ARKTIS len av Golfströmmen delar sig i två grenar, varav den ena, Nordkapströmmen, drar in i Barents hav, under det att den andra grenen går norrut förbi Spetsbergens v. kust, varefter den pressas ned under det kalla, sötare ytvattnet, bildande det varma skikt, som iakttagits i Centralbäckenet mellan 250 och 900 m:s djup. Den utlöpare av Golfströmmen, som går upp mot Island, delar sig vid dess v. kust i två delar; en gren svänger åt v., under det att huvudparten först går åt n., varefter den vänder och går mot ö., passerande öns n. kust. De inströmmande vattenmassorna måste ge upphov till en motsvarande utströmning, i sht som avdunstningen är ringa och stora vattenmängder tillföras genom floderna. Dessa strömmar få kallt, saltfaltigt vatten och ha en mäktighet på 100—200 m. En sådan ström går från området n. om. Berings sund över Centralbäckenet förbi grönländska ostkusten, där den bär namnet Ostgrönlands-strömmen. N. om Island skickar den en gren mot ö., Ostislandsströmmen. Vid Kap Farvel vänder den mot n. och går under namnet Väst-grönlandsströmmen in i Baffin-viken, där den hejdas och tvingas att vända mot s. Denna kalla havsström, förstärkt av den kalla ström, som från trakterna n. om Alaska driver österut, mottar från Hudsonviken ytterligare tillskott av kallt vatten och bildar så den kalla Labradorströmmen, som drar åt s. ö. ned mot Newfoundland. Genom Berings sund utgår en kall ström vid asiatiska sidan av jämförelsevis ringa mäktighet. Dessa strömmar skapa betydande temperaturanomalier; den amerikanska atlantsidan blir betydligt kallare än den europeiska. G. N-g. Klimat och nedisning. A. är ett snöns och isens land. Vid själva polen är solen under horisonten 179 dagar i sträck, vid 80° bredd varar vinternatten mer än 4 mån., och på den 70:e parallellcirkeln stannar solen 2 mån. i sträck under horisonten. Till gengäld har man visserligen solen under sommaren lika lång tid ständigt över horisonten, men då solstrålarna infalla under relativt liten vinkel och tjocka dimmor ofta bildas, ligger sommartemperaturen i större delen av området under + 5°; kring själva polen och i det inre av Grönland stannar temperaturen under 0°. Vintern blir ohyggligt kall. I jan. sjunker temperaturen i n. Grönland och kring polen till under — 40° C. Ett ännu kallare område utbreder sig i ö. Sibirien, där man i Verchojansk mätt den lägsta överhuvudtaget på jorden iakttagna temperatur, —69,s° C. (en stor del av detta köldområde ligger emellertid i det subarktiska bältet). Köldmaximum inträffar mycket sent, i febr. el. mars, t. o. m. i april. Våren är kort; på åtta dagar kan snön och isen på gynnsamt belägna sluttningar vara fullständigt borta och ersatt av blommor och grönska, övergången mellan sommar och vinter är däremot mera långsam. Isbildningen börjar vid kusterna och ger upphov till stora isfält av en mäktighet i allm. ej överstigande 2,5 m. Stormar och vågor bryta ofta upp isfältet, flaken drivas ihop och frysa ihop på nytt, för att måhända bli utsatta för upprepad sammanpressning. På så sätt uppstå väldiga vidder av hoptornade isblock, som resa sig ända till 6 m. ö. h. och mer. Denna packis (ry. torosy) förgås till största delen under sommaren; på dess yta bildar sig då en rikedom av sjöar och forsande bäckar, den frätes delvis sönder, och av dess kanter bryta vågorna stycke efter stycke. En typisk polar företeelse är den s. k. grundisen el. isfoten, som kantar kusterna likt en plattform, belägen upp till ett par m. ö. h. I allm. försvinner den på sommaren. Den låga snögränsen har gett upphov till talrika glaciärer. I Grönland täckes det inre av landet av en mäktig inlandsis, och flera av öarna bära glaciärer. Den sammanlagda nedisningen av landområdena upptager 2,i mill. kvkm., därav över 1,3 mill. på Grönland. Fastlanden visa en ringa nedisning beroende på den obetydliga nederbörden; större delen av A. har en nederbörd understigande 250 mm. årl. Då jöklarna nå havet, brytas väldiga stycken loss, och sålunda uppstå kringsim-mande isberg, som tillsammans med sönderbruten havsis och de ismassor, floderna under islossningen föra till havet, bilda den s. k. driv isen, vilken följande med de utgående havsströmmarna (Ostgrönlandsströmmen och Labradorströmmen) spec. på den amerikanska sidan är ett svårt hinder för sjöfarten. De flesta isbergen härröra från den grönländska inlandsisen; de antaga ofta fantastiska former och kunna ha höjder på 50—100 m. ovan vattenytan. Vindförhållandena gestalta sig i A. helt olika sommar- och vintertid. Under vintern och våren ligger över Nordpolen mellan Grönland och det sibiriska köldområdet ett bälte med högt lufttryck, som åtskiljer de cykloniska vindområdena i n. delarna av Atlanten och Stilla Oceanen (»den arktiska vinddelaren»). Detta förhållande ger vintertid upphov till vindar riktade åt Atlanten och Stilla Oceanen, under det att sommartid, då högtrycksbältet försvunnit, vindarna äro mycket oberäkneliga. En mot jordens rotation svarande cirkumpolar vind (blåsande i v. riktning) gör sig gällande särsk. vintertid. Av lokalvindar spela fallvindar en viss roll, bl. a. på Grönland och Spetsbergen, givande upphov till hastiga temperaturstegringar på upp till 20° el. mera. G. N-g. Geologi. Att geologiskt karakterisera ett om — .305 — — 306 —