrund för figurscener el. som beståndsdel i landskap. Under medeltiden behandlades arkitekturen mer schematiskt; först genom bröderna van Eyck (o. 1425), vilka förenade en sträng realism med kännedom om linjeperspektiv, utbildades åter a. som bakgrund i deras figurscener. Den italienska renässansen frambringade rena arkitekturbilder, men en mer självständig ställning fick a. mot slutet av 1500-talet och framför allt under 1600-talet genom Arkitekturmåleri. Canaletto: Bild från Venedig. Uppslagsbok. II. 10 — 289 — — 290 —