ARTEMISIA samhällsformen. Arteler finnas av skilda slag för skogs- och grovarbetare, jägare, fiskare, murare, snickare, skomakare, kvinnliga arbetare etc. Under sista kvartseklet av 1800-talet tillkommo artel-sammanslutningar av kassörer o. d. I en för produktion bildad a. bidraga medlemmarna utom med sitt arbete även ibland med ett visst penningbelopp. Den gemensamma ansvarsprincipen utgör det mest utmärkande draget för en a. och har stor betydelse i moraliskt avseende. Utåt framträder en a. ss. självständig juridisk person och representeras därvid av sin ordf., som kallas starosta. Dessa sammanslutningars inre verksamhet och liv äro grundade på månghundraåriga regler och traditioner, vilka ofta även i minsta detalj fastställa medlemmarnas ömsesidiga förhållanden. Medlemmarna förbinda sig sällan genom skriftligt avtal, utan genom muntlig överenskommelse. En a. begagnar sig blott i undantagsfall av utomstående arbetskraft. Ehuru bolsjevikerna ej tillmäta artelen någon socialreformerande roll, uppskattas artel-institutionen dock på gr. av dess medverkan vid all slags kooperation, och vid sitt socialiseringsarbete söker sovjetmakten befrämja artel-institutio-nens vidare utveckling. M. H-v. Arte niia, ett till ordn. bladfotingar (se d. o.) hörande släkte med en art, A. sali'na, förekommande i salthaltiga insjöar i hela Europa. Kroppen långsträckt utan skal, bär på främre delen 11 par simfötter; den av 8 leder bildade stjärten saknar extremiteter. Längd 11 mm. Fortplantningen sker vanl. genom partenogenes (se d. o.). Man har tidigare särskilt ett flertal arter, men numera funnit, att olikheterna endast äro beroende av den olika salthalten i det vatten, vari djuren leva. H. B-n. ATtemis, grek, myt., dotter till Zeus och Leto, tvillingsyster till Apollon, av vilken hon sannolikt lånat åtskilliga drag. Liksom denne har hon bågen till sitt vapen och sänder med sina pilar plötslig död, särsk. åt kvinnor; därför döds- och krigsgudinna. Hon älskar lik- Artemis (t. h.) och Apollon (t. v., främst i vagnen). Från en melisk amfora. Aten. Plan till det arkaiska Artemis-templet i Efesus. som brodern musik, besitter orakel, främjar skeppsfarten och är även läkekunnig. Vid sidan av Apollon, ss. solgud, är A. mångudinna. Framför allt är hon dock naturgudinna. Den fria naturen med berg och dalar, skogar och ängar, källor och bäckar är urspr. hennes område, och bland nymferna, som förkroppsliga denna natur, är hon eg. blott den högsta, vilken anför dem i dansen el. ss. jaktgudinna vid förföljandet av villebrådet. Hon befordrar växtligheten, hägnar boskap och vilda djur samt fostrar det unga släktet av både djur och människor; därför även barnsbördens gudinna (Eilei'thyia). Ss. naturgudinna har hon kunnat identifieras med vissa asiatiska naturgudomlig-heter, t. ex. den mångbröstade efesiska A., vars kynne föga motsvarar den i dikt och konst vanliga uppfattningen av A. ss. den kyska jungfrun (se Aktaion). Även med Hekate (se denna) har hon sammanställts. I Sparta dyrkades hon ss. O'rthia, vid vars altare gossar piskades blodiga. Besläktad med denna är den tauriska A., som krävde människooffer (se Ifigenia). Romarna likställde henne med den italiska gudinnan Diana (se denna). A:s’ heliga djur äro björninnan, hinden, vakteln, stundom hunden och vildsvinet; hennes attribut äro båge, ko-ger, spjut och fackla. Konsten avbildar A. ss. en skön jungfru, i äldre tid iklädd fotsid dräkt (så den i Pompeji funna kopian efter en arkaisk A.-staty), senare i jägarinnans kortare dräkt, vanl. med hinden vid sin sida. De mest kända A.-statyerna äro A. Colonna i Berlin (5:e årh.) och A. från Gabii (antagl. en kopia efter Praxiteles) samt A. (Diana) från Versailles, ett motstycke till Apollo di Belvedere, båda i Louvren. Det äldre vasmåleriet framställer henne ss. de vilda djurens härskarinna (po'tnia thero'n), bevingad, hållande ett djur i vardera handen. H. Sj. ArtemFsia, bot., se Malörtsläktet. Artemfsia. 1) Drottning över Halikarnassos,. följde Xerxes 480 f. Kr. till Grekland och rådde honom efter slaget vid Salamis till återtåg. Enl. sagan skall A. i förtvivlan över att vara försmådd av den man, hon älskade, först ha, — 421 — — 422 —