ARRHENIUS råde kunde han verksamt främja denna anstalt under dess första utvecklingsskede. A. redigerade 1845—61 »Tidskrift för landtmanna-och kommunalekonomien» samt utgav »Handbok i svenska jordbruket» (1859—61), ett arbete, som utkom i 6 uppl. och under 40 år utgjorde en allmänt begagnad handledning i jordbrukslära. O. Gz. 2) Svante August A., fysiker och kemist (18/2 1859—s/10 1927), föddes på slottet Vik i Uppland, där hans fader akademifogden Svante A. var inspektor; fil. kand, i Uppsala 1878, fil. lic. och fil. d:r 1884, docent i fysikalisk kemi 1884, lärare i fysik vid Stockholms högskola 1891, prof, därst. 1895, föreståndare för Ve-tenskapsakad:s No-belinst. 1905, den förste svenske nobel pristagaren 1903 (i kemi), fil., med., resp, jur. hedersdoktor vid 8 utländska univ. — A:s’ storverk var den elektrolytiska dis-sociations teorien (se d. o.), som han knappt 25-årig framlade i sin doktorsavhandling »Recherches sur la conductibilité gal vani-que des electrolytes», och som han sedan närmare utformade 1887 i »Försök att bestämma dissociationen (aktivitetskoefficienten) hos i vatten lösta kroppar». Genom studier av den elektriska strömmens gång genom lösningar kom han på en uppfattning av de kemiska företeelsernas orsaker, som skulle visa sig synnerligen fruktbar, i det att han återförde dessa till elektriska fenomen. Tvärtemot gängse åsikter antog han, att många ämnen, vilka man ansåg mycket stabila ss. t. ex. vanligt koksalt, redan vid upplösning i vatten sönderdelades, dissoci-erades, i sina beståndsdelar, vilka i form av elektriskt laddade partiklar, joner, voro fritt rörliga i lösningen, och att de kemiska reaktionerna försiggingo mellan dessa joner. A:s’ styrka var hans förmåga att ur en mängd föreliggande observationsmaterial kunna finna samband och lagbundenheter, som undgått andra, och att kunna sammanställa skilda företeelser och ge dem en enhetlig förklaring. Genom att bearbeta dels egna, dels av andra tidigare utförda mätningar över olika lösningars elektriska ledningsförmåga kunde han beräkna hur mycket av de olika ämnena, som under olika förhållanden voro dissocierade, samt upptäcka de matematiska lagar, enl. vilka detta skedde. Han visade, att de gåtfulla avvikelser, som man fann för vissa lösningar i avseende på deras ångtryck, fryspunkt öch kokpunkt, fingo sina naturliga förklaringar, om man antog teorien om ämnenas dissociation, och att de lagar, som man tidigare visat gälla för ämnen i gasform, även restlöst kunde tillämpas på ämnen i lösning. Den kemiska analysen, där man förut arbetat efter empiriskt funna recept, fick genom A:s’ läror en vetenskaplig basis och kunde göras till föremål för matematisk behandling, och trots att hans teorier, särsk. på senaste tiden, omformats, utgöra de ännu den grund, varpå hela den fysikaliska kemien vilar. A:s’ läror godtogos dock icke utan strid. De experimentella undersökningarna utförde han i Stockholm hos prof. Edlund, men i Uppsala värdesattes hans doktorsavhandling med ett så lågt betyg, att han icke på denna kunde erhålla docentur. Först efter påtryckningar från utlandet, främst genom den tyske kemisten Ost-wald, som tidigt insåg värdet av hans arbete, utnämndes han till docent i fysikalisk kemi i Uppsala. Här stannade A. dock icke länge. Under de närmaste åren, fyllda av intensivt arbete, vistades han i Riga, Würzburg, Graz, Amsterdam och Leipzig, varvid han gjorde bekantskap med samtidens ledande vetenskapsmän. Minst 10 år dröjde det emellertid, innan hans läror allmänt hade slagit igenom. Vid sin återkomst till Stockholm samlade han omkring sig en hel stab av unga vetenskapsmän från skilda länder, vilka sedan gingo ut som banbrytare för de nya åskådningarna. Många av vår tids mest berömda fysiker och kemister äro lärjungar till A. Ett annat område, som A. ägnade sig åt, var den fysiologiska kemien, särsk. serumterapien, där han tillämpade kemiska metoder och åskådningssätt. Hans viktigaste arbeten här äro monografien»Immunochemie» (1907) och»Quan-titative laws in biological chemistry» (1915) samt i populärfrainställning »Om smittkoppor» (1913). Vid sidan av dessa arbeten sysslade A. även med den kosmiska fysiken. Redan 1895 publicerade han gemensamt med meteorologen Nils Ekholm ett arbete över månens inflytande på jordens elektriska tillstånd samt följande år en avhandling över inverkan av luftens kolsyrehalt på jordens temperatur. Han har vidare utgivit arbeten över norrskenets natur och vulkanernas fysik. Mest uppmärksammad har hans teori för strålningstrycket varit, där han framställt den åsikten, att små sporer skulle kunna transporteras från en planet till en annan och livet därigenom spridas i världsrymden. Sina åsikter sammanfattade han i »Lehr-buch der kosmischen Physik» (2 bd, 1905) samt i de mera populära »Världarnas utveckling» — 399 — — 400 —